Kap 1:
Från scen och kabaré
Den unge medicinstuderande klev in i biljardrummet med ett något sarkastiskt drag kring njurarna. Värdinnan skred emot honom i en utmanande “Creation” med de skiraste betonghylsor kring sin flicklena halsar.– Låt oss spela ett parti, och den som vinner har rätt att önska vadsomhelst!
Han var inte sen att tveka. Någon minut senare var spelet i full sving. Partit pågick gott och väl en timme, sen var saken klar, han hade vunnit! Hon försökte se samlad ut, fast hennes läppar var torra som Potemkinkulisser.– Nå, vad önskar ni? lyckades hon till slut pressa fram mellan gråtkvalifikationerna. Han sade:
Motvilligt sjöng hon:
– Ni är ju berömd sångerska, och min första önskan är att ni sjunger sången: “Vid min massgrav”. Kantor Palzt från Urologiska församlingen ackompanjerar er gärna på sitt medhavda bröstpiano, eller hur Palle?
“Var är min ål
Där i fjärran jag tål”
(mid) (mp3) (ogg) (wav)
(Vid det här laget var Palzt stupfull, och bröstpianot hade slocknat p.g.a. för mycket saliv.)– Ljuvligt! sade han med en lätt anstrykning av Beckmessers ironi. – Men nu ska det bli allvar! Min andra önskan är: Denna lokal ska bli min! Hon skrek i gyllene långvård: Nej, ack nej! Den är ju mitt allt!!
Hon lade orden milt: Okej, lokalen är din, om du kan straffa min uppstudsiga bordellanka. Han lutade sig över bordet: – Berätta mer!
– Låt oss gå in i blykammaren, där kan vi talla “private”.– Den har pingstaktier, ja, 50%!!
Detta, fortsatte hon, har gjort honom fruktansvärt stöddig. Ge honom c:a 1 ton mindervärdeskomplex (Sterling) och lokalen är er.
– 50%!!!? upprepade han och tappade 70 gram fattning.– Topp! vrålade han och gav ankan mindervärdeskomplex.
Den lomade sorgset österut under folkets jublande åskådarmassor.
Vid det här laget hade kantor Palszt från Urologiska församlingen vaknat till, och bröstpianot lyste igen.– Varen redo!, vrålade vår medicinstuderande hjälte i kantorns libido, Jag vill sjunga!!!
Snart stodo Palszt i stålblank givakt med bröstpianot i högsta turbulens.– Vilken sång? jublade han med en röst som kunde försätta köttfärs.
– “Manbarhet, goddag” förstås, vad annars! Och han stämde upp:
“Gudarna är snor”
(mid) (mp3) (ogg) (wav)
– Ja, här är nyckeln, sa hon och gav den till honom i bitter stolgång.
Den kvällen gick vår hjälte hem med mer tillförsikt än på mången god dagordning. Han fantiserade redan om de storverk som skulle ske i den lokal där synden sedan länge tillbaka spunnit sin förföriska väv.
(Sidorna 7–10 saknas)
Just när han hade slagit sista ackordet fick Palszt ett svårt slaganfall. Han föll gurglande till golvet.– Nej nu ska jag ta mej en öl, utbrast Torben och stegade mot disken.
Det hann bli 12 öl innan han startade sin minst sagt vingliga färd hemåt. Väl hemma tog han ett glas Broilerkonjak, gick och la sej, och sov snart den godes sömn.
Kap. 3:
Också ett flyttkalas!
Morgonen därpå hade vår vän Torben en fruktansvärd baksmälla. “Njurslakt också!” utbrast han. “Sån här baksmälla kan jag inte ha idag när jag ska flytta och allt. Det enda som hjälper är sång. Palszt!” Palszt gjorde entré i klädsam rullstol av ugnsbakad smärting.– Rullstol? undrade Torben. Javisstja, slaganfallet igår på Sugstraff! Ja du Palle, det var dråpligt!
Palszt smekte igång bröstpianot och kvad:– Vilken sång, Jehova!?
– Idag blir det “Looping de Sup”. Och:
“Looping de Skåpz!”
(mid) (mp3) (ogg) (wav)
Nu var Palszt så stupfull att rullstolen smalt. Tunn löpe rann ur det blinkande bröstpianot. Löpen fick Torben att tänka. Plötsligt stod det klart för honom: – Vi ska naturligtvis flytta in förklädda till ankor! Han ropade på sin syster, och när hon kom fick hon den korta men koncisa ordern: – Ordna detaljerna för flyttning förklädda till ankor!
