I sin bok ”Mein Kampf” hyllar Hitler Luther. Han kallar honom en av Tysklands och det tyska folkets största hjältar. Men det var inte för Luthers gärning som reformator och för hans skrifter om tron på Skriften allena, nåden allena och tron allena som han prisades, utan för vad han i en skrift 1543 sagt om judarna. Hitler läste in sitt eget rastänkande och antisemitiska utrotningsprogram i Luthers uttalanden. Hade Luther anat att hans ord skulle anföras som försvar för något så förfärligt som nazismens förintelseläger och gaskamrar, så hade han säkert vägt sina ord mer noga på några sidor i skriften ”Om judarna och deras lögner”.
Luther var inte i modern mening antisemit eller judefientlig, som detta ord blivit synonymt med, dvs. att judar är födda med föraktliga egenskaper och utgör en lägre stående ras. Lika lite som någon annan på den tiden agerade mot judarna utifrån föreställningar om högre eller lägre stående raser av människosläktet. Sådant kom med darwinismen (Hitler tillägnade f.ö. Mein kampf just åt Darwin, som med rätta kan kallas för den moderna rasismens fader). När Luther skrev boken om judarna tre år före sin död, så var det i polemik mot ”deras lögner”, dvs. mot deras falska läror och hädiska uttalanden om Kristus. Boken är i grunden en teologisk stridsskrift mot främmande tro. Det mustiga språket och den polemiska skärpan är här inte värre än när Luther i sina skrifter angriper påvekyrkan.
År 1523 hade Luther gett ut en mot judarna ovanligt positiv skrift med titeln ”Att Jesus Kristus föddes som jude.” Ovanlig därför att judarna vid denna tid var allmänt illa sedda i stort sett över hela Europa och beskylldes för snikenhet och allt möjligt listigt och ont ränksmideri. Alla olyckor skylldes på judarna, t.o.m. digerdöden. Judarna var i de flesta tyska länder och furstendömen antingen fördrivna eller omgärdade med mycket sträng lagstiftning som kraftigt inskränkte deras rörelsefrihet. En grym jakt på judar startade i Spanien efter att morernas islamiska välde brutits i slutet av 1400-talet. De som inte omedelbart konverterade till katolska kyrkan drevs ut ur landet. Påven utfärdade 1517 en bulla som krävde att judar skulle bära ett särskilt märke på sina kläder, sälja sina egendom och bo i getton. Luther ansåg att den romerska kyrkan behandlade judarna mycket illa, ”som om de vore hundar”. Han uttryckte förståelse för att de mot den bakgrunden inte ville bli kristna. Men han hoppades att judarna ändå, nu när Ordet och evangeliet åter lyste klart i reformationens kyrkor, skulle omvända sig och komma till tro på Kristus. Hans judevänliga skrift trycktes i flera upplagor och fick stor spridning. Den uppskattades av judarna, fast kanske inte på det sätt som Luther tänkt sig: en del rabbiner hyste viss förhoppning att Luther rent av skulle kunna vinnas för judendomen.
Med tiden fick Luther en annan syn på judarna. Judarna visade inget intresse för evangeliets kallelse. Ju mer Luther trängde in i de judiska talmudskrifterna och i vad rabbiner verkligen lärde, desto mer började han ta avstånd från dem och varna för deras inflytande. Bl.a. såg han judisk propaganda bakom att en del lutheraner låtit omskära sig och hävdade att sabbaten måste hållas på judiskt vis. Med anledning härav skrev han 1538 pamfletten ”Mot sabbaterianerna”.
Den utlösande faktorn till att Luther skrev boken ”Om judarna och dess lögner” var en rabbinsk skrift som en vän sände honom med vädjan om att han skulle svara på den. I skriften sades det bl.a. att Jesus var en bastard, ”hans mor var en hora, som fött honom i äktenskapsbrott med en smed.” Vidare fann Luther att judarna väntade en jordisk Messias som skulle göra dem till herrar över hedningarna (dit även kristna i Tyskland räknades). Han såg deras lära inte bara som något som kullkastade hela den kristna tron utan också som något statsfientligt och samhällsomstörtande. I förfäran och uppdämd vrede över judarnas åskådning fattar Luther pennan.
