Brödrosten

Ett musikaliskt trauma i en akter

Personer:

Gunno Kläppe-Problemander, vinnare (masonitbaryton)
Bergljot Konsumentadottir, konsult (f d sopran)
Maestoso Mjäkholm, granne (friställd basbaryton)
Gud, gud (jävlig tenor)
En vårdare (mjukbaryton)
En brevbärare (billig tenor)
Carola Problemander, hustru (lyrisk patient)


SYNOPSIS


I Tranås bor den medelålders hederlige Gunno Kläppe-Problemander (baryton). Han har sedan många år varit anställd som renässansfurste på "Statens" Planverk. Han och hans hustru, Carola (lyrisk patient) har funnit sig väl tillrätta i detta femtiotalsliknande småstadssamhälle och ser fram mot ett lyckligt, lugnt och tryggt liv i fosterlandets hägn. Föga anar de vad Fru Fortuna har i beredskap. Granne med Problemanders finns nämligen ett kemiskt bageri på vilket några av ortens mindre lyckade ungdomar fått AMS-arbete (baryton). Han är tyvärr indisponerad i afton. Denna lilla historiett kommer sålunda att visa att lyckans fé ofta uppträder i förklädnad, och att den som väntar på något, aldrig väntar (mezzosopran). Villastaden genljuder av förväntningar.

Gunno kommer in i sin lägenhet full av förväntningar (igen). Kyrkklockan slår 11 denna vardagsmorgon. Då ringer det på dörren. En brevbärare (billig tenor) meddelar i ett jobbigt läge att Gunno vunnit första pris. Sedan kommer en granne och Gud och det blir en massa bråk (basbaryton).

Gunno beslutar sig för att hämnas. Detta är elakt. Med hjälp av ungdomarna i det kemiska bageriet bestämmer han sig för att "rensa staden" från drägg (countertenor). Detta är att löna ont med ont och är en dålig handling. Var Heidegger nazist? Detta har visat sig vara väldigt svårt att studera in varför det kommer att framföras vid ett senare tillfälle (baryton).

Och nu tillbaka till handlingen.


Annons_______________________________________________________________
PÅ JAKT EFTER SNABB FÖRNEDRING MED HJÄLP AV BÄRBAR MEKANIK?

Kontakta Fridsfursteverken Svenska AB!
Vi erbjuder full diskretion samt ett tvivelaktigt jobb.
Vi har även jourservice.

FFV har i sin strävan att ta del av den allmänna teknologiska huggsexan velat bidra till den Nya Tidens alla underverk med onyttiga och godtyckliga produkter med en alldeles egen profil. Vi slog igenom med den mycket eftertraktade Hallelujamaskinen, vi befäste vår ställning med Meningslöshetsdesintegratorn som puffade den vacklande civilisationen ännu en bit över kanten, och nu kastar vi oss ut för alla tänkbara stup och ubåtar då vi låter oss inlemmas i den bärbara folkrörelsen och sponsrar översättningen av den första handboken om ungkarlsmaskinernas bärbara planet (kommer ut i höst på Interculture, efter att ha ränt som en löpeld fram och tillbaka över vår egen planet).

Behöver du råd? Hör av dig till fridsfursteverken!

Ett företag som skyr alla medel.
______________________________________________________________________

Scen 1, i Gunnos vardagsrum

(Gunno in, belåtet skrockande)

Gunno:

          Ho ho ho ho ho ho ho ho! Jag har liksom på känn att jag kommer att vinna första pris i tidningen “Fotbolls” tävling!

(Dörrklockan ringer)

Gunno:

          Vem där?

Brevbäraren:

          Postverket.

Gunno:

          Jaha, jaha.

Brevbäraren:

          Jag har äran meddela Eder att Ni vunnit första priset i en tävling, en brödrost.

