Ängelns diktamen
och systrarnas sång
i Jungfru Marie örtagård
sommaren 2006
Ett officium är en komplett liturgi som kan vara ägnad åt en viss händelse, person eller ett helgon, i detta fall Maria. Ett officium består bl a av psaltarpsalmer med antifoner, små refränger med text avpassad till dagens tema, och responsorier, sånger som kommenterar läsningarna. I officiet, eller tidegärden som man säger på svenska, ingår nattens gudstjänst matutin där man berättar historien bakom dagens tema, morgonens laudes, och till sist kvällens vesper (iallafall i detta officium, annars kommer den först).
I Sermo Angelicus, “Ängelns diktamen”, en av Heliga Birgittas visioner, berättar en ängel för Birgitta om jungfru Marias liv, från före världens skapelse, via hennes jordeliv, till hennes kröning i himlen. Till denna vision komponerades (eller “sammanställdes”) sånger av hennes biktfader, Peter Olovsson (från Skänninge, † 1378), och dessa framfördes i Cantus Sororum, “Systrarnas Sång”, som är Birgittasystrarnas tidegärd, där Ängelns diktamen läses varje natt med ett nytt tema för varje natt. Lite grovt sett skulle man kunna säga, att på söndagen är Maria himlarnas högsta varelse, på måndag jublar änglaskarorna över henne, på tisdag förebådas hon av profeterna, på onsdag föds hon på jorden, på torsdag föder hon Jesus, på fredag lider hon med honom, på lördag tas hon upp till himlen och kröns som himlens drottning, och så sluts cirkeln. De tre sista dagarna motsvarar den glädjerika, den smärtfyllda och den ärorika rosenkransen.
Men det är också en kronologisk världshistoria, där söndagen omfattar perioden innan något fanns, måndagen tiden för universums, världens och människans skapelse, tisdagen är människans sorgliga historia fram till onsdagen som handlar om Marias föräldrar och Marias födelse, torsdagen som består av Marias liv och Jesu födelse, och fredagen av hans liv och korsfästelse. Lördagen behandlar hans uppståndelse, Marias upptagning till himlen, och hur det är just nu.
Sångerna och textläsningarna finns sedan kommenterade och förklarade i Jungfru Marie Örtagård, översatt från latin till svenska av Vadstenas biktfader Nils Ragvaldsson och 1510 prydligt och vackert nedskriven i Vadstena kloster av en – som hon kallar sig själv – “ovärdig konventssyster”.
Varje dag kommer vi att framföra den del av Ängelns diktamen som hör till just den dagen, med de sånger som hör till, och med kommentarerna ur Jungfru Marie Örtagård.
Varje dag börjar med ett invitatorium, som är psaltarpsalm 95 med en antifon, en refrängsång, där man mellan varannan vers varannan gång sjunger hela och varannan gång halva refrängen. Därefter en hymn och tre läsningar ur Ängelns diktamen, var och en med ett responsorium, en sång som kommenterar läsningen. Alla dessa delar hör till matutinen, nattens gudstjänst. Sedan hoppar vi raskt fram till slutet av vespern, kvällsgudstjänsten, och sjunger magnificat, Marias lovsång från Lukasevangeliet 1:46-55, även denna med en antifon avpassad till dagens tema, och benedicamus domino som tillsammans med en mariasång avslutar varje gudstjänst.
Här i programmet finns översättningar till de latinska sångerna, och de skiljer sig en smula från de översättningar som finns i Jungfru Marie Örtagård. Psalm 95 är ur en mässbok från Hög från 1540.
Del 1, Söndag. Jungfru Marie örtagård:
Här följer Jungfru Marie örtagård, det är hennes lovsånger, ty att som ärliga och dyra örter uppväxa i örtagården, så uttryckes i denna sång jungfru Marias största värdighet, otaliga dygder, mycken heder och outsäglig nåd och fördel som den helga trefaldighet henne bevisat haver. I denna örtagård skall Kristi Brud gärna dväljas, och sammanlägga stora dygder, tålmodigt arbete i Jungfruns lovsång, att de värdiga måtte vara att komma dit hon är, och utan möda och ansträngning med jungfrun glädjas i himmelrikets fröjd.
Först börjas söndagens invitatorium, i vilket den heliga trefaldighet hedras, och jungfrun som är moder föräras lovsånger.
Trinum deum et unum, vi hedrar den trefaldige guden i tre personer, och en gud i varelsen, med ödmjuk håg och med fröjdande själar sjunger vi ideligen lovsång till jungfrun som är moder.
Systrarnas sång:
INVITATORIUM
(Psalm 95)
Trinum deum et unum
pronis mentibus adoremus.
Trefaldig Gud och en
med ivriga sinnen tillber vi
Virginique matri
gratulantibus animis
iugiter iubilemus.
och till jungfrun, modern,
med lyckönskande själar
jublar vi ständigt.
Kõmer läter oss glädhias hřanõ :
och frögdhas för vor saligheetz tröst :
lätt oss mz tack kõma in för hans ansichte :
och fröghdas för honõ mz psalmar ·
Trinum deum et unum...
Trefaldig Gud och en...
Tÿ hřen är en stoor gudh :
och en stoor konũg öffuer alla gudar :
tÿ i hans handt är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans ·
Virginique matri...
och till jungfrun, modern...
Tÿ hãs är haffuet / och han haffů thz giordt :
och hãs hender haffů thet torra bereedt :
kõmer lätt oss tilbedia oc knääböÿa :
och nederfalla för hřanõ thẽ oss giordt haffů :
tÿ hã är vår gudh :
och vij hans fosterfolck : och hãs henders fåår ·
Trinum deum et unum...
Trefaldig Gud och en...
I dagh om i hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta: såsom i meriba skedde :
såsõ i massa i öknẽne : ther idhre fädher försöchte migh :
förnũmo och sågho mijn verck ·
Virginique matri...
och till jungfrun, modern...
Att iagh i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck :
och sadhe / thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ oretta väghñ :
och the mina väghar icke lära vilia :
så att iagh swoor j minne vrede :
the skola icke kõma til mina roligheet ·
Trinum deum et unum...
Trefaldig Gud och en...
Ära vare fadrenõ och sonenõ : och them helge anda ·
Såsom thet varit haffů aff begỹnelsen · och nw och altijd :
aff ewighz til ewighz amẽ
Här efter följer hymnen i vilken jungfru Marie pris mångfaldigt uttrycks.
Virginique matri...
och till jungfrun, modern...
Jungfru Marie örtagård:
Textus: O trinitatis &c O jungfru Maria, du är den heliga trefaldighets ära, himmelrikets konungs gårds heder, högsta konungens brud och hans sons moder.
Te deus &c Från begynnelsen utnämnde Gud dig till ärans drottning, och han gjorde dig till härskarinna över allt det han hade skapat.
O Trinitatis gloria
celestis decus curie
sponsa regis altissimi
suique mater filii
O, Trefaldighetens ära,
den himmelska kurians prydnad,
gemål till den högste kungen
och mor till hans son.
Unde poli &c Allt med förtjänad rätt lova dig himlarna jorden och havet, och allt det som de i sig innehåller, du som är så täck för den högste Herren.
Te deus ab inicio
sanxit reginam glorie
super cuncta que fecerat
te dominam patraverat
Dig Gud från begynnelsen
utnämnde till ärans drottning.
Över allt han gjorde
gjorde han dig härskarinna.
Virgo deo &c O jungfru Maria, för Gud allra täckast, över alla ting som han skapat har, gör oss täcka för honom, oss som han återlöste med sitt dyra blod.
Unde poli tellus mare
et quidquid in se continent
te laudant iure debito
tam gratam summo domino
Alla himlar, jord, hav,
och allt som är i dem
av riktig tacksamhet lovsjunger dig,
så kär för den högste Herren.
Maria mater gracie O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Virgo deo gratissima
cunctorum que creaverat
sibi gratos nos effice
quos sanguine redemerat
Jungfru, kärast för Gud
av allt som han skapat,
gör oss kära för den
vars blod återlöst oss.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Verbum de quo &c I denna första läsning gör Guds ängel den värdigaste predikan över den helga trefaldighet som är tre personer och en sann Gud: Fader, Son och den Helga Anda, bevisande yttermera, huru alla ting och kreatur var evärdeligen stående oskapade i Guds före-syn. Men för en, den mest älskliga skapelse, och kärast för Gud, rördes den heliga trefaldighet att skapa allt det som skapat är, och det var jungfru Maria.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fadern och den Helige Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Amen.
Ängelns diktamen (söndag 1):
Ordet, som Johannes talar om i sitt evangelium, var av evighet en enda Gud, med Fadern och den helige Ande. Tre är personerna, men gudomen i dem är en och densamma. Dessa tre personer är jämbördiga i allt, för hos dem alla finns en enda vilja, en enda vishet, en enda makt, en enda skönhet, en enda kraft, en enda kärlek, och en enda glädje.
Denna Gud visste på förhand om allting, och allt stod inför hans åsyn, honom till glädje och heder. När det så behagade honom, gav han det tillvaro genom att skapa det. Inget nödtvång och ingen brist i hans glädje tvingade honom att skapa något. Nej, endast hans innerliga kärlek förmådde honom att skapa, så att flera tillsammans med honom skulle kunna fröjdas med samma outsägliga glädje som han. Så skapade han, på det skönaste sätt, allt som skulle skapas, med den form och på det sätt som det i evighet stått inför hans åsyn, i sin skönhet, innan han skapat det.
Men av allt som ännu var oskapat, var det ett väsen, som inför Gud stod vida högre än allt annat, och som han gladde sig allra mest åt. I detta oskapade väsen framträdde de ännu oskapade fyra elementen på så sätt inför Gud, att luften däri var så lätt, att den aldrig skulle kunna blåsa emot den helige Ande; jorden i detta oskapade väsen så god och fruktbar, att inget skulle kunna växa där, som inte skulle vara till nytta för allt; vattnet så lugnt, att varifrån vindarna än kom stormande, inga vågor skulle röra sig där, och elden så hög och klar, att den skulle nå ända till där Gud själv var.
O, Maria, renaste jungfru och fruktsammaste moder, detta oskapade väsen är du, för så stod du i evighet inför Guds åsyn, innan du blev skapad, och sedan fick du materien i din välsignade kropp av dessa så rena och klara element. Du stod oskapad i sanning inför Gud så som du sedan förtjänade att bli, och därför överträffade du, från begynnelsen, inför Guds åsyn, vida allt annat som skulle skapas, till hans högsta glädje.
Gud Fader gladdes åt dina fruktbringande verk, Sonen åt din dygdiga ståndaktighet, och den helige Ande åt din ödmjukhet. Men Sonens och Andens glädje var också Faderns; Faderns och Andens glädje var också Sonens; Faderns och Sonens glädje var också den helige Andes. Och på samma sätt som de alla hade en och samma glädje över dig, så hade de också en och samma kärlek till dig.
Jungfru Marie örtagård:
Över denna predikan kan både änglar och människor glädjas, och av denna glädje lovsjunger och ärar kören den helga trefaldighet med responsoriet Summe trinitati &c. Och detta responsorium innehåller grundvalen i den kristna tron, och den högsta artikeln om den helga trefaldigheten.
Summe trinitati &c. Till den högsta trefaldigheten, till den enkle guden, är en enda gudom, jämn ära, jämvägande värdighet, åt Fadern och Sonen och den Helga Anda, vilken underböjer hela världen sina lagar.
V. Prestet nobis &c, Trefaldig Gud i personer, och en i varelsen, giv oss nåden, vilken du, o jungfru Maria av evärdelighet å det högsta behagade.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Summe trinitati,
simplici deo
una divinitas,
equalis gloria,
coeterna maiestas,
patri prolique
sanctoque flamini,
Qui totum subdit
suis orbem legibus.
