Detta är alltså den vanliga formen av Fader vår, som den ser ut i Matteusevangeliet, 6:9-13. “Ty riket är ditt...” osv är ett senare tillägg. I Lukasevangeliet 11:2-4 däremot lyder bönen sålunda:

Pater, sanctificetur nomen tuum. Adveniat regnum tuum.	Fader, må det helgas, ditt namn. Må det komma, ditt rike.
Panem nostrum quotidianum da nobis hodie.	Vårt bröd, det dagliga, ge oss idag.
Et dimitte nobis peccata nostra, siquidem et ipsi dimittimus omni debenti nobis. Et ne nos inducas in tentationem.	Och förlåt oss våra synder såsom också vi förlåter alla som är skyldiga oss. Och inled oss inte i frestelse.

Och detta anses vara en äldre och ursprungligare version av bönen. Det som så att säga fattas är “...vår, som är i himmelen” (Jesus tilltalar ju Gud blott och bart “Abba”, “Fader”), “Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”, och “utan fräls oss ifrån ondo”, för att använda 1917 års formulering. Denna variant anses i sin tur gå tillbaka på en tredelad “urversion” som bara innehåller de tre punkterna “riket”, “bröd” och “förlåtelse”. Om man ställer upp det så här blir det lite tydligare:

(Matt. 6:9-13)	(Luk. 11:2-4)	(“Urversion”)
Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike.	Fader, helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike.	Fader, tillkomme ditt rike.
Må din vilja ske, så som i himlen också på jorden.
Vårt bröd, det dagliga, ge oss idag.	Vårt bröd, det dagliga, ge oss idag.	Vårt bröd, det dagliga, ge oss idag.
Och förlåt oss våra skulder såsom också vi förlåter dem som är skyldiga oss. Och inled oss inte i frestelse utan befria oss från det onda.	Och förlåt oss våra synder såsom också vi förlåter alla som är skyldiga oss. Och inled oss inte i frestelse.	Och förlåt oss våra synder såsom också vi förlåter alla som är skyldiga oss.

Och så har bönen på känt manér byggts på i början och i slutet och före kärnpunkten, den om brödet.

Ett projekt som Jesus hade - så som det framställs i evangelierna - var att försöka återföra den judiska religionen till en mer ursprunglig, enkel och avskalad form, och i detta ingick även Fader Vår. Den judiska förlagan hade (på känt manér) byggts på med en rad bönepunkter, men nu framhålls det att det är de här som är de viktiga och att man kan sålla bort de andra. I Matteus föregås Fader Vår därför av en tirad om bl a hur vedervärdigt det är med folk som ber med för många ord. Det kan också i sammanhanget vara värt att jämföra hur den anspråkslösa inramningen till Fader Vår i Lukasevangeliet har byggts på med de mer svavelosande delarna av bergspredikan i Matteusevangeliet.

En krånglig punkt i Fader Vår är tydligen “quotidianum” (cotidianum), här översatt med “daglig”: Den grekiska förlagan har (i både Matteus och Lukas) “epiousios”, som enligt uppgift skulle betyda ranson, alltså det man får för att klara sig för stunden.

Hieronymus ändrade på slutet av 300-talet “quotidianum” till “supersubstantialem” i Matteus, men lät “quotidianum” står kvar i Lukas. Detta har lett många visa tänkare till slutsatsen att det inte är tuggbart bröd det handlar om, utan översinnligt, himmelskt (se länkar: 1 2 3 ). Vad man kanske då missar är att “supersubstantialem” borde varit avsett att vara en översättning av samma ord som “quotidianum”, så att “supersubstantialem” rimligtvis då också måste betyda något i stil med “för ens bestånd”, för ens överlevnad, typ. (Mycket riktigt har åsikten att “supersubstantialem” betyder översinnligt och himmelskt också ansetts som heresi.)

Tanken tycks ju vara att man inte skall be om mer än vad man behöver just nu, endast det absolut mest nödvändiga för den fysiska överlevnaden. Guds rike kommer ju närsomhelst, det viktigaste är att man har förlåtit (och förlåtits) allt, för i ett tillstånd av synd kommer man inte in i Guds rike. Med andra ord synes det både absurt och otillständigt att be om något för morgondagen eller för något annat tillfälle. Morgondagens bröd bör man istället ge bort till de fattiga, Guds rike kan ju ha kommit innan dess.

De viktiga punkterna är således: När vi bryter brödet, så ber vi för just detta bröd. Guds rike kommer närsomhelst, så därför är det viktigt att vi förlåter och får förlåtelse.

Melodin, slutligen, är den som heter “C” i graduale romanum. Jag vet inte varifrån den kommer, och har inte sett den i något manuskript, men den känns lite ålderdomligare än “A”:s och “B”:s dur- resp mollkaraktär, kanske för att den går lite på samma ton som Te Deum.

---

Litteratur: Fader Vår i Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (Stockholm 1948)