Pisces Dei 1. Aff menniskiones arma uselheet bör hvar man att wetha:
i Riddarholmskyrkan i Stockholm
lördagen den 18:e juni 2005 kl 10:00
Följande två sånger är valda för att de musikaliskt passar ihop med Riddarholmskyrkan, och textmässigt som inspiration för Er i Ert arbete, och som ett sanningens ord på vägen åt Era kunder, så att de håller sig på den rätta banan.
Den första, “Av människornas arma uselhet”, är en sekvens, som är en typ av sång som sjöngs i samband med evangelieläsningen i den medeltida latinska mässan. Den består av parvist upprepade versmelodier, dvs först kommer en vers (t ex 2a på nästa sida), sedan kommer en ny vers på samma melodi (2b), nästa vers (3a) är på en ny melodi, som också används till versen därpå (3b) osv. Verserna brukar också vara olika långa, med de långa verserna mer mor slutet. Ibland finns också, som på denna, en inledande och/eller en avslutande vers (1 resp. 12). Man tänker sig gärna att de parvisa verserna har sjungits växelvis på något sätt, även om det vad jag vet inte finns några belägg för det.
Under reformationen översattes mässans sånger till svenska, men man slutade samtidigt att sjunga sekvenser, och det gör att det bara finns ett par stycken på svenska, bland annat denna som finns i A96b, ett manuskript från mitten av 1500-talet på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Melodin är gammal, kanske från slutet av 800-talet, men texten är inte en översättning av någon latinsk förlaga – sekvenserna brukade ha ganska teologiskt orienterade texter – utan nyskriven på svenska för att passa den nya lutherska stilen, inte minst rent innehållmässigt sett.
2a. Hvad hon war, hvad hon är, det giffver schrifften tillkenne:
2b. Stofft är hon, stofft war hon, thett måste hon igen att bliffwa.
3a. Hwad hielper tå pråla, hwad hielper tå myket aff sig att hålla?
3b. Hwad hielper tå braska, hwad hielper tå skreppa eller högfärdas?
(“braska” = uppträda överdådigt, “show off”; “skreppa” = skryta, skrävla)
4a. Inthett hielper rikedom, inthet wysdom, gård, godz och wällde,
4b. Uthan dödhen är allom wiss, then ingen kan undwika.
5a. Huru haffver thett tillgåt, att wy alla dödh måste?
Spör tu mig ther om, så will iag ther aff seya:
effter som Gudh giffver sijn nådher.
5b. Gud fader alzmechtig, himmelsk herre och konung,
Han skaffte menniskian effter sitt eghett belet
och gaff henne liff och en anda.
6a. Men när menniskian skafft war,
war hon menlös,
och bleff satt i Paradis att bliffva,
6b. Och gud gaff them sina budord:
äth aff all trää,
men kom inthet wid thet iag förbiuder.
7a. Men diefulen, som är then arga fula anda,
kom och swek henne och förrådde,
badh henne ätha aff thet trä gud hade henne nekat.
7b. Hwad skedde sädan hon hade ther aff äthit,
miste hon thett goda gud henne loffva
och igen fick döden som är syndennes rätta lön.
8a. Men gud fader som är barmhertigh gaat ey lidha menniskiones förderffning
8b. Wthan loffva henne sin enda son som henne skulle igen att frelsa.
(“gaat” = “gitte”, som på den här tiden böjdes “gitta, gaat, gitit”)
9a. Så kom tå Jesus Christus then rätte herren
nider aff himmelen hyt till werlden
till att frelse then arma och usla menniskian,
9b. Och gaff sig sielff i then hårda bittra dödhen
på thett wy som förtappat wore
genom hans blodh och hårda död igen bliffve löste.
10a. Alla the som nu tro på honom, the få wisselig thett ewiga liffvet,
10b. Men alla the som icke troo på honom, the warde rättwist fördömda.
11a. O tu Gudh, käre fadher,
giff mig tin nåd, att iag kunne troo på honom.
11b. O tu milde Jesu Christe,
sändt till mig then helge ande, then mig bewarar i then älendheet.
12. Gudi wari tack och loff,
theslikes och Sonenom,
sampt med then helge anda. Amen.
Nästa sång, Curritur ad vocem nummi, “Man springer efter ljudet av pengar”, är en conductus, en strofisk sång med en enkel rytm. Samlingar med sådana här sånger återfinns ofta i medeltida manuskript med musik till mässan. De flesta har naturligtvis religiösa motiv, som anknyter till olika helger eller helgon, och då kan man tänka sig att de sjöngs under respektive gudstjänster, processioner eller liknande, men påfallande många har samhällskritiska eller ironiska och satiriska texter, vilket gör att man ibland kan undra hur och vad de användes till egentligen. Eller kan det ha varit så att kyrkan var lite öppnare för sådant här på medeltiden?