Åt den högsta treenigheten,
den enkle Guden,
en gudomlighet,
samma ära,
lika eviga majestät,
åt Fadern och Sonen
och den Heliga Andan,
den som underkastar hela
världen sina lagar.
Prestet nobis graciam
trinus deus et unus,
cui ab eterno o maria
summe placuisti.
Qui totum subdit
suis orbem legibus.
Bistå oss med nåd,
trefaldig gud och en,
vilken av evighet, o Maria,
å det högsta du behagade,
den som underkastar hela
världen sina lagar.
Jungfru Marie örtagård:
Tu quoque &c, I denna läsning säger ängeln, hur den värdigaste jungfru Maria var från begynnelsen i Guds åsyn ännu oskapad, och att Gud på många sätt gladdes över henne, mycket mer än Noa över sin ark.
Ängelns diktamen (söndag 2):
Och du, Maria, som är värdigast av alla skapade ting, du var från begynnelsen inför Gud, innan han skapade dig, på samma sätt som Noaks ark var inför Noa, efter att han fått reda på att han skulle bygga den, och innan den blev fullbordad.
Noa visste, i den tid det behagade Gud, hurdan hans ark skulle bli. Gud visste före all tid hurdan hans ark, som är din ärofulla lekamen, skulle bli.
Noa gladde sig åt sin ark, innan den byggdes. Gud själv gladde sig å det högsta åt dig, dyra jungfru, innan han skapade dig.
Noa gladde sig åt att hans ark skulle bli så stark att den skulle stå emot alla vågor. Gud gladde sig åt att din kropp skulle bli så duglig och stark att den inte skulle böjas av någon ondskas hårdhet som var i helvetet.
Noa gladde sig åt att hans ark på utsidan och insidan skulle beckas så att inget vatten skulle tränga in. Gud gladde sig åt att din vilja skulle vara så god av hans godhet att du skulle förtjäna att till det yttre och det inre betäckas av den helige Andes smörjelse så att det i ditt hjärta inte skulle finnas några ingångar för världens girighet. För girighet är lika förhatlig i människan som läckande vatten i Noaks ark.
Noa gladde sig åt rymligheten och vidden i sin ark. Gud gladde sig åt din ännu mer vidsträckta barmhärtighet, med vilken du fullkomligt skulle älska allt, och inte oförnuftigt hata något skapat, men särskilt åt att din välvilliga mildhet skulle utvidgas så att den omätlige Guden vars storlek är ofattbar, skulle kunna ligga och vända sig i din välsignade livmoder.
Noa gladde sig också åt att hans ark skulle göras ymnigt ljus. Gud gladde sig åt att din jungfrudom ända till din död skulle vara så ren och klar att ingen synd skulle kunna förmörka den.
Noa gladde sig åt att han skulle kunna ha med sig allt han behövde i sin ark. Gud gladde sin åt att han skulle få hela sin kropp uteslutande av din kropp, utan att något fattades.
Men Gud gladde sig ännu mer över dig, du renaste jungfru, än Noa över sin ark, för Noa visste att han skulle gå ur arken med samma kropp som han gick in i den med, medan Gud visste att han skulle komma in i dig utan kropp, men komma ut ur dig med en kropp som var gjord att ditt renaste kött och blod.
Noa visste att han skulle lämna sin ark tom, när han gick ur den, och aldrig mer komma tillbaka till den, men Gud visste innan han skapade världen att när han hade fötts av dig, du ärofulla jungfru och moder, så skulle han inte lämna dig tom, utan fylld av den helige Andes alla gåvor, och även om hans kropp skulle skiljas från din vid födseln, så visste han att ni till slut skulle få vara tillsammans i evighet.
Jungfru Marie örtagård:
Och många liknelser gjorde här ängeln över att jungfrun var Gud outsägligt täckast &c. Därför gör kören en ny lovsång till jungfrun, med responsoriet O maria &c.
O, jungfru Maria, Kristi värdigaste färdabår eller släde, med vilken ärones konung värdigades besöka det stackars människosläktet, fattigt på dygder. Och med dig, o heligaste jungfru, föras ideligen dyra stenar från vår sorgliga dal till Herrens berg (som är himmelriket), till att uppbygga det himmelska Jerusalem.
V. Infer igitur, För denna sak, inför i vårt hjärta, O Maria, Jesu Kristi sanna älsklighet, vilken genom dig kom till oss.
Glosa. Dessa dyra stenar, om vilka här talas, är heliga själar, som för jungfru Marie bön och förskyllan dagligen tas upp från skärselden och denna värld, och uppföras till det högsta himmelrikets Jerusalem, till att uppfylla de tomma rum, varifrån de onda andarna föll ut.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
O maria
dignissimum vehiculum,
per quod rex glorie
languentes pauperes
visitare dignatus est.
Per te quoque
preciosi lapides
de valle nostra
in montem domini
ad reparacionem
celestis
iherusalem
iugiter deferuntur.
O, Maria,
värdigaste fordon,
med vilket ärans konung
bevärdigades besöka
oss svaga fattiga,
med dig också
dyrbara stenar
− från vår dal
till Herrens berg
för att reparera
det himmelska
Jerusalem −
ständigt förs.
Infer igitur
cordibus nostris
eius veram dileccionem,
qui per te
ad nos venit.
Per te quoque
preciosi lapides
de valle nostra
in montem domini
ad reparacionem
celestis
iherusalem
iugiter deferuntur.
Inför således
i våra hjärtan
hans sanna kärlek
som genom dig
kommer till oss.
med dig också
dyrbara stenar
− från vår dal
till Herrens berg
för att reparera
det himmelska
Jerusalem −
ständigt förs.
Jungfru Marie örtagård:
Diligebat abraham &c. Här gör ängeln den prydligaste predikan, om hur patriarken Abraham mycket hett älskade sin son Isak långt förrän han vart avlad, och stor glädje hade han eftersom han trodde honom säkerligen skulle födas. Men outsägligt mycket mer glädje var åt Gud Fader av jungfruns kommande födsel. Och ängeln säger härom många liknelser mellan dessa två kreatur, den heligaste jungfru Maria och den helige Isak, patriarken.
Ängelns diktamen (söndag 3):
Patriarken Abraham älskade sin son Isak direkt när Gud lovade honom en son, många år innan han avlades. Men med ännu större kärlek älskade Gud dig, du sötaste jungfru Maria, innan något skapades, för han visste att han skulle födas av dig.
Abraham, patriarken, visste inte att den stora kärlek han hade till gud skulle uppenbaras genom den son han skulle få. Men Gud visste från begynnelsen att den stora kärlek han hade till människan skulle uppenbaras genom dig.
Abraham visste att hans son skulle avlas med blygsel och födas av en kvinna han varit köttsligt förenad med. Men Gud visste att han skulle avlas i dig, renaste jungfru, utan medverkan av någon man, och att han skulle födas av dig med din jungfrudom bevarad.
Abraham förstod att hans son skulle vara skild från honom efter att han fötts. Men Gud förstod att den kropp som hans söta son fick från dig, renaste moder, aldrig skulle vara skild från hans majestät, eftersom Sonen i Fadern och Fadern i Sonen är oskiljaktliga i en enda Gud.
Abraham visste att det kött som fötts av hans kött skulle ruttna och bli jord precis som hans eget kött. Men Gud visste att ditt allra renaste kött inte mer skulle upplösas eller ruttna än hans eget allra heligaste kött som skulle födas av ditt jungfruliga kött.
Abraham byggde ett hus till sin son, för att denne skulle bo där efter att han var född. Men för dig, dyraste jungfru, var av evighet bestämt det hus där du skulle bo, nämligen Gud själv. Detta hus inte bara omgav dig och skyddade dig mot alla faror, utan fanns också inom dig, till alla dygders fullkomning.
Abraham försåg sin son med tre saker, säd, vin och olja, som han skulle livnära sig av efter att han blev född. Dessa tre skilde sig åt i utseende, form och smak. Men du, åtråvärda jungfru, försågs med själva Gud i tre personer som inte skilde sig åt på något sätt. Och samma Gud blev genom dig föda åt det fattiga människosläktet.
Men också de tre saker som Abraham försåg sin son med, kan man förstå som de tre personerna, Fader, Son och helig Ande. För på samma sätt som olja inte kan brinna förrän man sätter till en veke, så lyste inte Faderns brinnande kärlek i världen förrän hans son fötts av dig, guds utvalda brud.
Och på samma sätt som vete inte kan bli bröd förrän det blivit bearbetat med olika verktyg, så kunde Guds son, som är änglarnas föda, inte heller framträda för människorna under brödets gestalt, förrän hans kropp blivit sammansatt av olika lemmar i din välsignade livmoder.
Och på samma sätt som man inte kan bära vin om man inte har en behållare, så är det också med den helige Andes nåd, som är som ett vin, att den inte kunde ges till människorna förrän din kära sons kropp gjorts till en behållare av döden och lidandet. Genom detta hälsosamma kärl skänks alla nåders söthet fullkomligast till änglar och människor.
Jungfru Marie örtagård:
Och (nu) har kören härav hört en stor andlig betraktelse, och därför lovsjunger jungfrurnas kör den högsta jungfrun med responsoriet Maria summe &c.
O Maria, den högsta trefaldighetens hemman eller hus, i sig inneslutande dig och allting, detta hus är prytt med allsköns dygdiga blomster. O, allra snällaste förestånderska, omkringlägg oss usla syndare med ditt beskydd, och vederkvicka de hungriga med din ljuva försyn.
V. Respice O, barmhärtiga Maria, skåda milt på allmogens våda, fångarnas gråt, faderlösa barns bedrövelse, så att alla måtte känna sig ha gjort gagn av din försyn.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Maria
summe trinitatis,
te et omnia
in se concludentis,
domicilium
omnium virtutum
floribus redimitum,
dispensatrix prudentissima,
circumda miseros
proteccione tua,
Maria,
den högsta treenighetens
(dig och allt
inneslutande i sig)
boning
med alla dygdens
blommor bekransad,
omtänksammaste förvalterska,
omge stackars oss
med ditt beskydd,
et refove familicos
tua benigna providencia.
och vederkvick hungrande
med din välvilliga försyn.
Respice propicia
pericula populorum,
captivorum gemitus,
tribulaciones orphanorum,
ut omnes sibi senciant
tuam providenciam profuisse,
Besinna, du nådiga,
folkens faror,
fångarnas gråt,
föräldralösas bedrövelser,
så att alla kan känna sig
ha gagnats av din försyn,
et refove familicos
tua benigna providencia.
och vederkvick hungrande
med din välvilliga försyn.
Gloria Patri et Filio
et Spiritui Sancto,
Ära åt Fadern och Sonen
och den Helige Ande,
et refove familicos
tua benigna providencia.
och vederkvick hungrande
med din välvilliga försyn.
Jungfru Marie örtagård:
Patrem cum filio Här lovas och prisas, av all själens kraft, den helga trefaldighet, vilken åt oss syndare, från begynnelsen, till hjälp skapade jungfru Maria, vars själ, fröjdandes i Gud, lovprisade herren Gud högeligen.
Patrem cum filio Våra själar skall, mycket fröjdandes, ideligen upphöja med lovsång Fadern med Sonen, och den helga Anda, med dem båda en sann Gud, som före-kännande vår vansklighet evärdeligen förordnade åt oss jungfru Maria, den mäktiga hjälperskan, vars själ gladdes i Gud, och högeligast upphöjde densamme allsmäktige Gud med lovsång.
Glosa. Det hände när jungfrun sade Magnificat anima mea dominum, därmed märkandes, att den som sannerligen lovprisar Gud, han predikar eller säger honom vara mäktig, allra bäst sötast, och i sådan lovsång görs Gud stor i människornas själ.
