Nicholaus pontifex
Nicholaus pontifex
nostrum est refugium.
Clericis ac laicis
sit semper remedium.
Clericorum est amator,
laicorum consolator,
omniumque conformator
in omni angustia.
Nicholae, Nicholae,
prebe nobis gaudia!
Biskopen Nikolaus
är vår tillflykt.
För klerker och lekmän
skall han alltid vara en hjälp.
Han är klerkers vän,
lekmännens tröstare,
alltings ledstjärna
i varje trångmål.
Nikolaus, Nikolaus,
bringa oss glädje!
In sua infantia
celebrat ieiunium.
Fons et caput dicitur
confessorum omnium.
Hic in cunis abstinebat
quod mamillas non suggebat,
nisi semel nec edebat
quarta, sexta feria.
Nicholae, Nicholae,
prebe nobis gaudia!
I sin barndom
firade han fastan.
Han kallas källa och huvud
åt alla bekännare.
Redan i vaggan fastade han
eftersom han inte diade brösten
eller åt mer än en gång
på onsdagar och fredagar.
Nikolaus, Nikolaus,
bringa oss glädje!
Suscitavit clericos,
occisus invidia,
quos occidit carnifex
cum sua nequitia.
Tres puellas maritavit,
de peccatis observavit,
paupertatem relaxavit
auri data copia.
Nicholae, Nicholae,
prebe nobis gaudia!
Han uppväckte klerkerna,
som dödats av avund,
som slaktaren dödat
i sin gemenhet.
Tre flickor gifte han bort,
och räddade från synd,
och lindrade deras fattigdom
genom att ge mycket guld.
Nikolaus, Nikolaus,
bringa oss glädje!
Att fasta genom att inte äta mer än en gång på onsdagar och fredagar var något som praktiserades speciellt bland tidiga kristna. S:t Nikolaus (“Santa Claus”, “Sinterklaas” osv) var för övrigt biskop i Myrna, nuvarande Turkiets norra kust, på början av 300-talet. Det går en väldig massa historier om honom, om hans hetsiga temperament, hans sinne för upptåg, och hans stora förmögenhet som han tidigt ärvde från sina föräldrar. Följande historia är den som gett upphov till jultomtetraditionen:
I stan bor en gammal sjuklig gubbe, änkling, som har tre giftasvuxna döttrar, men han kan inte försörja dem, än mindre skrapa ihop någon hemgift åt dem. Han samlar ihop dem till familjeråd och redogör för situationen. Den äldsta dottern erbjuder sig att prostituera sig och på så sätt tjäna ihop till familjens uppehälle och eventuellt också till hemgift till småsystrarna. Knappt har hon gjort det förrän en säck pengar dråsar in genom fönstret och en ung ädling kommer in genom dörren och gör anspråk på äldsta dotterns hand. Fadern ger en smula chockad sitt samtycke och hon försvinner ut med snyggingen.
Jaha, det var ju märkligt, säger fadern, men konstigare saker har ju hänt, och problemet kvarstår, jag har er två döttrar som jag inte längre kan försörja. Jag skall väl inte vara sämre jag, säger mellandottern, om min storasyster erbjöd sig att prostituera sig kan väl jag också göra det, i synnerhet som familjen nu är mindre, och jag bara har en syster att tjäna ihop hemgift till, och den ekonomiska bördan således är lättare att bära. Knappt har hon sagt det förrän en säck med pengar dråsar in genom fönstret och en ung ädling kommer in genom dörren och gör anspråk på mellandotterns hand. Fadern ger klart förvånad sitt samtycke och hon försvinner ut med snygging nummer två.
Hm, börjar ana oråd. Yngsta dottern hinner knappt komma med samma erbjudande förrän samma sak händer. Slutligen ligger den gamla fadern där ensam på sin säng och grubblar. Nej, han måste få någon klarhet i det hela, så han reser sig, stapplar ut, och vem står där om inte S:t Nikolaus med tre av sina kompisar.
I enlighet med denna historia har Nikolaus tidigt avbildats med tre penningpåsar i handen. Vid något tillfälle har det plötsligt uppstått en parallell uppfattning om att det skulle kunna vara tre avhuggna huvuden han håller i handen. Kanske har någon ritat dit ögon, näsa och mun på penningpåsarna? Huvudena skulle då tillhört tre präster som avrättats i samband med de Diokletianska förföljelserna i början av 300-talet, och som Nikolaus skulle ha räddat till livet efter att de blivit halshuggna. I en ytterligare senare version av historien tillhörde de tre huvudena tre elaka barn som retats med en slaktare, tills slaktaren inte stått ut längre, utan slaktat barnen. Typisk en sådan sak föräldrar hittar på för att skrämma olydiga barn med. I sången ovan, som är från “Firenze”, ett franskt 1200-talsmanuskript, har man blandat ihop dessa två historier.