"När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Han skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen." (3 Mos 16:20-22)

Ursprungstanken är alltså att folket bekänner sin egen skuld, och sedan avbördar sig den på geten. I överförd bemärkelse har det här sedan använts om att man säger till geten att allt är dens fel, och sedan jagar ut den i öknen (vilket alltså inte var den ursprungliga tanken), och sedan tycker "åh så skönt att vi blev av med den, nu har vi inga problem längre, nu när vi blivit av med roten till det onda". Problemen försvinner naturligtvis inte med detta, utan snart måste det väljas ut en ny syndabock som kan drivas ut i öknen osv. Fortsätter det på detta vis kommer snart folk att märka att problemen inte försvinner oavsett hur många getter som drivs ut i öknen (erfarenheten talar visserligen emot detta). Därför måste man välja sig en god fiende, dvs en syndabock som alltid kommer att finnas kvar. Exempel på en god fiende är narkotikan, och det är den som Nils Christie och Kettil Bruun skriver om i "Den goda fienden" (Rabén och Sjögren, Tema Nova), som trots att den kom ut 1985 fortfarande tyvärr alltid är aktuellare än någonsin.