Först men inte sist finns här det som inte finns på något annat ställe, diverse med andra ord.

Bilder på oss, och på hur vi ser eller rättare sagt såg ut vid det tillfälle eller rättare sagt de tillfällen då bilden eller rättare sagt bilderna, eller, för att uttrycka sig lite mer korrekt, respektive bild, togs. Hur man nu kan “ta” en bild.

Exhumering, piratinspelning från Kilen i Kulturhuset fredagen den 13:e juni (obs obs) 1986, och överförd från vinyl. Exhumering betyder att gräva upp ett gammalt begravt lik, och det var precis vad som skedde här. Det var nämligen vår som höres lika bejublade som sedan länge lika oväntade som efterlängtade comeback efter ett speluppehåll på nära tio år, och vi körde samma låtar som var så populära redan tio år innan. Jag har konstigt nog inget minne av att vi repade. Hmm...?

Inre polokrage, inspelad dels hemma hos Peter Adolfsson och dels på Teatersnickeriet 1988, tror jag. Överförd från kassett. Om det är något ni skall lyssna på, så är det detta. Jag menar överhuvudtaget. Jag skämtar inte. Jag menar allvar. Hä hä. Det där sista hörde ni inte. Iallafall. Här nås oanade artistiska djup, och vi utnyttjar verkligen det moderna vardagsrummets alla resurser till det absolut yttersta i skapandet av en hisnande resa långt bortom dina vildaste fantasier.

Hon åt med pinnar, han vred sig i mjöl. Live i mars 2003. Två timmar. Ni får inte lyssna på det här om ni inte alldeles säkert kan lova att lyssna på hela till slutet, så välj ut ett tillfälle när ni kan vara ostörda, kom ihåg att koppla ur telefonen, gå på muggen och ladda upp med kaffe och cigg, och var beredda på att gå miste om en stor förlust (eller var det "...att inte..."?). Ladda ner, luta Er tillbaka, och bara njuuut av den tillfredsställelse som endast ett riktigt professionellt framförande kan skänka.

The Collected Vocal and Instrumental Works of Blomsterunge, volume 1. Jag säger inget mera. Fast där gjorde jag det förstås. Eller kanske snarare skrev, så då gills det inte. Jo, jo, det gills visst men det gills inte som att jag sade det som jag skrev, när jag skrev att jag inte skulle säga något mera, eftersom jag inte sade utan skrev. Fast det stämmer ju heller inte, eftersom jag just sade “Ha!”, “Ha!” osv vid tanken på min oefterhärmliga formuleringsförmåga.

The World of Lars Cleveman. På förekommen anledning måste påpekas att jag inte är han, och att han då givetvis ju heller inte är jag. Ur detta borde man kunna dra slutsatsen att ingen av oss är den andre. Bägge har dock, intygas härmed. Till skillnad från är, menar jag, vilket visserligen också föreligger, men som det inte var fråga om här, varför nu just jag ska få vara den som ska få bestämma sånt här...

Dito of Love Bergman

Maginotlinjen

---