Linsgryta

Man steker grönsaker i en gryta. Det är bra om grönskakerna inte är i för små bitar. De skall både stekas och kokas och får trots det inte vara för lösa inuti. Färska champinjoner kan man ha rätt mycket av, och de skär man inte, utan bryter itu hatten i ett par delar, och steker lätt och länge, så att de blir små och mörkbruna. Morötter steks tills de är gula, och till och med en smula brynta. En del sorters potatis kan man råsteka, andra sorter fastnar bara i botten. Jag antar att man skall ha de med fast konsistens, mandelpotatis har jag för mig gick bra. Vad man för övrigt har i för grönsaker bestäms av extrapris eller vad som ser ätbart ut i närbutiken: Blomkål eller broccoli i lagom små bitar, kål eller brysselkål går kanske också att steka. Jag tror inte att man skall försöka sig på något med mer framträdande smak, typ palsternacka, selleri, rotselleri, fänkål, rädisor och liknande.

Som synes kan det vara bra att börja med att steka svampen på låg värme, efter ett tag ha i morötterna, och sedan de övriga grönsakerna vartefter. Eftersom grytan har en tendens att bli ganska full, och alla grönskaker skall stekas olika, kan det vara praktiskt att ha grytan stekande på lite halvlåg värme från början, och så steker man alla grönsakerna var för sig i en stekpanna, och öser i dem när de verkar färdiga. Man bör steka i massor av smör eller olivolja, så att det blir mer och mer fett i grytan. Grytan verkar också bli bättre ju mer man gör av den i ju större gryta.

Linserna (gröna linser) steker man också, så att de blir lite russinknöliga. Det skall vara så mycket linser, att om man öser i dubbelt så mycket vatten som linser, så skall vattnet ligga i nivå med grönsakerna. Ös dock inte i vatten än, utan stek lök först (och ev purjo) som inte får bli brynt. Tomater är också viktigt, de kan man ha ganska mycket av, och de kan också skäras i ganska små bitar, eftersom de bildar så att säga geggan i grytan. Nu öser man i vattnet och påbörjar kryddningsproceduren.

För kryddningen är det bra att inte ha saltat någonting ännu. Det skall inte vara några hela kryddor, bara malda. Man börjar med kardemumma, som man har i mycket av, så mycket att man tydligt känner att det smakar kardemumma. Sedan tar man ingefära, men inte lika mycket, lagom så det bli lite surt av den. Och så nejlikor, som är ett lika känsligt som viktigt kapitel. Man skall bara ha lite nejlikor, lagom så mycket att man känner dem, men inte mer. Om det blir det minsta lilla för mycket av nejlikorna stavas resultatet inget annat än “katastrof”, mina damer och herrar. Beträffande dessa tre kryddor är det viktigt att balansen är den rätta, det är därför man börjar med dem. Så fort man fått i lagom mängd nejlikor kan man andas ut.

Nu har man i kanel, och det går åt ganska lite, och smakar ganska mycket. Få inte panik om det plötsligt blir julstämning med julgröt, typ. Det kommer att åtgärdas av nästa krydda som är spiskummin, och som man öser på så mycket av att det känns indiskt istället (Spiskummin är det som smakar curry i curry, medan gurkmeja är det som ser ut som curry i curry). Nuförtiden tycker jag dock att spiskummin bara luktar gammal fotsvett, så jag har bannlyst det, och om jag nånsin får för mig att laga mat igen skall jag pröva med kryddpeppar, muskotnöt och koriander. Slutligen har man i svartpeppar och/eller chili till det blir starkt. Kryddblandningen hittills är vad jag vet medeltida. Sedan kan man också ha i senap, men där rekommenderas försiktighet. Om man vill ha lite tjock och geggig smak kan man ha i grönsaksbuljong och/eller sojasås, annars är det väl bara att salta. Ibland har jag i lite mjölk, mest för att det ser geggigare ut. Om man gillar det, eller om man vill att den ska bli lite mildare, kan man nog ha i grädde eller kräm fräsch. Det skall koka på mycket låg värme, eller snarare bara sjuda, under lock.