Systrarnas sång:
ANTIFON
Patrem cum filio
et spiritum cum utroque
unum verum deum
anime nostre exultantes
iugiter magnificent,
qui nostram fragilitatem
eternaliter prenoscens
ab inicio
nobis adiutricem
mariam virginem preordinavit,
cuius anima in deo exultans
ipsum summe magnificavit.
Fadern med Sonen
och Anden med bägge
en sann Gud
våra jublande själar
ständigt upphöjer,
han som vår bräcklighet
evigt före-kände,
från begynnelsen
som hjälperska åt oss
förordnade jungfru Maria
vars själ, jublande i Gud,
upphöjde honom högst.
(Luk. 1:46-55)
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Patrem cum filio...
Fadern med Sonen...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Patrem cum filio...
Fadern med Sonen...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Patrem cum filio...
Fadern med Sonen...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus virginis Vi välsignar jungfruns Son, med Fadern och den helga Anda, sann Gud och Herre. Deo gracias Vi säger också lov och tack till Gud.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus virginis filio
cum patre et flamine sacro
deo vero et domino.
Deo dicamus gracias
Vi välsignar Jungfruns Son
med fader och helig anda
den sanna guden och Herren.
Vi tackar Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Vår frus lov.
Alma redemptoris O (du) heliga återlösarens moder, som är bliven himmelrikets genomgående port, havets stjärna, hjälp det fallande folk som vill stå upp, du som till naturens förvåning födde din helga skapare, jungfru före och jungfru efter att du av Gabriels mun upptog detta Ave, ha förbarmande med oss syndare. Amen.
Alma redemptoris mater
que pervia celi
porta manes et stella maris,
succurre cadenti
surgere qui curat populo
tu que genuisti
natura mirante tuum
sanctum genitorem
virgo prius ac posterius
gabrielis ab ore
sumens illud ave
peccatorum miserere.
Återlösarens hulda moder,
du som himlens öppna
port förblir, och havets stjärna,
bispring det fallna
folket som försöker resa sig,
du som födde
– till naturens förvåning – din
heliga skapare,
jungfru innan och efter
från Gabriels mun
du upptog detta “Ave”,
ha förbarmande med syndare.
Jungfru Marie örtagård:
Så ändas den första dagen i veckan, i vilken Kristi Brudar har spatserat i jungfru Marie örtagård, med glädje och andlig beskådelse, tänkande och undrande uppå den obegripliga trefaldighetens godhet, och jungfruns värdighet, som så sött omfamnades av gudomens kärlek, som nu är berörd i denna sång som idag är sjungen. Och bruden skall inte tveka om att få sig given den största lön för sin möda av brudgummen Jesus Kristus, eftersom det (i den sista antifonen) är sagt att konungens moder skall skicka sina tjänare till sin välsignade sons Jesu Kristi hälsosamma frid. Amen.
Del 2, Måndag.
Nu begynnas här några andliga beskådelser, ibland Kristi brudar, om det första ridderskapet, vilket Gud allsmäktigt skapade, till sin heder och lov, och det är de heliga änglarna. De är andliga stridsmän, som bevarar och försvarar människorna mot helvetets drake, som är djävulen. De bevarar människorna sovande och vakande, och står nära dem som tjänar Gud med läsning och sång. Och därför begynner kören lovsjunga och ära änglarnas konung med invitatoriet Regem angelorum:
O, alla goda kristna, kom och hedra änglarnas konung, – det är Jesus – och änglarna, som fröjdas åt hans moder Maria.
Systrarnas sång:
INVITATORIUM
Regem angelorum
de eius matre exultancium.
Venite adoremus.
Änglars kung
jublande över sin mor,
kom och tillbed.
(Psalm 95) Kommer läter oss gledhias hřanõ :
och frögdas för vår saligheetz tröst /
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte /
och fröghdas för honom mz psalmar /
Regem angelorum...
Änglars kung...
Tÿ hřen är en stoor gudh :
och en stoor konũg öffů alla gudhar :
tÿ j hãs hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans ·
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Tÿ hans är haffuet / och hã haffů thz giordt /
och hans hendhř haffů thz torra bereedt /
kõmer lätt oss tilbedja oc knääböÿa /
och nederfalla för herranõ thñ oss gjordt haffŭer :
tÿ hã är vår gudh :
och vij hãs fosterfolck : och hans henders fåår ·
Regem angelorum...
Änglars kung...
I dagh om j hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsõ i meriba skedde :
såsõ i massa i öknẽne : thř idhre fädher försöchte migh /
förnũmo och sågho mijn verck ·
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Att iagh i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck :
och sadhe / thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ orette väghen /
och the mina väghar icke lära vilia :
så att iagh swoor i mĩne vredhe :
the skola icke kõma til mina roligheet
Regem angelorum...
Änglars kung...
Ära vare fadhrenõ och sonenõ : och them helgha anda ·
Såsom thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewighz til ewigheet amen
Venite adoremus.
Kom och tillbed.
Jungfru Marie örtagård:
Per se lucens I denna hymn liknas Gud vid den dyra sten som kallas karbunkel, vilkens natur det är att upplysa mörkret, och det sägs hur Gud skapade änglarna, och somliga högfärdades, och föll ner, och somliga förblev stadiga, lovprisande Gud, och jungfru Maria, med vars hjälp de visste att de tomma rum skulle uppfyllas, varifrån de onda föll ut.
Glosa: De två första verserna i denna hymn skall man förstå tillsammans så, att så som den dyra stenen karbunkel inte behöver något lekamligt ljus, eftersom den har ett naturligt ljus av sig själv, så behövde inte heller Gud i sin evärdelighet öka på sin glädje med något skapat kreatur, eftersom han själv är källa och upphov till all glädje, och har glädjens ymnighet i sig själv. Men likaväl skapade han de klaraste änglar till sin tjänst, av sin egen godhet, och inte för sitt eget behovs skull, utan för att änglarna skulle bli delaktiga av gudomens ära.
Textus: Per se lucens. Karbunkeln, lysande av sig själv, behöver inte annat ljus. Så är Gud evärdeligen sig själv ymnig.
Claros. Och han skapade änglarna av sin egen godhet, och ville att de skulle bli delaktiga av hans ära.
Per se lucens carbunculus
luce non eget alia
sic deus eternaliter
sibi solus sufficiens
Karbunkeln, lysande av sig själv,
behöver inte annat ljus.
Så är Gud evigt
sig själv tillräcklig.
Exercitus. Änglarnas härskap, eller skara, i samma stund som de såg sig skapade, försmådde somliga sin skapare, eftersom de blivit högfärdiga.
Claros creavit angelos
ex bonitate propria
volens eos participes
effici sue glorie
Han skapade klara änglar
av egen godhet,
ville dem delaktiga
göra i sin ära.
Hii. Dessa högfärdiga föll ner i uselhet (osalighet), de andra lovprisade Gud, för de visste att tack vare dig, o jungfru Maria, skulle deras skada få upprättelse.
Exercitus angelici
mox ut se factos viderant
ipsorum quidam tumidi
suum factorem spreverant
Änglarnas skara,
knappt hade de sett sig skapade
blev några av dem uppblåsta
och föraktade sin skapare.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Hij ruunt in miseriam
deum laudantes reliqui
per te maria noverant
suam fracturam erigi
De störtade i elände.
Återstoden, lovprisande Gud,
visste att genom dig, Maria,
skulle deras brott återupprättas.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Sciens itaque &c. Här gör Guds ängel för Kristi tjänsteflickor en ärlig predikan om Kristi ofattbara godhet som han allmänt ville dela med de heliga änglarna, och därför skapade han änglarna. Och när de onda andarna för sin ondskas skull föll ned från himlen, stadfäste Gud dem som blev kvar, givande dem ett upplyst förstånd i spegeln, som är den helga trefaldighet, att det behagade Gud att i förutbestämd stund åter uppfylla deras rum, de som föll ner. Och änglarna såg ett värdigt säte inrättat näst Gud, uppå vilket ett värdigaste kreatur, ännu oskapat, skulle framdeles sättas. Och detta oskapade kreatur var för änglarna ett ämne till en outsäglig fröjd. Och till slut lägger ängeln sina ord snarlika så, att den heligaste jungfru Maria var änglarna till glädje i samma stund som de blev skapade, och Gud allsmäktig gladdes med dem.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fadern och den Helige Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Amen.
Ängelns diktamen (måndag 1):
Eftersom Gud visste att allt i sig självt var tillräckligt för hans evärdeliga glädje, rördes han endast av sin kärleks hetta att skapa, så att andra kunde få del av hans glädje. Därför skapade han änglarnas oräkneliga mängd, och gav dem frihet att göra vad de ville. Men i samma stund som de blev skapade började några att avundas sin skapare, som de borde ha älskat för hans kärleks skull, och därför föll de ner i fattigdom och osalighet.
Men de andra änglarna förblev i sin kärlek, och de förstod att de hade blivit så upplysta av hans snille att de helt klart kunde se allt som skulle hända i framtiden, och han att åter skulle uppfylla de rum som de olydiga änglarna hade fallit ner ifrån.
De såg också i den välsignade spegeln, som är Gud, ett hedersvärt säte, som var så nära Gud, att det var omöjligt att tänka sig något som var närmare. Och de visste att det sätet var avsett för något som ännu var oskapat.
Men när de såg Guds klarhet upptändes de alla av en sådan gudomlig kärlek att de alla på en gång och utan åtskillnad älskade varandra som sig själva. Men de älskade Gud allra mest, och det oskapade som skulle sitta på tronen bredvid Gud älskade de mer än sig själva, för de såg att Gud älskade detta oskapade mest av allt, och gladde sig mest åt detta.
O, du allra mest behagande jungfru Maria, du är den som änglarna älskade med så stor kärlek, att trots att de gladdes så outsägligt mycket åt all den söthet och klarhet som de hade i Guds närhet och åsyn, så gladdes de ännu mer åt att du skulle få vara Gud närmare än de, och att du skulle få ännu mer söthet och klarhet än de.
De såg också, över det sätet, en krona, så vacker och av så stor värdighet, att inget utom Guds välde kunde överträffa den. Och trots att de visste att Gud hade en så stor glädje åt att ha skapat dem själva, så förstod de ändå att Gud skulle få en ännu större glädje av att skapa dig till en sådan krona, och därför gladdes de ännu mer över att Gud skulle skapa dig, än åt att han hade skapat dem själva.
Och så, du heligaste jungfru, blev du änglarna till glädje i samma ögonblick som de skapades, på samma sätt som du redan varit Gud till högsta lust. Sannerligen gladdes innerligast Gud tillsammans med änglarna, och änglarna tillsammans med Gud, åt dig, innan du skapades, du jungfru, värdigast av allt skapat.
Jungfru Marie örtagård:
Och för denna hederliga predikans skull, börjar kören glädjas med Gud och änglarna, uttryckande den lovsång som änglarna i sin kör sjunger för jungfru Maria. Och därför börjar nu kören responsoriet om änglarna, som är Te sanctum dominum.
Dig, helig Herre, som är allsmäktig Gud, lovprisar alla änglarna i höjden (Glosa: det är i himmelriket) sägande: O, allsmäktig Herre, dig höves lov och heder.
Vers. Cherubin &c Änglarna som kallas Kerubim och Serafim (Glosa: det är två körer i den högsta hierarkin) och hela himmelrikets ordning (det är alla änglar i himmelriket) framför lovsånger till Herren Gud för din ära, o jungfru Maria.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Te sanctum dominum
in excelsis
laudant omnes
angeli dicentes,
Te decet
laus
et honor
domine.
Dig, helig Herre
i höjderna,
lovsjunger alla
änglar, sägande:
“Dig höves
lov
och ära,
Herre”.
Cherubin atque seraphin
omnisque
celicus ordo,
pro tua gloria, o virgo,
laudes proclamant
domino dicens.
Te decet
laus
et honor
domine.