7 timmar senare var allt över. Det hade fungerat friktionsfritt, bortsett från Palszt, som hade tappat kontrollen över bröstpianot. Det skenade över Strafftorget och dödade nästan en frälsningssoldat i högsta hugg. Det hade kunnat sluta med 7 år på ett ställe där man visar sin kokkonst för nöjda befäl. Nåja, nu var allt detta ett minne blott. Fingerborgspräntaren och divanen var på plats, gasen var på och Palszt var fruktansvärt redo med sitt numer smått legendariska bröstpiano.– Det är rätt!, utbrast Torben, – Alltid redo!
– Exakt, Jehova!, skränade Palszt ödmjukt till svar. Torben sporde:
– Hur står det nu till med ditt annars så allsmäktiga spritbegär, du son av kvinna och trutflottsmedaljör? Är du redo att beledsaga oss i vår invigningshymn?
– O ja!, svarade Palszt, – tack vare Hülzkopfs universalmetodik! Torben sken upp.
– Då så! Låt oss sjunga!
Just då föll en tung bok med blypärmar ner och skar olyckligt av armar och ben på Torbens syster. Hon skrek i högan stadsmission. Ankan trängde sig fram.– Jag är läkare!, snattrade han ivrigt. Torben uppfann Royal Blekfet, och sade:
– Kan ni hjälpa min syster medan jag kopulerar Strauss B-drupsymfoni i rummet bredvid?
– Jag ska göra mitt yppersta.
Alla var rörda. Intet öga var helt. Palszt spelade “Klippdass, du som brast för dig”. I rummet bredvid gned Torben på sin pungviolin. Musiken ville inte komma. Noterna var gröt.
Det var vid den här tiden som nr. 17 påbörjade färden från Magnesiumfälten de 18 milen till Dödsholm. Framför honom låg mil efter mil av snötäckt tundra. Nr. 17, eller Omar Mjölkholm som han egentligen hette, var mycket målmedveten där han satt bakom ratten på sin atomdrivna turboscooter. Ibland sade han ordet “Titan” högt för sig själv. En sak var säker: Det skulle snart ske ett och annat!
Hemma i Torbens fabrik var spänningen olidlig: Hur skulle det gå med den skadade systern? I salongen var det så tyst att man skulle hört ett njurställ falla. Äntligen kom ankan ut ur operationsrummet och kvad: – Torben, din syster är irreparabel. Jag förelsår att du använder henne som möbler.– Det var värst, sa Torben och smuttade på sin Dry Stuvning. – Hur många delar är hon i?
Palszts öron var nu i drillspänn. Han sporde:
– C:a 38! genmälde vår fjäderklädde hjälte.
“Kan jag munnen få,
att den bröstpianot pryda må!?”
Torben svalde för att få stopp på ögonsaven. – Hennes mun!? Över min kloka kröpp!Vid åsynen av den rasande Torben började församlingen nervöst jonglera. Missprydande svettdroppar trädde fram i relief på dom faskonabla kvinnorna; männen önskade att deras stärkkragar voro i Kongo, eller åtminstone 1 x 1 meter i diameter. Palszt gjorde vällovliga försök att gömma sig bakom sitt ådriga bröstpiano. Den malplacerat vredgade Torben skulle just ta det språng, varifrån ingen återvänder, när en röst hördes: – Ha, titan!
Kap 4
Den första ordern.
Den unge medicinstuderande Torben Torskhammar betraktade besökaren med ett något förvånat drag i tarmluddet. Främlingen var klädd från topp till tipp i snärtiga vetebyxor med fastsydd mössa. På fötterna hade han s.k. sexualkängor konstnärligt utförda i finaste skurpulver. Torben tog på sig affärsansiktet:– Vad önskar ni? Vill ni bli sugen, piskad, slickad, badad, bränd, kremerad, emaljerad, tolkad?
Främlingen tog till orda:– Tillmät mig först att prestera mig: Mitt namn är Omar Mjölkholm, och jag vill beställa 1 ton fignerbrögar i titan!
– Vi går in på mitt kontor, vommerade Torben glatt till svar.