Jag höll ju på att glömma det viktigaste: vitlök, som i den här grytan inte är att betrakta som en krydda eller smaktillsats, utan som en av basgrönsakerna, en av huvudingredienserna. Man tar en vitlök, och då helst inte en såndär liten som brukar säljas i nylonstrumpa om ni förstår vad jag menar, tre stycken i nylonnättub typ, eller sådana som sitter i fläta, eftersom det brukar vara så jobbigt att skala alla de små klyftorna, utan man tar helst en stor, typ färsk vitlök (även om den inte är just det (färsk, alltså), eller annars två små, typ fläta eller strumpa, och skalar alla deras klyftor och skivar dem och öser ner i grytan. Man behöver inte vara orolig för att det blir för starkt eller luktar för mycket, eftersom det går bort när grytan kokar, eller rättare sagt sjuder på mycket låg värme.

Om vitlöksklyftornas skal är lite torra kan det ibland vara svårt att skala dem - skalen lossnar bara i små fragment - då kan man lägga klyftorna i en skål med varmt vatten så att skalen blir blöta, för då blir de mer sega och lättare att få av. Det är också lättare att skala dem om man börjar från basen, det vill säga att man skalar dem från den ända de skulle ha haft nedåt om de hade befunnit sig i sin naturliga position i naturen, där rötterna skulle ha vuxit ut. Ibland sticker skalet ut en bit utanför vitlöksklyftan här, och då är det bara att ta tag i kanten och dra av skalet, annars brukar det här finnas en liten hård bottenplatta, en del av den gemensamma bottenplattan för alla de små vitlöksklyftorna, den som alla de små vitlöksklyftorna sitter på, och då kan man ta tag i den och bända av den utåt, det vill säga att man tar tag i den delen av kanten som vätter mot lökens mitt, eller skulle ha gjort det om klyftan hade suttit kvar tillsammans med alla sina klyftsyskon, och bänder av den mot den sidan av klyftan som är utåt (eller rättare sagt skulle varit det om den suttit kvar i vitlöken), för då får man med en bit av skalet på yttersidan, alltså den mer konvexa, den mer bukiga, sidan av vitlöksklyftan, och det är den delen av skalet som är svårast att få av. Annars, om det, som sagt ovan, är så, att skalet sticker ut utanför klyftan på dess nedersida, kan det vara bäst att börja med att skala klyftans två innersidor, de som är mer plana, för de är lättare att skala, och har man dragit av dem så brukar den konvexa yttersidans skal ha lossnat lite och vara lättare att dras av, och det går då lättast från lökklyftans topp, där bladen skulle ha kommit ut om den hade fått leva i frihet i stället för att duka under i grytans kokande helvete.

Döden i grytan kan man för övrigt läsa om i bibeln, gamla testamentet, andra konungaboken, fjärde kapitlet, fyrtionde versen. Elisa hade fått en massa gäster och sade åt sin tjänare att fixa mat:

Man hällde upp åt gästerna för att de skulle äta, och när de smakade på anrättningen, ropade de: “Döden i grytan, Guds man!”, och de kunde inte äta.

Låtom oss icke nedslås av detta, utan med glatt mod fortsätta med att i en annan kastrull ta röda linser, dubbelt så mycket vatten som linser, och massor av smör. Det skall vara så mycket smör att man känner att det smakar smör, så mycket att man inte behöver salta om man tar extrasaltat smör, vilket rekommenderas. Det skall också koka på mycket låg värme, eller rättare sagt bara sjuda, under lock. I en tredje kastrull jasminris, vilket är det enda acceptabla till denna rätt. Min dam påstår dock att basmati är bäst. För att balansera resten är det bra om man har rätt lite salt. När riset är klart är det andra klart. Det kan vara trevligt med bröd till, och då företrädesvis segt vitt bröd av typen ciabatta, pitabröd om det inte är för torrt, eller liknande.

Den här grytan är också bra dagen efter, och då brukar den av någon anledning vara nästan svart. Värm inte mer än vad som går åt; det är något i grytan som smakar illa av att värmas fler gånger. De röda linserna får man värma försiktigt. De ser ut som en kompakt kaka, men när fettet i dem smälter, så blir den flytande. Man skall därför inte hälla i något vatten. Ris går inte att värma, men man kanske kan ha det kallt. Annars är det väl bara att göra nytt, eller skippa riset och köra med bröd istället.


Välkommen      Sida 2      Diverse      Recept

Mail