INTROITUS

Detta introitus finns på två ställen i manuskriptet, dels bland proprierna på f 155v col 2 längst ned, med fortsättning på f 156r col 1, och dels bland troper och sekvenser på f 233r col 1. Det går i D, och jag har transponerat det till G.

dominator: f 155v: c; f 233r: d; GradualeTriplex: d i neumerna och c i koralnotskriften. Dessa toner motsvarar alltså f och g i transkriptionen. Den här situationen återfinns i många sånger och i många manuskript. En obetonad ton, speciellt i en upptakt, har en tendens att vara lägre. Jag gissar att det har att göra med en osäkerhet eller snarare otydlighet i intonationen, på så sätt att man tar tonen i en snabb rörelse underifrån, och att tonhöjden inte hinner etablera sig innan man lämnar den. Antingen kan man se det som att den lägre noteringen är ett resultat av att man uppfattat tonen som lägre än den egentligen är, eventuellt att det är en sånglig ovana som sedermera blivit praxis, eller så kan man se den högre noteringen som en slags korrigering, rent av hyperkorrigering: Man sjunger verkligen den lägre tonen, men har samtidigt uppfattningen att det är fråga om en slags falsksång eller manér, och att den ton man avser egentligen är grundtonen.

et regnum: f 155v: cf; f 233r: df; GT: df i neumerna och cf i koralnotskriften. Samma sak där som synes.

regnum: f 156r: fff; f 233r: ff; GT: fff. Upprepade toner som ibland inte skrivs ut.

eius: de tre första tonerna fattas på f 233r.

potestas: f 156r: fe; f 233r: ff; GT: ff. Dessa toner motsvarar b och a i transkriptionen. Här har vi en annan situation som är vanlig: Ett f eller ett c som är obetonat, och som har samma ton bredvid sig, har en tendens att bli en halv ton lägre. Guido, och en kommentator till Micrologus på 1100-talet, skriver just om att upprepade toner kan tyckas högre eller lägre beroende på hur de betonas (se McGee, s 29 f).

Evovae skrivs noggrannt ut överallt, även om det inte behövs. På f 233r där det står Evovae, så gör det det alltså bara för att visa vilken differentia det är, om man nu kan tala om differentia när det bara finns en finalis i ton 2.



GRADUALE

et laudem Domino: ms: ccc; GT: chc. “dem” är obetonad, och får en tendens att bli lägre. I GT:s neumer står det tre virgor, vilket skulle kunna tyda på ccc.

Omnes: ms: fgagacdccagfg; GT: fgagacdhcaggfg; deferentes: ms: cdca; GT: cdhca; annuntiantes: ms: fgagacdcafagagf; GT: fgagacdhcafagaggf. En annan, och ganska konsekvent halvtonsanomali, som möjligen skulle kunna ge någon ledtråd till hur denna vanliga ton 5-figur skall utföras.



ALLELUIA MED PROSA, SEKVENS OCH ANTIFON FÖRE EVANGELIUM

Detta alleluia finns på två ställen i ms, dels bland proprierna på f 156r col 1, och dels bland troper och sekvenser på f 233r col 1. Prosan finns på bägge ställena. Melodin till versen är dock olika: Den på 156r är den vanliga, och den på 233r är en tråkig sak jag inte sett förut. Sekvensen finns bara på f 233r col 2, men antifonen återfinns både på f 233v col 1 och på f 290r col 1 under matutinen.

Alleluia, sekvensen och antifonen går i D, men sekvensen går sin vana trogen högre och högre tills den slutar på d en oktav högre. Hela blocket får då ett omfång på två oktaver, vilket är lite i mesta laget. Jag har transponerat alleluiat till G, transponerat ner sekvensen en kvint till C, och antifonen ner ytterligare en kvart till G, vilket gör att blocket börjar och slutar i lågt läge, medan sekvensen går ganska högt mot slutet. Ett alternativ vore att sjunga alleluia och antifonen i högt läge, och sekvensen väldigt lågt, men det stämmer liksom inte med den bild man har av sekvenser.

Laus: f 156r: gg; f 233r: g. Motsvarar c i transkriptionen. En upprepad ton som inte skrivs ut.

Christe: f 156r: a; f 233r: aa. Motsvarar d i transkriptionen. Samma sak.

På bägge ställena står det “dicite domini”.

Hallelujasvaret med jubilus står inte på f 233r.



SEKVENS

“Credamus eum verum esse dei filium” och “Ipse factus est homo qui sine initio” borde ha samma melodi. Precis som Alleluia har sina standardmelodier har sekvenserna det, så jag borde verkligen kolla upp det här. “Tuam fortissimam...” och “petimus...” likaså.



ANTIFON FÖRE EVANGELIUM

sanctum: f 156r: gg; f 233r: g. voluit: f 156r: ffed; f 233r: fed. salvaret: f 156r: dd; f 233r: d.



OFFERTORIUM

Saba: ms: cdcag edcag; Offertoriale Triplex: cdhcag edhcag, eum: ms: cdcaf; OT: cdhcaf, iudicium: ms: cacdca; OT: hacdhca, iudicium: ms: gacdcdcagbaf; OT: gacdcdhcagbaf, tuum: ms: fgacdcdcagbaf; OT: fgacdcdhcagbaf, m fl ställen med samma ton 5-figur som nämnts ovan. C:et oriscus (pressus) i ms?

et iustitiam en kvart lägre i ms än i OT, “e” i neumerna. Det är vanligt med transponeringar i offertorierna.

tuam: ms: acccagafa; OT: acagaga. Ms stämmer dock med neumerna i OT.

V. Orietur: pacis donec extollatur är en kvint högre i ms än i OT.