Torben och Omar försvann. Under tiden underhöll Palszt genom taktfast kverulans på bröstpianot. Han spelade den populära valsen “Ett tidelag i Wien”. Inne på kontoret tog Omar till orda: – Jag kan tänka mig att betala 15 kronor per kilo! Torben höll på att sluddra sönder ansiktet: – Inte ett öre under 35! Han var tvungen att öppna fönstret för att lugna sig.
Det var tyst några ögonblick. Torben betraktade Omars profil. Den var mycket karaktärsfast, som gödslad i dynamit. Vinden susade. Några skriande bönder slaktade soppa i dalen. Torben samlade sig.– Okej, sade han, 15 kronor är överenskommet!
– Fint! sa Omar triumfatoriskt.
– Nu får ni ursäkta mig, sade Torben, men jag måste ge mannarna order att påbörja tillverkningen. Dessutom måste jag försöka hitta användningsområden för min stackars systers 38 kroppsdelar.
– Jag förstår, sa Omar, men ikväll vill jag att ni äter middag med mig på restaurant Tölptvål!
Så skedde. Dom åt en förträfflig Anka i smegma à 127:50. Ett förtjusande kappell spelade “Paria d’Amour”. Världen var i ett pastöriserat skimmer. 1 vecka senare var dock katastrofen ett faktum. På grund av ett litet misstag hade Omar Mjölkholm inte fått sig tillsänt 1 ton fingerborgar, däremot 12 ton rutten köttfärs. Omars hustru dog av uppspydd ryggrad. Torben och hans anhagmn måste fly! Men hur?
Kap 5
Dom Dummaste
Det gick ett talesätt i bygden: “Dom Dummaste demonterar sig i skyn”. Detta tarvar förstås en förklaring: Dom Dummaste var en flygklubb, vida känd för sin klantighet. Dess ledare var den berömda kvinnliga piloten Johanna Elena Ytongskräck, känd för att ha rundat Bermudagravarna och ändå kommit hem till fika! Det var faktiskt så, att många klubbmedlemmar glömt att montera planen ordentligt innan dom “stack upp”. Resultatet av sådan glömska behöver väl knappast beskrivas närmare, men så mycket kan man ju säga att “regnade det inte manna” från himlen direkt, så nog regnade det mannar!
Två dagar efter den misslyckade fingerborgsleveransen ringde Torben Torskhammar till Johanna Elena Ytongskräck, och bad om hjälp att iscensätta en flykt. – Jag skulle gärna hjälpa dig, sa Johanna, om jag bara hade en propeller till mitt plan! – Det kan ordnas! replikerade Torben och sände en tacksamhetens tanke till sin styckade syster. Torben och Johanna blev överens, och dagen efter kom Johanna till Torbens lokal med det demonterade planet väl dolt i chica durstövlar oljad i stodo.
Palsz brände nästan gummikalsonger öfver bröstpianots kromade ståndare, när han blev vittne till åsynen av det monterade planet i stora salen en styv timme senare. – Koljanemeam maxima dörrvält! utbrast han. Sedan vände han sig mot Torben och predikade: – Huru skola detta exekveras? Torben svarade: – Om 1 minut blir du varsle. Samling!
30 sekunder senare var alla på plats i planet, ja, till och med systerns alla kroppsdelar, utom Angina Pecktoris. Hej, vad det slog i väggar och prång, när planet tog sin färde genom den ärorika rappningen. Murbruket svepte som simmerskor, och planet svävade mot höjden i ett moln av puts och tegel! Det ärorika planet flög med propellrar tillverkade av systerns armar, som nu hade kommit väl till pass.
När de flög över Puttholm sade Paszlt: – Låtom oss sjunga den gamla folkvisan “Ära vare Hubert” med verklig kläm! Han torkade upp sitt bröstpiano och satte an ett svullen inledningsackord. Sången blev fröjdefull. Planet störtade i Hongko utanför mellersta uddens savspets. Pling! sade det när planet ansatte den steniga markens ackord, H-moll. Torben blev lätt skadad, dom övriga var som himlastjärtar. Ett på platsen närvarande militärläger blev med en mun vittne till kraschen. Torben vacklade ur vraket, blodig om semestern, och sporde: – Varen redo, men kan ni alarmera mig var närmaste bronshospital konglomerat.