Den här sången har en förlaga, Crucifigat omnes domini crux altera, ungefär “Korsfäst alla på Herrens andra kors” (“Det må korsfästa alla, Herrens andra kors”) som finns i ett flertal manuskript, och som skrevs med anledning av slaget vid Hattin 1187, när inte bara nästan hela den kristna armén i heliga landet utplånades av Saladin, utan man även lyckades slarva bort Kristi kors, the one and only, som man hade haft i säkert förvar sedan man hittade det år 326. Texten är full av ordlekar, kritik och anklagelser mot det dekadenta västerlandet, och slutar med några fraser som skulle kunna vara hämtade ur en 70-tals reggaelåt, “Leave Babylon and stand up for the fight”, typ.
Denna sång finns bland annat i Carmina Burana (en samling sånger från början av 1200-talet och sydtyskland, kända genom Carl Orff’s tonsättning) och där efterföljs den av Curritur ad vocem nummi, som den anspelar på, inte bara med alliterationerna i titeln, utan också genom sin sarkastiska hållning gentemot dekadens och korruption.
Den här sången finns i en tvåstämmig, och en trestämmig variant, som är likadan som den tvåstämmiga fast med en tillagd stämma som bitvis är mycket dissonant. Vi sjunger en vers tvåstämmigt och en vers trestämmigt så ni får höra skillnaden.
Curritur ad vocem
nummi vel ad sonitum;
hec est vox ad placitum.
omnes ultra debitum,
ut exempla docem,
nitimur in vetitum.
disce morem
et errorem,
fac et tu similiter!
hac in vita
nichil vita,
vive sic, non aliter!
cleri vivas ad mensuram,
qui pro censu dat censuram.
quando iacis in capturam
rete,
messem vides iam maturam;
et tu saltem per usuram
mete!
Det springs efter ljudet
av pengar eller dess klang,
det är ett ljud att tycka om!
Alla är dessutom skyldiga,
som exemplen lär oss:
vi strävar efter det förbjudna.
Lär dig sedvänjor
och felaktigheter
och gör du likadant!
Här i livet
ska du inte sky något,
lev så, och inte annorlunda!
Du bör leva efter prästers mått,
som mot ersättning utövar sitt ämbete.
När du för fångst slänger ut ditt
nät
ser du redan en mogen skörd,
och du kan åtminstone räntan
frukta.
Si quis in hoc artem
populo non noverit,
per quam mundus vixerit,
omnia cum viderit,
eligat hanc partem
aut nichil decreverit:
quod vis, aude
dolo, fraude,
mos gerendus Thaidi.
mundo gere
morem, vere
nil vitandum credidi.
legi nichil sit astrictum,
iuri nichil sit addictum!
sanciatur hoc edictum
tibi.
ubi virtus est delictum,
Deo nichil est relictum
ibi.
Om någon bland detta folk
inte känner till denna konst
efter vilken världen lever,
när han har sett allt,
så ska han välja denna bit
eller försvinna till intet:
Vad du vill, våga
med list, bedrägeri,
seder som utövas av en Thais.*
När det gäller att i världen utöva
sedvänjan, sannerligen
tycker jag inget skall skys:
Inget skall vara åtstramat av lagen,
inget skall vara prisgivet åt rätten.
Denna rättspraxis skall vara helgad
åt dig.
Där dygd straffar sig,
åt Gud finns inget kvar
där.
Fotnot: Thais var en – hm – hetär eller kurtisan, prostituerad alltså, från Aten på 300-talet f kr. Hon hängde med Alexander den store ett tag, men gifte sig till slut med den egyptiske kungen Ptolemaios I, och har i vår tid blivit föremål för bland annat en roman av Anatole France och en opera av Jules Massenet. En Thais är med andra ord en rik och berömd hora i överförd bemärkelse.
Sjöng gjorde “Pisces Dei”, Guds fiskar.
I Nya testamentet finns en utvecklad fisksymbolik av osäkert ursprung: “Jag ska göra er till människofiskare” säger Jesus, och använder fisken som symbol vid flera tillfällen: “Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det.”, “Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk?”, de underbara fiskafängena i Luk 5 och Joh 21 (“Den natten fingo de intet”, ni vet) som handlar om hur man ska missionera, den mystiska fisken med silverpenning i munnen i Matt 17:27, eller när han utfodrar femtusen med fem bröd och två fiskar, resp fyratusen med sju bröd och några fiskar.
Efter detta fick fisksymbolen en än större betydelse hos de kristna. “Vi små fiskar efter förebild av vår Fisk Jesus Kristus, är födda i vatten”, dvs döpta, skrev Tertullianus omkring år 200, och när man upptäckte att om man sade “Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare” på grekiska, “Iesous Christos Theou Yios Soter” och tog första bokstaven i varje ord, så fick man ordet “Ichtys” som betyder – håll i er nu – FISK!, så var lyckan gjord. Eftersom ett grekiskt litet “a”, alfa, ser ut som en liten fisk, och Jesus sade att han var “alfa och omega” så blev glädjen än större. Ja, ni kan tänka er. De tidiga kristna i Rom lär således ha klottrat “lilla a” lite här och var.