Kerubim och Serafim
och hela
den himmelska skaran,
till din ära, o jungfru,
förkunnar den lov
till Herren, sägande:
“Dig höves
lov
och ära,
Herre”.
Jungfru Marie örtagård:
Intendens igitur. Mycket hugneligt är det för andliga personer att höra denna predikan som ängeln här gör, om hur Herren i sin evärdeliga före-syn ville skapa en liten värld, efter att himmel och jord med alla kreatur var fullkomnade.
Och med denna lilla värld skall förstås jungfru Maria, den av Gud och änglarna allra mest älskade, i vilken det aldrig kom syndasmitta, eftersom hennes ädelhet skulle övergå alla dygder och krafter som är i elementen och himlakropparna, som är sol, måne och stjärnor.
Och ännu fler dygder såg Gud i denna välsignade jungfru som skulle födas än någon någonsin skulle finna i alla blomster och örter, malm eller dyra stenar, i all världens vidhet.
Ängelns diktamen (måndag 2):
När Gud ville skapa världen med allt som är i henne, sade han “Varde!”. Och genast var det fullkomligt gjort, som han ville skapa. Och när världen och hela skapelsen var fullkomnad bara så när som på människan, och stod med vördnad och fägring inför hans åsyn, stod fortfarande en mindre värld oskapad framför Gud. Av denna mindre värld skulle det framkomma mer ära och glädje för Gud och änglarna, och mer nytta för varje människa som ville njuta hennes godhet, än det skulle göra av den här stora världen. O du söta fru, jungfru Maria, älsklig för alla och nyttig för alla, du är denna mindre värld.
Vi inhämtar också i Bibeln att Gud gladdes åt att ha skiljt ljuset från mörkret i denna större värld. Men det åtskiljande av mörker och ljus som skulle ske efter att du blev skapad, gladde honom mycket mer, när den späda barndomens fåvitskhet, som kan liknas vid ett mörker, skulle gå bort från dig, och vetskapen om Gud, och viljan och förmågan att leva efter hans vilja, som kan liknas vid ljuset, skulle förbli hos dig med den mest brinnade kärlek.
Det är lämpligt att likna barndomes spädhet med mörkret, när man inte känner Gud, och man inte förstår vad man skall göra. O jungfru Maria, lottlös från varje synd, du överkom menlösast denna barndomens spädhet.
Och på samma sätt som Gud skapade två ljus i himlen (solen och månen), och därjämte stjärnorna, till nytta för världen, ett ljus som skulle vara för dagen, och ett annat att vara för natten, så såg han att två andra, klarare ljus skulle vara i dig:
Det första ljuset var din gudomliga lydnad, som skulle skina som solen för goda människor och för änglarna i himmelriket, där Gud är i evärdeliga dagar. Det andra ljuset var din stadigaste tro, som för många, i natten, det vill säga, från den stund då skaparen skulle tåla pina i köttet för sin skapelse, då många vandrade i misströstans och misstrons mörker, och ända till hans uppståndelse, ledde dem till att förstå sanningen, precis som månskenet.
Ditt hjärtas tankar var som stjärnorna, för från den timme då du fick kännedom om Gud, blev du så brinnande i gudomlig kärlek, allt till din död, att alla dina tankar syntes mer skinande, i Guds och änglars åsyn, än stjärnorna syns för människorna.
Och som högt flygande fåglar och sött ljudande sång var alla dina läppars ord, som från din jordiska lekamen for upp till Guds öron, till änglarnas största glädje.
Dessutom var du lik hela jorden, för att på samma sätt som allt som lever i denna större värld, livnär sig av jordens frukt, så skulle de få inte bara näring utan också själva livet av din frukt. Och dina gärningar kan liknas vid blomstrande och fruktsamma träd, eftersom du skulle göra dem med så stor kärlek att de gav Gud och änglarna mer lusta än alla blomsters fägring och frukters söthet.
Utan tvivel förutsåg Gud i dig, innan du skapades, fler dygder än i alla örters blomster, träd, frukter, stenar eller metaller som finns i hela världens vidd, och därför är det ej att undra över, att Gud förlustade sig mer i dig, o du mindre värld som skulle skapas, än i den större världen, för även om världen skapades före dig, skall hon förfaras med allting som är i henne, men du skall bli oskiljaktig i hans älskligaste älsklighet i din ofalnande fägring.
För denna större världen förtjänade inte, och förmådde inte förtjäna att hon skulle vara i evighet, men du, sällaste Maria, fullast med alla dygder, förtjänade värdigast med alla dygders fullkomning efter din skapelse med Guds nåd allt som Gud värdigades göra med dig.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan nåd och dygd sjunger nu kören till jungfrun en ny lovsång, och välsignar denna heliga jord Maria, med sina vänaste blomster och goda frukt, som de säger i responsoriet Benedicta terra.
Välsignad vare den jord, vars blomster aldrig vissnar eller falnar, vars frukt är liv åt allt som lever, givande föda åt allt kött (Glosa: det är alla människor).
Sannerligen, denna välsignade jord är jungfrun som är moder, hennes blomster är hennes dygdiga gärningar, frukten är hennes välsignade son.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Benedicta terra,
cuius flores
non marcescunt,
cuius fructus vita est
omnium vincencium,
Välsignad jord
vars blommor
ej vissnar,
vars frukt är liv
åt allt levande,
Tribuens omni carni
nutrimentum.
skänkande allt kött
näring.
Vere
hec terra est
virgo mater,
flores eius opera,
fructus filius suus.
Välsignad jord
vars blommor
ej vissnar,
vars frukt är liv
åt allt levande,
Tribuens omni carni
nutrimentum.
skänkande allt kött
näring.
Jungfru Marie örtagård:
Virtutum omnium I denna läsning har den gudliga själen mycken hugnad av ängelens ord, av vilka själen hör Guds stora dygd, att han ville skapa människan, givande henne fri vilja att komma till evärdelig glädje med änglarna, och undfly den osalighet som de olydiga andarna nu evärdeligen har.
Och ängeln lär varje gudlig själ att idka sig i dygderna, eftersom dygden kröner sin egen mästare (det vill säga, den som gör dygder), ej endast bland människorna, utan även hos Gud allsmäktig själv, vars kronor är otaliga, eftersom hans dygdiga gärningar är utan slut.
En värdig krona har Gud eftersom han skapade änglarna, en annan för människorna, men den tredje är prydligast, eftersom han skapade den värdigaste jungfrun, som med sin djupaste ödmjukhet skulle förbättra och uppresa det som djävulen med sin avund och högfärd i människosläktet hade fördärvat och nerslagit.
Ängelns diktamen (måndag 3):
Gud är den som gör allt och alla ting och dygder, och är själv dygden, och omöjligt är, för alla kreatur som är skapade, att skina av några dygder utan hans hjälp.
I begynnelsen, efter att han skapat världen och alla kreatur, skapade han till sist människan med sin dygd, och gav honom fri vilja så att han skulle stå stadig och framhärda i det goda och få god lön, och så att han inte skulle falla i ondska till ond återgäld.
För precis som deras gärningar räknas som lite, som de ej ville göra förrän de varit tvingade med stock eller fjättrar, men deras gärningar värda älsklighet och bästa lön, som de fullkomnar, ej med tvång, utan av egen fri vilja, av ren kärlek, på samma sätt är det, att om Gud inte hade gett änglarna och människorna fri vilja, så skulle de ha tvingats till de ting de skulle göra, och deras gärningar skulle varit värd liten lön.
Därför behagade det dygden, som är Gud, att ge dem fri vilja att göra vad de ville, och lät dem fullt ut förstå vilken återlön gudomlig lydnad skulle förtjäna, och vilken pina trotsig olydnad skulle förtjäna.
Sannerligen, Gud företedde en stor dygd när han skapade människan, för att han med kärlek och ödmjukhet skulle förtjäna att bli inbyggare i de himmelska boningar från vilken de änglar som var emot Guds vilja osaliga kastades ner på grund av deras högfärd och avund. För de hatade de dyger, för vilka de högeligen kunnat krönas.
Därför kan ingen tvivla på, att som kungen hedras och äras för sin kungliga krona, så hedrar och ärar varje dygd sin görare, ej endast bland människorna, utan pryder denne jämväl inför Gud och änglarna så högt som med en skinande krona. Och därför kan varje dygd kallas en skinande krona. Och därför kan man sannerligen tro att det antal kronor är oändligt, med vilka Gud själv skiner, vars dygder oändligt övergår allt som varit och är och skall vara. Ty aldrig gjorde han något annat än dygder.
Men särskilt tre dygder pryder honom ärofullt, så som med de tre mest skinande kronor. Den dygd med vilken han skapade änglarna, var hans första krona, som några av dem, som avundades Gud, osaligen berövade sig.
Den dygd med vilken han skapade människan, var hans andra krona, som själva människan (som åtlydde den ovänlige svikaren) av sitt oförnuft brått berövade sig.
Men för att Guds dygd eller hans dygdiga ära inte skulle minskas av änglarnas eller människans fall (trots att de för sin vrånghet föll ner ärolösa från äran, eftersom de ej ville ge Gud äran för det att han hade skapat dem till sin och deras ära) så omskapade Guds snällaste snille deras vrånghet till sin äras dygd.
Eftersom den dygd med vilken han skapade dig, du åstundeliga jungfru, till sin evärdeliga ära, ärade honom, så som med en tredje krona, med vilken änglarna förstod att de förra kronornas brott skulle återhelas.
Och därför, vår fru, vår hälsas hopp, må du väl kallas Guds heders krona. För så som han fullkomnade den högsta dygden med dig, så tillkom också honom tack vare dig den högsta heder åt hela hans skapelse.
Sannerligen, så ljust förstod änglarna, när du oskapad stod i Guds åsyn, att du med din heligaste ödmjukhet skulle övervinna djävulen, som hade fördömt sig själv med sin högfärd, och förrått människan med sin ilska.
Så trots att änglarna hade sett människan falla ner i stor osalighet, så kunde de inte sörja, av glädje över den gudomliga åsynen, för det var dem ymnigt uppenbart vilka och hur stora ting Gud skulle värdigas göra med dig efter din skapelse.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan ära som Gud har gjort med denna den mest värdiga jungfru, uppväcks nu jungfrurnas kör till lovsång, prisande den heligaste jungfrun, och älskligast för Gud, för sina dygdeliga gärningar, och bedjande henne om hjälp och nåd mot syndernas börda, i responsoriet Christi virgo.
O, du allra älskligaste Kristi jungfru, Maria, dygdernas görerska, tillför usla syndare din hjälp. O heligaste fru, hjälp dem som alltid dagligen ropar till dig.
Vers. Quoniam Förty att vi syndare och synderskor nedertrycks av syndernas börda, därför ber vi till dig, allra heligaste.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Xpisti virgo dilectissima
virtutum operatrix
opem fer miseris,
Kristi mest älskade jungfru,
dygdernas utförare,
bringa hjälp åt oss eländiga,
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter,
bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt,
Quoniam peccatorum
mole premimur
sanctissima te precamur,
ty av synders
tyngd betrycks vi;
heligaste, dig ber vi:
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter,
bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande.
Subveni domina
clamantibus
ad te iugiter.
Bistå, härskarinna,
de som klagar
till dig ständigt.
Jungfru Marie örtagård:
Magnificetur Här lovas och prisas Herran Gud, förty att han utvalde den ödmjuka jungfrun till en kärleksam moder åt oss.
textus Magnificetur Himmelrikets ridderskaps konung upphöjes med lov och pris, som, seende sin tjänstemö Marias ödmjukhet, upphöjde henne över allt det han skapade. Lova och prisa hans milda kärlek som åt oss utnämnde henne till kärlekens moder.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Magnificetur
rex celestis
milicie
qui ancille sue
humilitatem respiciens
Han skall upphöjas,
kungen över den himmelska
härskaran
som sin tjänarinnas
ödmjukhet såg.
super omnia
que creavit
ipsam magnificavit.