I fonden stod kameler på lut. Deras ägare spattade då och dom upp en islam, alldeles tyst. Ingen svarade. Jublet tog aldrig slut. Öknen var som en pistong mot deras ötränade läppar. Genom massan studsade nu en liten arab fram. Hans ena ben var förkrympt, troligen p.g.a. lepra i kvarskattsmuskeln inte långt härifrån. Palszt fann på rådhus: – Hur många ostvarv till Helbrägda?
På sjukhuset fick Torben en rejäl whisky, medan semestern brändes fast med sugkoppar. När Torbens ansikte stelnat, sade Palszt: – Låtom oss glammo i sjukhusets stora sal!
Där blevo ett husér av sällan skådad kaliber. Palszt dansade vilt på ett bord, medan han framförde “Midgåsens bön” i extastempo, benen voro som lösa skedar i lustig kallop. Dessa attiraljer smältes när översköterskans varningssaliv rann genom korridorerna. Oj, hon var då kraftig, som ett lager magma. Svullnaden tryckte på i allsköns hast mot Palszt heta tinningar. Då brann hospitalet. Brandbilar skriade silhuetter i papp av den ensamme. Usch. Han var nog bitter, av rinnande träskor sållad.
Torben frågade: – Nåt har blivit fel?! Palszt klarnade: – Min tro är – Vi har kommit till tomhetens land, där innebörden saknar betydelse. – Det förklarar araben! utropade Torben, jag förstod aldrig benet, inte långt därifrån, men nu!! Palszt, som aldrig förr: – Torben, ett under! Alla trasor är hela i min väska, bröstpianot gråter inte mer, och heller inga människor!– Detta bör utnyttjas, sade Torben.
Torben antog förslaget. Dom var 12 på cykeln. Det gick rätt fort ändå, trots leran. Mor Mos kokade tölpar på pakethållarn och allt var en guppande frids fummel.
– Hurdå? log Palszt, medan han upphetsade bröstpianot med van hand.
– Vi måste härifrån! gurglade nu Torben i ett anfall av klarsyn.
– Vi cyklar! menade Palszt.
Kap 6
Dagen “D”
Dom rastade vid en nordlig kålrot. I gryningen var dom kända för sitt “Andante fiskbullar”. Mor Mos, som länge plågats av basturbo, hade i sömnen dansat reumatisk stabsballet i borgmästarens koppodling. Torben sken upp.– Jaså! utbrast han.
Palszt sade:– Öl!
– Fattas bara, volmade dem njuggt.
– Oj, titta! gnöl Palszt.
En fanantisk borgmästare syntes vid horisonten. Hans kinder bulbade smoppt. Huden var fadd. Huga kinder parad:– Hvem i aller ståtkrum underminerar sig att fjälla sönder min koppodling?
Den blaka massan svorde:– Det ärip wi!
Borgmästaren illustrerade:– Det blir straff!
Han vände sig mot en handgången glop och blör:– Muren, klar, beredd, fixad, redo, Roger, okej, i startgroparna, raka rör, tuta och kör, väntar, till er tjänst, blötsame, ja!?
Innan dom visste ordet ab var dom flinkt inmurade! Torben kände att läpparna var fria, så han kommenderade:– Palszt! Osborn den Heliges tango!
Palszt ackompanjerade mjukt med sina läppar:
“Öppnom din njurstång,
med de ljuvaste slemsång!”
En kremerad same läppjade förbi. Muren välte. Medelst gemensamt munläder lyckades våra inmurade vänner fly till kusten.
Vid kusten låg ett populärt mentalslukhus. Vid spjuvre flanken stod en kontainer med riskavfall. Ål-läppningen fick Palst att nysa! Och!! – Murhelvetet brast. Torben reste sig, borstade med van Olga av sig morbruket, och tvalba till spaders:– Palst! Mor Mos!!! Oral duett!!!!
Deras blanka kroppar arbetade fram melodin “Ostar i skruvstäd”. Torbens tankar drömde sig hän: “Undrar just vad Omar Mjölkholm vidtar för mått och stel i just denna sned?” Jojo, han skulle bara snart bli narsulet om den fotöljbarska levnadskonkarongen!
1 km därifrån tryckte Omar självsäkert i en tegelbuske. “Finss ballf!” tänkte han, “Snart blir det kulinarisk begravning”.