Gunno:

          En brödrost? Jag har alltid velat ha en brödrost. Nu har jag en. Jag pluggar in den. (Den exploderar) O hjälp! Vad nu? Satan, den gick sönder, fan! Vilken jävla skit alltså att den pajade, jävlar! Näst efter brallor har jag alltid gillat brödrostar i alla dess former, jaja, jaja. Blå såsom röda och med batonger, jo! Och nu när jag äntligen har fått en brödrost ska den paja! Hemska stund, hemska stund! Jag ringer och klagar. Hallå? Vad menar ni med att... Jaha? Dom skickar en expert. (Dörrklockan ringer) Vem fan är det nu då? Nej, ser man på, herr Mjäkholm!

Maestoso:

          Just det! Vad är det för jävla liv i er satans lägenhet?

Gunno:

          Skit i det du!

Maestoso:

          Va, är du oförskämd?

Gunno:

          Just det! Stick nu!

Maestoso:

          Ta den här!

(De slåss)

(Bergljot in)

Bergljot:

          Goda'!

Gunno + Maestoso:

          Va'nu?

Bergljot:

          Jag är så trött på fellatio! Trött trött trött trött tröttelitrött. Så därför är jag nu elektriker.

Gunno + Maestoso:

          Vilken brud!

Maestoso:

          Men Gunno, vad du flåsar nu!

Bergljot:

          Åh, den är ju typad för 110!

Gunno:

          Jag får kåtslag!

Maestoso:

          Galning!

Gud:

          Gunno! Gunno!

Maestoso:

          Men va fanken, vem är du?

Gud:

          Jeg er Gud, tjoflöjt, minsann! Dere är en syndarmann.

Gunno (till Bergljot):

          Vilken brud! Ööh! Dregel! Kåt!

Maestoso:

          Men varför talar du norska när du är i Sverige?

Gud:

          Sverige? Åh så pinsamt! Nåja. Jag är Gud. Allra bäst äro jag. Och dig, Gunno, säger jag: Strunta i kvinnor! Strunta! Strunta! Ty även jag har pattar, röv, fast av andlig karaktär, och de skall bli dina om du tar farväl av köttets lust.

Bergljot:

          Vad gör jag här? Jag är ju expert?

Gunno:

          Jag skiter i Gud!

Maestoso:

          Vilket jävla dårhus! Först Gunno, och sen Gud! Jag drar.

Vårdaren:

          Följ med mig här!

Maestoso:

          Vad menar ni? I helvete!

Vårdaren:

          Inga protester!

Maestoso:

          Satan!

Gud:

          Nå, hur ska du ha det nu?

Gunno:

          Jag skiter i dej!

Bergljot:

          Här kommer ett bananskal!

(Alla snubblar)

Bergljot:

          Uj!

Gud:

          Va?

Gunno:

          Oj!

Maestoso:

          Här är min chans! Jag drar!

(Carola in, kolliderar med Maestoso, de snubblar)

Carola:

          Hjälp!


(Soli Deo gloria 1986)

======================================================================

BRÖDROSTEN, INGEN LÄTTKÖPT SÄNGKAMMARFARS!

Alla vilja att yxan skall gå, men ingen törs hålla i skaftet, sa redan Gustaf Vasa. Precis så känner jag det efter att ha följt L. Clevemans verk BRÖDROSTEN från vaggan till gr... öh, premiären. Tro mig, det är ingen lätt uppgift att säga något om detta verk. Dess totala för att inte säga totalitära natur undflyr på ett enormt skickligt sätt ordens fångstnät. Dömd att misslyckas gör jag ändå ett patetiskt försök.

Cleveman har i detta verk velat jobba på 2 nivåer, eller ska vi säga “plan”. Jag vill poängtera detta med eftertryck! Publikum bör redan från början inta en konstruktivt misstänksam attityd till verket. Allt är inte guld som glimmar, så försök att se igenom BRÖDROSTENS briljanta, luminösa utanverk. Blicka inåt och BORTOM... Alltmedan verkets logik rullas upp (på väg mot det fullständigt oförutsedda slutet) blir man som publik hela tiden bländad av både librettots och musikens nästan oförskämt eleganta vältalighet, men var på er vakt...! Om man någonsin hittar en arketyp för existensiell agrammatism, så är det i BRÖDROSTEN!