”Om judarna och deras lögner” är en bok på ca 180 sidor. Den består till största delen av bibelteologiska utläggningar. Luther citerar en rad messianska profetior i GT och visar grundligt att dessa inte alls betyder vad judarna ville få det till. Med rikliga bevis främst från GT, judarnas egen Bibel, vederlägger han deras föreställningar och anklagar dem samtidigt för förstockad blindhet, när de inte vill se att Jesu liv och gärning helt stämmer in på Skriftens utsagor om den utlovade Messias. Luther går här inte utöver vad NT och Jesu själv säger i sorg och vrede över sin tids judendom, t.ex. i Matt. 23 i de flammande veropen över fariseerna och de skriftlärde. Det kan också noteras att Luther – till skillnad från många i hans samtid – varken i denna eller sina andra skrifter höll judarna ansvariga för Kristi död. Han betonar ofta att vi alla med våra synder var skyldiga till den.
Hade nu Luther slutat sin skrift här, hade den knappast väckt någon större uppmärksamhet, men det gör han inte, utan lägger till några sidor om vad kristna skall göra med detta ”förkastade och fördömda folk” för att inte blir delaktiga i deras lögner och hädelser. ”Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet för att om möjligt rädda några av dem från de glödande flammorna. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd”. Så följer ett handlingsprogram på sju punkter. Man skall: 1. bränna ner deras synagogor och skolor, 2. förstöra deras bostäder och låta dem bo på särskilda ställen som zigenarna, 3. ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter, 4. förbjuda rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa, 5. upphäva rätten till fri lejd (= reseförbud), 6. förbjuda deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar, 7. ge arbetsföra judar ”slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett”. I stället för detta kan Luther också tänka sig ”att för alltid driva ut judarna till deras eget land”.
Man kan fråga sig hur det skulle vara möjligt att rädda några judar ur flammorna med hjälp av detta sjupunktsprogram. De sidor som talar om detta innehåller mycket vulgära, grova och nedsättande uttryck om judarna. De väcker i dag obehag hos de flesta som läser dem. Men även på den tiden, då en föraktfull jargong om judar var vardagsmat, fanns det, även bland lutheraner, de som tog avstånd från skriftens skarpa och hätska ton. Så gjorde t.ex. Melanchton.
Boken fick mycket liten spridning och de sju råden, som inte var riktade till enskilda utan till överheten eller furstarna, gav lyckligtvis liten eller ingen effekt. Så gott som ingen följde dem. Luthers skrift har sedan dess för det mesta fått vila i glömskans valv – ända tills den åter hamnade i rampljuset på 1900-talet i samband med nazismens framväxt.
Hitler vantolkade medvetet Luthers skrift om judarna. Han hade inget till övers för reformationens tro på Skriften, Kristus och evangeliet. Hitler var en galning, besatt av gudlösa, nietzscheanska övermänniskoföreställningar och av tanken på att utplåna judarna som ras. Något sådant finns inte hos Luther. Det är helt befängt att göra Luther ansvarig för andra världskrigets förintelseläger.
Om något skall sägas till Luthers försvar så är det att han i sin judefientliga skrift agerar utifrån sin och reformatorernas uppfattning om hur religionsfrihet skulle utövas. Alla hade tanke- och trosfrihet, men ville man utöva någon annan tro än den regerande furstens, så bestod friheten i att man fick flytta till ett annat land eller en annan furstes område (principen cujus regio, eius religio, ”dens land det är bestämmer religionen”). I en artikel i Nya Väktaren (nr 5/1983) påpekar Tom Hardt att Luther själv var beredd att underkasta sig den princip han tillämpade på judarna: ”om överheten är icke-luthersk, ’skall mina lutheraner gärna ge sig iväg’. - - - Det är alltså inte bara judar, baptister och romerska katoliker, som kan tvingas att fly och lämna allt, utan också Dr Martin Luther själv och hans lutheraner.”
Ändå skall vi inte försvara Luther alltför mycket. Han var en syndare som vi alla, ingalunda ofelbar. Han erkände själv att hans temperament ibland drog iväg med honom för långt i stridens hetta, i synnerhet när han upprördes över hädiska angrepp mot Kristus och hans ord. ”Jag kan inte förneka att jag ibland blir mer våldsam än jag borde vara…”, skriver han på ett ställe.
I den sista predikan Luther höll säger han om judarna: ”Vi vill handla med dem i kristen kärlek och be för dem, att de må bli omvända och ta emot Herren.” Det instämmer vi i.
S Bergman