Över allt
som han skapade
upphöjde han henne.
laudetur
incessanter
eius benigna caritas
qui ipsam nobis
matrem constituit caritatis.
Den skall lovprisas
oupphörligt,
hans välvilliga kärlek,
som henne, åt oss,
utnämnde, till kärlekens moder.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Magnificetur...
Han skall upphöjas...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus superni, Vi välsignar högsta konungen Gud Faders enda Son, vilken otaliga änglar samkvämt välsignar. Och du, jungfru Maria, antvarda oss till Herren som du födde.
Deo gracias Vi säger Gudi tack och ära.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus superni
regis unigenito
quem benedicit
angelorum infinita concio.
Vi välsignar den högste
kungens enfödde,
som den välsignar,
änglarnas oändliga skara.
O virgo maria,
quem genuisti
nos commenda domino.
O, jungfru Maria
som födde honom,
anbefall oss åt Herren.
Deo dicamus gracias
Vi tackar Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Vår Frus lov
Ave regina celorum Hell dig, himmelrikets drottning, hell dig, änglarnas fru, hell dig, heliga rot, av vilken ljuset upprann åt världen. Gläds, ärofulla, över alla fager. Var säll, du mycket prydda. Bed alltid till Kristus för oss.
Ave regina celorum
ave domina angelorum
salve radix sancta
ex qua mundo lux est orta
gaude gloriosa
super omnes speciosa
vale valde decora
et pro nobis xpistum exora
Var hälsad, himlarnas drottning,
var hälsad, änglarnas härskarinna,
Var hälsad, heliga rot
genom vilken ljuset gått upp för världen.
Gläd dig, ärorika,
vackrare än allt.
Farväl, rikt utsmyckade
och åt oss bed till Kristus.
Del 3:
Tisdag
Här begynner Jesu Kristi jungfruskara en ny lovsång om jungfru Marias värdighet, för på samma sätt som de igår gladdes med änglarna, i den glädje som de från sitt upphov hade av den värdigaste jungfrun, förrän hon avlades, så har de idag enkannerligen beskådelse av den nåd som Gud av sin godhet gjorde med de helga patriarker och profeter, vilka han upplyste i deras själ och samvete i andlig uppenbarelse om jungfrun, vilken ej född var, att deras sorg (som de hade) över människosläktets förtappelse skulle omvändas i glädje, när den jungfru född var, som Gud dem andligen uppenbarade skulle födas. Och därför gladdes patriarker och profeter mycket högeligen, jämväl som änglarna, av denna jungfru, många tusen år förrän hon född var. Och av denna sak tar kören tillfället i akt att lovsjunga Gud och jungfrun, som profeterna före sjöng skulle födas, och börjar därför invitatoriet Filium dei &c
Kom, alla kristna, och lova och ära, oändligen fröjdandes, Guds son Jesus, som profeterna, glädjande sig, förutspådde skulle födas av jungfrun.
Systrarnas sång:
INVITATORIUM
(Psalm 95)
Filium dei
quem prophete
letantes precinuerunt
de virgine nasci
Venite adoremus
iubilantes.
Guds son,
som profeterna
glädjande förutsade
skulle födas av jungfrun,
Kom, tillbe
jublande.
Kommer läter oss glädhias hřanõ :
och frögdas för vår saligheetz tröst /
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte :
och frögdas för honõ mz psalmar ·
Filium dei...
Guds son...
Tÿ herren är en stoor gudh /
och en stoor konũg öffuer alla gudhar :
tÿ j hans hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Tÿ hans är haffŭet : och han haffů thz giordt :
och hans hender haffů thet torra bereedt /
kõmer lätt oss tilbedia och knääböÿa
och nedherfalla för herranõ thñ oss giordt haffů :
tÿ hã är vår gudh /
och vij hãs fosterfolck : och hãs henders fåår ·
Filium dei...
Guds son...
I dagh om j hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsõ i meriba skedde :
såsom j massa i öknẽne : thř idhre fädher försökte migh :
förnũmo och sågho mijn verck ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Att iag i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck :
och sadhe : thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ oretta väghñ :
och the mina vägar icke lära vilia :
så att iagh swor i mĩne vredhe
the skola icke kõma til mina rolighz
Filium dei...
Guds son...
Ära vare fadrenõ och sonenõ : och them helga anda ·
Sosõ thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewigheet til ewigheet amẽ ·
Venite adoremus...
Kom, tillbe...
Jungfru Marie örtagård:
Decepte verbo. I denna hymn sägs hur fåvitskt Adam trodde sin hustru Eva, som sviken var av djävulen, för vilket han, med sin avföda, utkastades från paradiset i osaligheten. Och denne, som förut var lik änglarna, vart nu fogad till oskäliga kreatur. Men Gud, av sin mildhet, lät Adam andligen förstå, att han ville födas av en jungfru, och honom återlösa, eftersom Adam sörjde sin synd.
Textus: Decepte verbo. Förste mannen Adam gjordes olydig mot Guds budord, fåvitskt samtyckande med sin hustru Evas ord, som var sviken av djävulen.
Hic ejectus. Denne Adam är sorgligen utkastad från paradisets ära, och nödgad se världen, eller söka henne, i osalighet och fattigdom.
Decepte verbo coniugis
primus homo consenciens
stulte iussis dominicis
factus est inobediens.
Till den bedragna hustruns ord
samtyckte den förste mannen
oförnuftigt, mot gudomliga bud
blev han olydig.
Inmortalis. Adam som var gjord odödlig, är nu undergiven döden. Mannen som nästan var jämlik änglarna är nu världens djurs kumpan.
Hic eiectus est misere
a paradysi gloria
mundum coactus visere
vivendo in penuria.
Han blev olyckligt utkastad
från paradisets härlighet,
tvingad att se världen,
att leva i fattigdom.
Huic deus. Till denne förut omnämnde Adam lät Gud förstå att han ville födas av en klar jungfru, fördenskull att Adam sörjde och bedrövades över att han hade syndat.
Immortalis qui fuerat
factus est morti deditus
vir vere compar angelis
mundi ferarum socius.
Han som varit odödlig
blev given åt döden,
en man jämbördig med änglar
sällskap åt världens vilddjur.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Huic deus intelligere
dedit quod nasci voluit
ex una clara virgine
nam se pecasse doluit.
Honom lät Gud förstå
att han ville födas
av en lysande jungfru
när han sörjde att han syndat.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Amen.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fader och Helig Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Protestatur Här låter ängeln Kristi Brud förstå, i vilken sorg och stor bedrövelse den förste patriarken Adam var försatt, sedan budordet var brutet. Och hans sorg ökades av att han såg den ena brodern dräpa den andra. Och därför gjorde Adam den största penitens i många hundra år, för denna synd, med stor hjärtats ånger. Därför såg Gud milt till honom, låtande honom förstå, att Gud ville låta födas en värdigaste jungfru, av Adams släkt, vilken med sin ödmjukhet skulle frälsa de själar som Eva hade förtappat. Av detta fick Adam outsäglig hugnad, och gladdes utan måtta över jungfrun som ännu ofödd var.
Ängelens diktamen (tisdag 1):
Den helga skrift vittnar om att Adam, när han var i paradisets salighet, hade överträtt Guds budord. Men inte säger hon att han hade varit olydig mot den gudomliga viljan sedan han kom i osaligheten. Och sannerligen uppenbaras att Adam hade älskat Gud av all hjärtats grund, av det att han flydde köttslig samblandning med sin hustru sedan hans son begick broderdråp.
Och sedan han därefter hörde Guds budord, lydde han ödmjukt och fogade sig senare äktenskapligt till sin hustru. Och tyngre ångrade han att han hade gjort sin skapare vred, än att han hade kastat ned sig själv att pinas i den hårdaste pina. Därför var det ej orättvist, att så som Guds vrede kom över honom för den högfärd med vilken han i sin salighet gjort Gud vredgad, så skulle också mycken hugnad givas honom, när han var i osaligheten, eftersom han grät med tyngsta ånger och sann ödmjukhet över att han hade retat en så välvillig skapare till vrede.
Men Adam hade aldrig kunnat få mer hugnad, än av att han skulle få reda på att Gud skulle värdigas födas av hans avföda, som med ödmjukhet och kärlek skulle återlösa de själar, som själve Adam, vrängd av djävulens avund, hade nederkastat från evärdeligt liv, med sin högfärd.
Men fördenskull att det synes alla visa människor att vara omöjligt (vilket det också är) att Gud, som det inte höves födas utom på det allra höviskaste sätt, skulle ta sig en mänsklig lekamen bara på grund av ett köttets begär, som andra barn, så syntes det för Adam vara ännu mer omöjligt, eftersom han var skapad utan någon köttets lusta.
Och därför förstod Adam att det inte behagade alltings skapare att skapa sig själv en mänsklig lekamen på samma sätt som han hade skapat Evas och Adams lekamen. Därför trodde Adam att Gud skulle vilja påtaga sig mänskligt kött av en människa, lekamligt lik Eva, men som skulle blomstras med alla dygders fullkomning, över alla människor, födda och sådana som skall födas av man och kvinna. Och på det mest höviska sätt födas av henne med hel gudom och hel mandom, och hennes jungfrudom oskadd.
Och därför kan man förstå, att Adam, när han förstod att Gud hade blidkat sig, så hade han stor sorg av de ord som Eva fick av djävulens samtal. På samma sätt hade han, när han kom i sorg och osalighet, också stor glädje och hugnad av de ord som du, o Maria, allas hopp, skulle svara ängeln.
Adam sörjde över att Evas lekamen, skapad av hans lekamen, hade svikligen dragit honom till evärdeliga helvetets död. Men han gladdes, o du höviskaste jungfru Maria, eftersom han visste att, av din lekamen, den hederliga lekamen skulle födas, som skulle väldigt återleda honom och hans avföda till himmelrikets liv.
Adam sörjde jämväl över att Eva, hans älskliga hustru, av stor högfärd hade börjat vara olydig mot sin skapare. Men han gladdes över att han såg att du, O Maria, hans käraste dotter, skulle vilja lyda Gud i allting med högsta ödmjukhet.
Adam sörjde eftersom Eva hade sagt i sin håg såsom hon ville jämkas med Gud, för vilket hon föll, till stor skam, i Guds och änglarnas åsyn. Men han gladdes, eftersom det ord, med vilket du ödmjukt skulle erkänna dig vara Guds tjänstekvinna, sken ljust i deras före-vetande, till din stora ära.
Adam bedrövades jämväl, eftersom Evas ord hade retat Gud till vrede, honom och hans efterkommande till fördömelse. Men han gladdes eftersom ditt ord skulle locka Guds kärlek till dig, med stor hugnad, och till alla som blev fördömda av Evas ord.
Ty Evas ord utkörde henne med mannen, i stor sorg, från äran, och återstängde himmelrikets port. Men ditt välsignade ord, O snillrika moder, ledde dig till stor glädje, och upplät himmelrikets port, som alla vill gå in genom.
Så på samma sätt som änglarna i himmelriket gladdes av att de före-såg, före världens skapelse, att du, O Guds moder, skulle födas, så hade också Adam stor glädje och hugnad av före-vetandet om din födsel.
Jungfru Marie örtagård:
Och här gör kören en vänaste kantilena, ljudande huru Eva, samtyckande med ormsens ord, utesatte sig med Adam ut ur himmelrikets rike, omvändande livet till döden. Men Evas dotter Maria, i sin lydnad, svek ovännen, gav igen äran, bortältade döden. Och denna kantilena följer i responsoriet Eva mater.
Första modern Eva, samtyckande med ovännen, frånskiljde sig själv med sin bonde från himmelrikets ära, omvände livet till döden. Eva, vars sälla dotter Maria, lydande Gud, svek ovännen, gav igen äran, och bortdrev döden, och återbar livet.