Kap 7
Kapten Howarrd
gör ett misstag
Omar svettades in alla behövliga signaler i tegelbusken. Därefter tryckte han på knapp nr 12 i blodboxen, “Förfaldning”. Genast var den vackra dalen fylld av hukande silhuetter. Torben såg sig nödsakad att fly, och Palszt hjulade över bergen, tätt fylld av sin godhets brustpano. Mor Mos knytte en spak sykol och gnabbade häders. Ankan spred. Torbens syster flöd, alla 37, utom Angina Pextorixs.
Efter detta kavålk var dalen tyst som sprutor. Endast svaga ljud från skrikmaskinen i mentalslukhusets helautomatiserade inre störde friden. Havet sköla mot strand. Munnen sköljde. Köket. Ofta. Hermes. O. Sråd. Telex. 8 glas. Hosta. Över. “Tegel,” hördes svagt, “här Elextra. Kom. Var är du?” Inget rörde sig.
Torben hade nu hunnit fram till tunnelns västra münnim, spakt en rörkostym maders. Natten hade varit svår. Han hade varit tvungen att övernatta mellan trägången och blana bergväggen, fattig syndig sate. Nu slog han sig ner i en buske och fraterniserade glupsktskst sin matsekk under ljudliga proteser från skogens grynkorrar.
Då blev han plötsligt abstrakt. Han kände verkligheten svikta och hade svårt att hålla sig i fokus. Förklaringen kom bakom nejden på cykel.– Palzt!
– Här finns ingen tid för sna, poptade Palzt. – Omar är oss på spårvagn! Vi bör sarast haspla mot gränsen!
– Hur långt är det dit? ställde sig Torben.
– Tja, rakt genom skogen c:a 13 km, uppskattade Palszt.
– Vi väntar till efter mörkrets inbrott!
– God!
I väntan på mörkret spelade Palszt telepatiskt “Drömdån” på sitt ombyggda bröstpiano. Torben betraktade tyskt Palszts ansikte. Han förstod att den gamla hierarkin alldrig skulle komma tillbaka. Rätt så. Allt som hade hänt var hans eget fel. Och allt för drömmar om struttig välfärd i vita handskar! Han började få känslor för livets verkliga värden, såsom bondbröd och samtalsterapi. Solen sjönk.
Kap 8
De svart-vitas fält
Väl svart påbörjade dom flykten genom den täta vegetationen himmt ledda av Palszti handlag. Efter en halvtimmes styvt grovgöra kom dom fram till ett fält.– Vad är detta? malde Torben.
– De svart-vitas fält, skopa honom (svarad Rzlap)
– Huru? genvåg Torben.
– Europafilms gamla ateljéer. Härute ligger gott och väl 57 lik av Edward Persson. Vi måste smyga, och pass på, kliv inte i kraniet, då sjunger han “En liten hvid kanin”.
När dom klev där i benmassan sa Torben: “Palst, kan du den där dikten om ‘Lilla mammas Hjälte’?” “Visst!” Och han deklamerade viskande:
“När lilla mamma lagar sylt
och glömmer pappas skylt
där det står hur god Gud är
ja, då tar jag fars gevär
och skjuter Olgas Pär.”
Torben lobotomerade en Edward, medan han väste: “Fort, hur går fras 12?” Palszt bnydde:
“Om jag trötta hundar möter
då dess herre Döden sköter.”
Nu kom dom in i tät vegetation igen. Torben begynte skönja ett mönster, men sade ännu inget. Fras och gnaster gick deras väg. Snart lyste gränsens fosforband mot dem i mörkret. På andra sidan väntade Mor Mos och J. E. Ytongskräck i en bil. Återseendet blev därest. (L) Bekvämt tillbakalutad i baksätet utblokplottrad Torben:– Jag förstår allt! Vi är offer för en djävulsk kod!
Palzt, som satt i framsätet och smorde bröstpianots bödspupar med nysurmassa, blukka sem svar:– Kan det komma på språkbruk, förklarar dig?
Torben soplode:– Dikten du läste på E.P.-fältet stod ju i den bok som styckade min syster.
Torben: Det vet du väl, sorghuvud, att böcker sugs mot dem som vet dess innehåll. Värdinnan viste att du kunde dickten och ...
– Och jaha, egnmälde Palszt.– Jag förstår! rabblade Palszt, i det att bilen attmest skapa av hans upptrissade rörelseschema.
O ja! fick han till livs. Bilen skar in på motorväg 11, under ljudligt ödem från Skogsadolf.
– Vad nu gäller, spjöla Torben, är straff, el. hur?