Att det ställs enorma krav på både interpreter och publikum, är något vi stoiskt måste acceptera. BRÖDROSTEN är ingen lättköpt sängkammarfars, ej heller något psykologiserande mysteriespel i förortsmiljö (fast man ibland luras att tro just detta), den är helt enkelt ett rungande anatema över ett köksredskap (betraktat sub specie aeternitatis, N. B.). Vem annan än L. Cleveman skulle våga skriva ett så inopportunt inlägg i en så svårt försummad, för att inte säga under mattan sopad, för att inte säga icke-existerande, debatt? Jag bara frågar...

Nå, friskt vågat, hälften vunnet. Men mod är bara bokstaven A i detta äventyr. Det räcker inte med att vilja att yxan skall gå, man måste ha ett skaft också. Och det har sannerligen Cleveman! Inte sedan Shakespeares tid har så djuplodande sanningar uttalats med en sådan naturlighet, inte sedan Verdis dagar har melodin flödat så generöst och ymningt. Vördade publikum, jag vågar lova att era huvuden, efter att ha insupit BRÖDROSTEN, kommer att förvandlas till veritabla getingbon, där verkets eleganta litterära och musikaliska fraseringar jagar varandra i en yster backanal. Naturen hatar ju tomrum, och denna naturlag demonstreras med all önskvärd tydlighet i BRÖDROSTEN. “Gammalt bröd rostar aldrig” är en annan djuplodande men förvånansvärt modern sanning som Cleveman införlivat i sitt verk, på ett sätt som känns helt naturligt och inte alls forcerat.

Nu borde jag kanske säga några ord om Clevemans inspirationskällor. Om jag ville kunde jag naturligtvis avslöja att Upanishaderna, Wittgenstein, Ria Wägner, Stockhausen och Alice Tegnér alla influerat Cleveman under en formativ period, men det ska jag inte göra här. Istället vill jag ge en liten inblick i ensemblens upplevelse av stycket, en nog så viktig upplevelse, vågar jag påstå.

Under BRÖDROSTENS instudering (som jag haft privilegiet att följa på nära håll) har jag gång på gång observerat vilken märklig makt stycket utövar på ensemblen. Det är som att trycka på en magisk strömbrytare; strax efter det att man börjat repetera sänker sig en förtrollad stämning över salen, och aktörerna, alltmera rörda av sin egen sång, måste avbryta sig för att pusta ut ett slag! Ibland inflikar man små rörande kommentarer till styckets dramatiska idé (något för institutionsteatrarna att ta efter?). Repetitionsarbetet under Clevemans barska, diktatoriska taktpinne kryddades ofta av små repliker som “Ja, så är det!”, “Jag kan relatera det där till min egen verklighet:”, “Precis så har vi det hemma!”, “Och jag ba’ och han ba’”. Total harmoni mellan verk och medverkande; med en liknelse skulle man kunna säga att sångarna vibrerade som en skönt dallrande enklang. Och varför skulle de inte det - alla (utom M. Lindman) hade ju en brödrost hemma!

Sen ska man akta sig för att betrakta BRÖDROSTEN som en alldeles fristående, isolerad krumelur (Ding an Sich). Jag vågar satsa en back Explorer (förresten en present från Cleveman - Tack, Lars, nästa gång vill jag gärna ha Whiskey), som sagt, jag satsar en back Explorer på att stycket kommer att bilda skola. Efter föreställningen håller ni säkert med mig om att BRÖDROSTEN är något helt unikt i sinnevärlden. Kära publikum, glöm “de Häftiga”, glöm postmodernisterna och säg välkommen till en ny stjärna på konstens himmel. En ny Stil är född, en ny Façon... Men vad ska den heta? Låt se: Neo-... Lillson... Lill-modernism... Neoism... Smmm... Smurfkolik... Nej, det här duger inte, vi måste ha något med fart och fläkt... Eureka, jag har det! POST-BAROCK! Se där, le mot juste! Ett epitet värdigt BRÖDROSTEN - sobert, sofistikerat, och på samma gång helt obegripligt. Precis som livet självt... vilket skulle bevisas.

Laszlo Horvath, Tonsättarkollega.