V. Laus deo Lov och ära vare Gud, som försåg den vanskliga modern, som var Eva, med en sådan dotter, som var Maria, som också blev föderska till sin skapare.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Eva mater
hosti consenciens,
se ipsam cum viro
eliminavit a gloria,
vitam commutans
in mortem,
cuius felix filia
deo obediens
hostem supplantavit,
gloriam restituit,
mortem fugavit,
Et vitam reportavit.
Laus deo sit et gloria,
qui fragili matri
talem providit filiam,
que et sui genitoris
est effecta genitrix.
Et vitam reportavit.
Mor Eva,
samtyckande med fienden;
sig själv, med man,
borttog hon från ära,
bytte livet
mot döden,
hon, vars lyckliga dotter,
lydande Gud,
satte krokben för fienden,
återställde äran,
drev döden på flykt,
och återbar livet.
Lov och ära åt Gud,
som den bräckliga modern
försåg med en sådan dotter,
som till sin skapare
blev till föderska
och återbar livet.
Jungfru Marie örtagård:
Eiectus denique Här lär Guds ängel Kristi Brud att innerligt älska Gud och fly synderna, eftersom Adam utkastades från paradiset på grund av synden, och världen förgicks i Noas flod. Men Abraham, som älskade Gud, fick välsignelse av Gud, vilken välsignelse yttermera utvidgades till hans son Isak och sedan till Jakob, och hans avkomma. Och till slut upprann den vänaste kvist av den helga roten, som liknas vid patriarkerna. Och denna kvist är jungfru Maria, över vilken alla patriarkerna mer gladdes, att hon av deras avkomma skulle födas, än av några de käraste lekamliga ting som de ägde. Och därför var denna jungfru, fastän ofödd, allom till glädje, både änglar och människor.
Ängelns diktamen (tisdag 2):
Adam, utkastad från paradiset, rönte i sig själv Guds rättvisa och barmhärtighet, och var rädd för Gud, varje stund i livet, på grund av rättvisan, och älskade honom innerligast för barmhärtigheten. Och sannerligen, världen var väl inrättad så länge som hans efterkommande gjorde sammaledes.
Men sedan människan började underlåta att skåda Guds rättvisa och barmhärtighet, glömde många sin skapare, eftersom människan trodde på de ting som de behagade, och framlevde sin tid syndigt och skändligt i den köttsliga lustans smuts, som Gud hatade så fruktansvärt, att han dräpte alla världens inbyggare i Noaks flod, utom de han frälste i Noaks ark, med deras förutbestämmelse till världens uppbyggande.
Men människosläktet gick sedan bort från den sanna Gudsdyrkan, till avgudadyrkan, av en ond andens ingivelse, och gjorde sig en lag som gick emot Guds lag. Men Gud, rörd av faderlig mildhet, besökte Abraham, som älskade hans sanna tro, och band ett förbund med honom och hans avkomma. Och Gud uppfyllde Abrahams önskan, och gav honom sonen Isak, av vilkens släkt han lovade att hans son Jesus skulle födas.
Och därför är det väl troligt, att det företett Abraham, av Gud, att en dotter av hans släkt, en osmittad jungfru, skulle föda Guds son. Och Abraham tros ha fröjdats mer av denna kommande dotter, än av sin son Isak, och älskat henne med mer kärlek än Isak älskade sin son.
Också kan man förstå att Guds vän Abraham inte sammansamlat världsgods av högfärd eller girighet, och inte åstundat en son för lekamlig hugnad, utan han var som en god trädgårdsmästare, som, troget tjänande sin herre, planterade en vinkvist i hans trädgård, och förstod att otaliga vinträd skulle planteras av denna, och en utvald vingård till slut skulle komma därav.
Och därför sammanhänte han gödsel, så att vinträden skulle bli feta av henne, och ej falna, utan bli desto fruktsammare i att bära frukt. Sannerligen, denna trädgårdsförvaltare gläds åt att veta att ett träd, bland alla träd, skall bli så högt och lusteligt att det högeligast skulle lusta hans herre att spatsera i vingården för detta träds fägring, och att densamme herren gärna skulle smaka dess frukts sötma, och vila sig sött, sittande under dess skugga.
Med denna trädgårdsmästare förstås Abraham, med vinkvisten Isak, hans son. Med flera vinkvistar, som skulle planteras av honom: hela hans släkt. Med gödseln märks världsliga rikedomar, som Guds älskade Abraham ej åstundade, utan som var till Guds folks uppehälle. Med det fagraste trädet märks jungfru Maria. Med herren: allsmäktig Gud, som inte ville komma in i vingården, som är Abrahams släkt, förrän det fanns ett högt träd, det vill säga, förrän den ärofulla jungfru Maria, hans käraste moder, hade uppnått laglig ålder. Hon, vars menlösaste leverne liknas vid fägringen som Gud lustades att se. Hon, vars gärningar, högeligast behagliga för Gud, förstås med fruktens söthet. Med skuggan märkes hennes jungfrulika kved, som den högsta Gudens dygd beskuggade och helgade.
Abraham, som visste i förväg att denna jungfru, som skulle föda Gud, skulle framgå av hans släkt, hugnades mer av henne ensam, än av alla söner och döttrar av hans släkt. Och denna tro och detta heliga hopp, att Guds son skulle födas av densamme Abrahams släkt, överlät densamme Abraham till sin son Isak, som arv, med stor tro, vilket man även kan förstå av att han lät sin sven, som han sände att ta en hustru åt sin son, svärja vid sina länder, det vill säga, vid honom som skulle utgå av hans länder i framtiden, och betecknade med det att Guds son skulle födas av hans släkt. Och Isak kan bevisas, med den välsignelse som han gav sin son Jakob, ha överlåtit honom detsamma arv, det vill säga, samma tro och hopp.
Och Jakob, välsignande sina tolv söner, hugnade särskilt sin son Juda med samma arv, varav sannerligen bevisas att Gud så älskat sin moder från begynnelsen, att så som han mest gladdes över henne, redan innan något skapades, så gav han även sina vänner mycken hugnad av det att hon skulle födas. Och så gavs först änglarna, och därefter den första människan, och sedan patriarkerna stor glädje av att Guds moder skulle födas.
Jungfru Marie örtagård:
Och därför gör Kristi jungfrur en hugnelig kantilena, ljudande att Abraham före-visste, i den helga Anda, att hans släkt skulle ökas som stjärnor. Det skall man förstå i andlig bemärkelse, att de skall komma av jungfru Maria och hennes Son, av vilka himmelriket skall uppfyllas med heliga själar. Och därför gladdes Abraham mer över jungfru Maria, trots att hon ännu inte var född, än han gladdes över alla sina döttrar. Och detta uttrycks i responsoriet Intelligens.
Abraham, som förstod hans efterkommande vara jämnt stjärnornas antal, över dig och din Son, O, Maria, nådens förmedlerska, eller nådens uppfinnerska, mer gladdes han över dig, än över alla andra söner och döttrar av hans avkomma.
V. Exultet igitur. Gläds fördenskull, och fröjdas högeligen, hela vårt samkväm, så som vår förfader Abraham över dig, o, Maria, och över ditt välsignade barn.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Intelligens abraham
successionem suam
stellarum numerum
coequari,
de te tuoque filio,
o inventrix gracie,
Magis letatus est
quam de ceteris
sue propaginis
filiabus et filiis.
Exultet igitur
et summe iubilet
concio nostra,
de te tuaque
benedicta prole,
sicut et pater abraham
Magis letatus est
quam de ceteris
sue propaginis
filiabus et filiis.
När Abraham förstod
att hans efterkommande
stjärnornas antal
skulle uppgå till,
över dig och din son,
– o, nådens uppfinnerska! –
gladde han sig mer
än över de andra
av hans ättlingars
döttrar och söner.
Må den således glädjas
och jubla å det högsta,
vår församling,
över dig och din
välsignade telning,
såsom också fader Abraham
gladde sig mer
än över de andra
av hans ättlingars
döttrar och söner.
Jungfru Marie örtagård:
Vere caritatis amator. Här röres för Guds brud en ärlig predikan av Guds ängel, om hur Guds profeter mycket gladdes över den välsignade jungfrun Maria, långt innan hon född var. Dessa Guds profeter sörjde mycket, eftersom Guds allmoge vände sig till avgudadyrkan, även sedan de blev inledda i det heliga landet, snöpligt glömmande Mose lag. Men Gud, i sin mildhet, sände i profeternas hjärta den helga Anda, av vilken de förstod att Gud ville födas i världen, och återlösa den allmogen, som for vild. Men profeterna visste väl, att Gud inte skulle komma, förrän en klaraste stjärna skulle upprinna, av vilken rättvisans sol, Kristus, skulle födas, och denna stjärna var jungfru Maria.
Ängelns diktamen (tisdag 3):
Gud är den sanna kärlekens älskare, och själv kärleken, som företedde sin högeliga kärlek, när han med sitt välde frälste Israels folk ur Egyptalandets träldom, givande dem det rikaste land, i vilket de saligen skulle bygga med all frihet. Men den kloke fienden, som mycket avundades deras salighet, drog dem ofta med sina svek till att synda. Och de som inte försökte strida mot hans frestelse och svek, drogs usligen till avgudadyrkan, höll Mose lag för intet, och å det fulaste glömmande det samsäte vilket Gud band med Abraham.
Men den barmhärtigen Guden, skådande sina vänner, som gudligt tjänade honom med rätt tro och sann kärlek och lagens bevarande, besökte dem milt, och utnämnde profeter bland dem, så att de själva skulle bli desto hetare i gudstjänst, och Guds ovänner, även de vilda, skulle återvända till Guds älskog och rätta tro, på grund av deras föredöme.
Såsom en ström, nederskridande från bergsens höjd i djupan dal, framleder alla flytande ting med sig i dalen, och dessa syns sjunka efter vattnets rörelse, så värdigades den helge Ande att komma in i profeternas hjärta, framledande med sig, av deras mun, den talan han ville uppenbara till dessa världens vildfarandes rättelse.
Av allt profeterna förstod, tack vare den helga Andas honungssöta ström, inflöt detta sött i deras hjärta, och utflöt detta sött från deras läppar, nämligen att alltings skapare skulle värdigas födas av en osmittad jungfru, och till evärdelig ära återlösa, med full bättring och fullgörelse, de själar som djävulen, på grund av Adams synd, hade nerkastat i osaligheten.
De visste jämväl av denna ströms inflytande, att Gud Fader var så välvillig till människans frälsning, att han inte skulle spara sin egen son. Och sonen ville vara så lydig mot fadern, att han inte skulle neka att påtaga sig dödligt kött. Och den heliga Anda ville allra helst sändas med sonen, som dock aldrig var skild från fadern.
Och jämväl visste profeterna att rättvisans sol, Guds Son, ej skulle komma in i världen, förrän av Israel en stjärna runnit upp, som med sin hetta skulle kunna nalkas solens hetta. Med denna stjärna förstås jungfrun som skulle föda Gud. Med hettan, hennes mest brinnande kärlek, med vilken hon skulle nalkas Gud, och Gud henne, så att Gud skulle kunna fullkomna all sin vilja med henne.
Och sannerligen, så som profeterna fick styrka av henne i alla sina ord och gärningar, av denna oskapade solen, som skapar allt, så gav också Gud dem mycken hugnad i deras bedrövelse, med detta vetande, med vilket de visste att stjärnan Maria skulle skapas.
Profeterna sörjde ängsligt, när de såg Israels söner lämna Mose lag på grund av högfärd och köttets kättja, och Guds vrede falla över dem som vänt bort den gudomliga kärleken från sig. Men de gladdes, när de visste att själva lagarnas diktare och herre, O Maria, du skinande stjärna, skulle blidkas av din ödmjukhet och ditt levernes renlighet, och att han skulle ta dem i sin nåd, som hade retat honom till vrede, och uselt förskyllat hans oblidhet.
Profeterna sörjde att templet, i vilket Guds offer skulle offras, var ödelagt. Men de gladdes när de såg att din välsignade lekamens tempel skulle skapas, som skulle ta emot själva Gud i sig, med all hugnad.
Profeterna sörjde också över att Jerusalems murar och portar var nedbrutna, och att Guds ovänner bekämpade staden lekamligen, och Satan bekämpade den andligen. Men de gladdes åt dig, o Maria, värdigaste port, när de förstod att själva Gud, den starkaste kämpen, i dig skulle ta det vapen med vilket han skulle övervinna djävulen och alla ovänner. Så var sannerligen profeterna såväl som patriarkerna allra mest hugnade av dig, O Maria, värdigaste moder.
Jungfru Marie örtagård:
Och härav säger kören en lovsång till Gud, och till jungfruns pris, undrandes uppå denna rika herren, som utvalde denna fattiga moder, och likaväl mycket rika, sändande henne sin Son, som jungfrun anammade, och klädde honom i mandomens harnesk, som det uttrycks i responsoriet O ineffabiliter:
O, outsägligt rika och lilla piga Maria i fattigt torp (Nazareth), som anammade, i glädjens kungsgård, den sig sända högsta konungens Son, födde honom med åstundeligt krås, och omkring-lade honom med maktens harnesk.
Glosa. Kungsgården är jungfru Marias välsignade kved, kråsen är jungfruns renaste jungfrudom, harnesket är Kristi mandom, som han fick av jungfrun.
V. Hic ad patriam, Denne konungssonen Jesus, återkommande till fäderneslandet som segervinnare, utnämnde henne till drottning i evigt liv.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
O ineffabiliter divitem
in paupere opido puellulam,
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit,
Hic ad
patriam
triumphator rediens,
in perhenni laude
ipsam reginam constituit,
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto.
Que missum sibi
superni regis
filium suscepit
in aulam iocunditatis,
desideratis pavit
deliciis
et armis potencie
circumcinxit.
O, outsägligt rika
lilla flicka i fattig stad,
hon som sänd åt sig
den högste konungens
son tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade
honom som, till
fäderneslandet
återkommen som segrare,
i evig ära
utnämnde henne till drottning,
hon som sänd åt sig
den högste konungens
son tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande,
som sänd åt sig
som högste konungens
son hon tog emot
i glädjens sal,
gödde med efterlängtade
njutningar,
och med maktens harnesk
omgjordade.
Jungfru Marie örtagård:
Sancta maria. I denna antifon ber kören jungfrun att be för mångahanda människosläkten som är syndare och bedrövade.
Textus. Sancta maria succurre. O, heliga Maria, hjälp den usla människan, hjälp de blyga och rädda, vederkvicka de som gråter, be för allmogen, förekom prästerna med din bön, be också för det gudliga kvinnokönet, så att alla kan utröna och känna din hjälp, varhelst de är, som din åminnelse högtidligt dyrkar.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Sancta maria
succurre miseris
iuva pusillanimes
refove flebiles
ora pro populo
interveni pro clero
intercede
pro devoto
femineo sexu
senciant omnes
tuum iuvamen
quicumque celebrant
tuam commemoracionem
Heliga Maria,
bispring de olyckliga,
hjälp de svagsinta,
uppliva de gråtande,
bed för folket,
medla för prästerna,
inskrid
för det hängivna
kvinnliga könet,
så alla kan känna
din hjälp,
vilka som än firar
din åminnelse.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Sancta maria...
Heliga Maria...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Sancta maria...
Heliga Maria...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Sancta maria...
Heliga Maria...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus quem &c Här välsignar vi den herran, som profeterna lovade skulle födas av menlösa modern.
Benedicamus. Sjungom lovsång med välsignelse till den herran, vilken profeternas munnar lovade oss födas av modern som var ovetande om synderna (det vill säga, den menlösa jungfrun). Deo. Vi säger tack till Gud.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus
quem nobis
ora prophetica
nasci spondebant
ex matre
criminis nescia
domino.
Deo dicamus gracias
Vi välsignar
den som oss
de profetiska rösterna
utlovade skulle födas
av moder
okunnig om synd:
Herren.
Vi tackar Gud.
Systrarnas sång:
Vår Frus lov
Ave regina celorum Hell dig, himmelrikets drottning, änglarnas konungs moder, O, Maria, jungfrurnas blomster, du är som en ros eller lilja. Utgjut dina böner till Sonen för kristna människors hälsa. Amen.
På så sätt avslutas tisdagen, med stor andlig glädje, och hög beskådelse, som rörd är i lovsången, som i denna dag är till Gud offrad, av hans utvalda brudar.
Ave regina celorum
mater regis angelorum
o maria flos virginum
velud rosa vel lilium
funde preces ad filium
pro salute fidelium
Var hälsad, himlars drottning,
mor till änglarnas konung.
O, Maria, jungfrurs blomma
som en ros eller lilja,
utgjut böner till Sonen
för de trognas frälsning.
Del 5:
Torsdag
Ave maria. Allsköns kreatur pläga sig fröjdas vid dagrandens uppgång. Än mycket allmännare glädjas de i själva solens klara närvaro. Så har ibland Kristi jungfrur i näst förlidna dagen varit en stor andlig fröjd över dagranden, det är av jungfru Marie renaste avling och helgaste födsel. Men idag uppstiger i jungfrukören den allra enkannerligaste lovsång över ett underligt tecken som nu i världen hände, att stjärnan, mot naturens skipelse, avlade och födde av sig solen. Det är jungfrun som liknas vid havets stjärna, och avlade och födde av sig Jesus Kristus. Vad kan människan ljusare tänka i sitt hjärta, än detta, att en renaste jungfru födde en son, icke efter allmännelig sedvänja, som andra kvinnor plägar föda, utan heller i den allra enkannerligaste måtto, såtillvida att jungfrun födde Guds son, som naturligen var hennes son, och hennes skapare, och den allsmäktigaste Guden. Och denna glädje har sitt upphov i ängelns ord, med vilken han förkunnade jungfrun att hon skulle föda Guds son, som han sade i invitatoriet Ave maria gracia plena:
Hell dig, Maria, full med nåd, Herren är med dig.
Systrarnas sång: Kommer läter oss glädias hřanõ
INVITATORIUM
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
(Psalm 95)
och fröghdas för vår salighetz tröst :
lätt oss mz tack kõma in för hãs ansichte :
och frögdhas för honõ mz psalmar /
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
Tÿ hřen är en stoor gudh :
och en stoor konũg öffuer alla gudhar :
tÿ i hans hand är hwad som iorden bäär :
och bärgshögdenar äro och så hans
HErren är medh tigh
Tÿ hãs är haffuet : och hã haffuer thet giordt :
och hãs hender haffuer thet torra bereedt :
kõmer lätt oss tilbedia oc knääböÿa :
och nedherfalla för hřanõ · thñ oss giordt haffů:
tÿ hã är vår gudh :
och vij hãs foosterfolck : och hãs henders fåår
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
I dagh om i hãs röst hören :
så förstocker icke idhor hierta såsom i meriba skedde :
såsõ i massa i öknẽne : thř idhre fädhř försökte migh :
förnũmo och sågho mijn värck ·
HErren är medh tigh
Att iagh i fÿratiÿo åår mödo hadhe mz thetta folck /
och sadhe : thet är sådant folck :
att theras hierta altijd vil thñ oretta väghñ :
och the mina veghar icke lära vilia :
så att jag swor i mĩne vrede /
the skola icke kõma til mina roligheet ·
HEel maria ful mz nåd
HErren är medh tigh
Ära vare fadhrenõ och sonenõ : och them helge anda ·
Såsom thet varit haffů aff begỹnelsen och nw och altijd :
aff ewighz til ewighz · amẽ ·
HErren är medh tigh
Jungfru Marie örtagård:
Quem terra. I denna hymn uttryckes jungfru Marias största värdighet, av det att hon värdig var att bära den i sitt kved, som styr all ordning i himmelriket, jorderiket och helvetet; och jorden, havet och himlarna hedrar, sol, måne och stjärnor tjänar. Och den som skapade all världen, och håller den i sin näve, är innesluten i jungfruns inälvor. Och här sägs att jungfrun är helig, eftersom hon avlade av den helga anda, och utgjöt av sitt välsignade kved den som hela världen åstundade.
Textus: Quem terra. Jungfru Marie, inneslutande, bär den som styr all ordning, i himmelriket, jorderiket och helvetet, den som jorden, havet, skyn dyrkar hedrar och predikar.
Cui luna. Pigans inälvor, omgjutna med himmelens nåd, bär den Herra, som sol och måne och alla skapade ting tjänar i all tid.
Quem terra pontus ethera
colunt adorant predicant
trinam regentem machinam
claustrum marie baiulat
Honom som jord, hav, himmel
vördar, tillber, predikar,
som styr en tredelad maskin,
(honom) bär Maria innesluten.
Beata mater munere. Heliga moder (Glosa: det är du, O jungfru Maria) av sådan gåva, under vars kveds ark den högste mästaren (Glosa: det är Kristus, världens skapare) är inlåst eller instängd, hållande världen i sin näve.
Cui luna sol & omnia
deserviunt per tempora
perfusa celi gracia
gestant puelle viscera
Honom som måne, sol & allt
tjänar i alla tider,
övergjuten av himlens nåd,
(honom) bär flickans inälvor.
Beata celi nuncio &c. Helig är du, Maria, som fruktsam gjordes av den helga anda, med det himmelska budet, ängeln, du från vars kved har gått ut (Glosa: det är född) den av alla hedningar åstundade (Glosa: Det är Kristus som av jungfrun är född, och av alla åstundad. Glosa: Allrahelst av patriarkerna och profeterna, som av den helga Anda förstod att han skulle födas).
Beata mater munere
cuius supernus artifex
mundum pugillo continens
ventris sub arca clausus est
Saliga moder, med sådan gåva:
den högste konstnären
hållande världen i sin lilla hand
är instängd i din livmoders ark.
Maria mater gracie. O Maria, nådens moder, och misskundsamhetens moder, värna oss mot ovännen, och anamma oss i dödens stund.
Beata celi nuncio
fecunda sancto spiritu
desideratus gentibus
cuius per alvum fusus est
Saliga, av himlens sändebud
befruktad med helig ande,
ur vars moderliv utgjöts
den av folken efterlängtade.
Ära vare dig, Herre, som född är, av jungfrun, med fadern och den helga Anda, evärdeligen utan ände. Amen.
Maria mater gracie
mater misericordie
tu nos ab hoste protege
et hora mortis suscipe
Maria, nådens mor,
barmhärtighetens mor,
skydda oss mot fienden
och tag emot oss i dödens stund.
Gloria tibi domine
qui natus es de virgine
cum patre et sancto spiritu
in sempiterna secula.
Amen.
Ära åt dig, Herre
som föddes av jungfrun
med Fader och Helig Ande
i evärdeliga evigheter.
Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Benedictum marie corpus &c. Här gör ängeln den fagraste predikan, om jungfru Marie fägring, liknande hennes lekamen vid det renaste kar, och hennes själ vid den klaraste sol, och hur Guds kärlek var ritad i jungfruns själ. Och jungfruns själ var prydd med tre andliga dygder. Och så som Gud och de heliga änglarna gladdes över jungfrun i himmelriket, så gladdes också människorna i jorderiket. Och om någon som var böjd för synd såg denna jungfru, så utsläcktes direkt syndens låga.
Ängelns diktamen (torsdag 1):
Marias välsignade lekamen liknas lämpligtvis med det renaste kar, och hennes själ vid den klaraste lykta. Och hennes hjärna vid en vattenkälla som först springer upp högt, och sedan far ner i djupan dal. Ty när jungfrun kom till den ålder i vilken hon förstod den sanna Guden vara i himmelriket, och att han hade skapat alla ting, och särskilt människan, till sin evärdeliga heder, och att han skulle vara den allra rättvisaste domare, då uppsprang förståelsen ur jungfruns hjärna upp i himmelrikets höjd, som ett vatten av en uppvällande källa, och löpte ner, dädan i dalen, som var hennes ödmjukaste lekamen.
För så som kyrkan sjunger att Guds Son har varit utgången av Fadern och återgången till Fadern, trots att de aldrig någon gång var skilda från varandra, så var det också med jungfruns förståelse, som ideligen for upp i himlarnas höjd, grep Gud stadigt om tronen, och kom åter tillbaka till sig själv, omfamnad av hans sötaste kärlek. Och denna kärlek höll hon stadigt, med skäligt hopp och gudomlig räddhåga, för att själva kärleken så skulle upptända hennes egen själ att hon började brinna i Guds älskog som av den mest brännande eld. Jungfrun lät också sin förståelse så underkasta kroppen under själen, till Guds tjänst, att kroppen lydde henne med all ödmjukhet.
O, hur raskt jungfruns förståelse grep Guds kärlek, och gömde den i sig, snällt, som det dyrast liggande fä, som om någon lilja blev planterad, som med tre rötter fäste sig i jorden, och uppräckte tre lusteliga blommor, till hugnad låtande sig skådas. Så var det med den gudomliga kärleken inplanterad i denna jord, vår jungfru, att den fäste sig i henne med tre de starkaste dygder, så som med tre rötter, som han likväl gjorde jungfruns kropp stark med, och prydde jungfrun, hedrande till själen, med tre prydnader, som med tre skinande blomster, till Guds glädje, och till änglarnas som skådade henne.
Hennes första kroppsliga styrka, den måttliga återhållsamheten, tempererade så mat och dryck i henne, att inget skulle dra henne från Guds tjänst på grund av något överflöd. Och aldrig vart hon vanmäktig inför det hon skulle göra, på grund av någon omåttlig återhållsamhet.
Den andra styrkan tempererade hennes vakenhet, och gjorde hennes kropp så måttfull, att hon aldrig på grund av sömnbrist tyngdes av sömnens tyngd när hon borde vara vaken, och inte heller förkortade hon på minsta punkt sina vakna timmar för ett överflöd av sömn.
Hennes starka naturs tredje styrka gjorde själva jungfrun så stadig att hon på samma sätt tålde kroppslig motgång och arbete, och kroppens förgängliga salighet, så att hon aldrig sörjde över kroppens motgång och aldrig gladdes över dess salighet.
Därutöver var den första prydnaden, med vilken den gudomliga kärleken prydde jungfrun till själen, att hon i sin håg, dyrare än alla tings fägring höll den lön som Gud skulle ge sina vänner. Och därför misshagade henne jorderikets rikedomar, som det värst luktande träck.
Och det prydde hennes själ, som den andra prydnaden, att hon skådade fullkomligt, i sitt förstånd, hur olika världens heder är den andliga, för vilket hon styggdes att höra världslig ära, som ruttet väder, som med sin fula lukt ofta utsläcker många människors liv.
Men det ärade hennes själ som en tredje prydnad, att hon räknade som allra sötast i hjärtat alla ting som var Gudi behagliga, och dem beskare än galla som för Gud tvärtom var förhatliga. Och därför drog själva jungfruns vilja henne så fullkomligt till åstundan av den sanna sötman, att det inte ankom henne att efter detta liv smaka andlig beskhet.
Sannerligen, av dessa prydnader syntes jungfrun själv vara så fagert prydd i själen, över alla skapade ting, att skaparen behagade fullkomna alla sina löften med hjälp av henne. Ty hon var så styrkt i kärlekens dygd, att hon inte slöade i några goda gärningar. Och aldrig förmådde ovännen henne komma till synd i minsta punkt. Och därför kan man sannerligen tro, att så som hennes själ var det allra fagraste för Gud och änglar, så var också hennes kropp det allra skönaste i alla de människors ögon,som såg henne.
Och så som Gud och änglarna gladdes över hennes vänlighet, så var också hennes kroppsliga allra vackraste fägring nyttig och hugnelig för alla som åstundade att se henne i jorderiket, eftersom gudliga människor som såg med vilken stor kärlekshetta hon tjänade Gud, blev desto hetare till Guds heder, men i dem som var raskast till att synda, utsläcktes syndahettan av hennes ords och åthävors höviskhet så länge som de henne såg.
Jungfru Marie örtagård:
Och för en sådan nåd, som jungfrun av Gud given var, prisar jungfrukören denna jungfru med en ny lovsång, som de säger i responsoriet Sancta et immaculata.
Helig och osmittad jungfrudom (Glosa: Doctores tyder här “virgo” för “virginitas” och säger så: helig och osmittad jungfru), med vad lovsång och pris skall jag dig framföra eller nämna, det vet jag icke, förty att du gav oss den av ditt sköte, som himlarna icke förmådde begripa.
V. Benedicta tu välsignad vare du, O Maria, ibland kvinnor, och välsignad vare ditt kveds frukt.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Sancta et immaculata
virginitas,
quibus te laudibus
referam
nescio,
Quia quem celi
capere non poterant,
tuo gremio contulisti.
Benedicta tu
in mulieribus
et benedictus fructus
ventris tui.
Quia quem celi
capere non poterant,
tuo gremio contulisti.
Heliga och obefläckade
jungfrudom,
vilka lovsånger till dig
jag skall kunna bära fram,
vet jag inte,
ty den som himlarna
ej kunde rymma
frambar du av ditt sköte.
Välsignad är du
bland kvinnor
och välsignad frukten
av din livmoder,
ty den som himlarna
ej kunde rymma
frambar du av ditt sköte.
Jungfru Marie örtagård:
Nulla lingua, Här uppenbarar ängeln jungfruns snille, och hur hennes förstånd var upplyft till allsmäktig Gud, och bevarade hans kärlek och budord. Och åstundade hon kärligen att lida allsköns bedrövelse för Guds kärleks skull, så nalkades jungfrun i denna kärleken Gud, så att Gud Fader gav henne sin son när hon svarade ängeln, sägande Ecce ancilla domini. Och i samma stund tillfogades gudomen till mandomen i jungfruns liv, och blev Gud Faders son, och sannerligen jungfruns son.
Ängelns diktamen (torsdag 2):
Ingen tunga kan ymnigas att kungöra hur snällt den ärofulla jungfruns sinne och förstånd grep själve Gud i densamma punkt i vilken hon först hade hans kännedom, emedan det för varje mänskligt sinne är vanmäktigt att tänka hur mångfaldigt densamma jungfruns välsignade vilja undergav sig Guds tjänst. Ty henne behagade det lusteligt att fullkomna allting som hon förstod kunde behaga Gud, eftersom jungfrun förstod att Gud ej skapat henne för hennes egen skull, till kropp och själ, och gett henne den fria viljans självsvåld att ödmjukt lyda gudomliga budord eller stå emot dem efter behag. Och därför stadgade den ödmjukaste jungfruns vilja, för goda gärningar nu tagna medan hennes liv räckte, att tjäna Gud med all kärlek, även om henne inte skulle givas något annat av honom.
Men när hennes förstånd förmådde att gripa, att han, alla tings skapare, jämväl skulle värdigas att varda själarnas återlösare, de som han skapat, och att han inte med annat begärde att sig återgäldas, för så stort arvodes lön, än med själva själarna, och att varje människa har frihet i viljan att blidka Gud med goda gärningar eller reta honom med onda gärningar, så började genast jungfruns vilja att vaksamt styra hennes lekamen i världens böljor, så som en snäll styrman.
Ty så som styrmannen räds att skeppet måtte skadas av böljornas stötar och havssvalgen; och skärens klippor, mot vilka skeppen ofta sönderlösas, näppeligen bortgår från hans åminne – tågen och alla skeppsredskapen fäster han stadigt; hans ögon skådar ideligen hamnen, i vilken han åstundar att vilas efter arbetet; jämväl begär han högst, att godset satt i hans skepp måtte komma till gagn för den sanne ägaren, som han mest älskar – så var det andligen med denna snällaste jungfru, sedan hon fått kunskap om Guds budord: Direkt började hennes vilja att styra hennes lekamen efter deras blåst, med all vaksamhet.
Hon räddes ideligen samboende med sin nästa, för att inte deras sällhet eller motighet, som liknas vid världens böljor, skulle göra henne för tung för Guds tjänst, med ord eller gärningar. Hon antvardade ideligen sitt åminne alla ting som är förbjudna i Guds lag, och flydde dem med all vaksamhet, så att de inte andligen skulle förtappa hennes själ, som ett grymt havssvalg.
Sannerligen, denna lovvärda vilja tämjde jungfrun, återhållande hennes sinne, så att hennes tunga aldrig rördes till onyttig talan. Och hennes höviskaste ögon var aldrig upplyfta till skådandet av något onyttigt. Och hennes öron gav endast vakt på de ting som tillbör Guds ära. Och ej uträckte hon händer och fingrar utom till sin egen eller sina jämkristnas nyttighet. Och aldrig lät hon sina fötter röras till ett fjät, utan att han hade föreskådat vilken nyttighet som därav skulle framkomma.
Därutöver åstundade jungfruns vilja att gladligen tåla all världslig bedrövelse, så att hon måtte komma till säkerhetens hamn, som är Gud Faders sköte, det åstundande utan återvändo, att åt Gud, som henne var allra kärast, skulle återgäldas heder och glädje av hennes själ, för det att han hade skapat henne. Och fördenskull att jungfruns vilja aldrig vanskades i någon godhet, så upphöjde Gud – som alla goda ting framgår ur – henne högeligast i alla dygders höjd, och lät henne ljusast skina med alla dygders sken.
Vad skall man då undra över att Gud älskade denna jungfru över alla, emedan – henne ensam undantagen – han visste att ingen människa skulle födas av man och kvinna, vilkens vilja ej måtte stundom varda böjd till dödlig synd, eller förlåtlig.
O, hur mycket detta skepp, som var jungfruns lekamen, nalkades den åstundeligaste hamnen, som är Guds Faders boning, när Gabriel, som kom till henne, sade: “Hell dig, full med nåd”. O, hur höviskt Gud Fader antvardade jungfrun sin son, utan mans tillgärd, när hon svarade ängeln: “Varde mig efter dina ord”. Ty genast blev gudomen enad med mandomen, och den sanne Gud Faders son är gjord människa och jungfruns son.
Jungfru Marie örtagård:
Och därför lovsjunger kören innerligen allsmäktig Gud för sådan nåd som i jungfrun är gjord, sägande i responsoriet Videte miraculum:
O, alla kristna människor, se här ett järtecken, att Guds moder avlade och är jungfru, ej vetandes någon mans sällskap, stående betyngd, Maria med ädel börd, och hon visste sig vara en glad moder, som inte visste sig vara någon mans hustru.
V. Hec speciosum. Denna moder, som också är jungfru, avlade, i renlevnadens inälvor, den vänaste son, i välskapnad över alla människors söner. Och hon, som är välsignad evärdeligen, frambar åt oss Gud och människa, i sin välsignade börd.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Videte miraculum,
mater domini
concepit virgo
virile ignorans
consorcium,
Stans onerata
nobili onere
maria,
et matrem
se letam congnovit,
que se nescit
uxorem.
Hec speciosum forma
pre filiis hominum
castis concepit
visceribus
et benedicta in eternum
deum nobis protulit
et hominem.
Stans onerata
nobili onere
maria,
et matrem
se letam congnovit,
que se nescit
uxorem.
Se miraklet,
Guds moder
blev havande som jungfru,
okunnig om manligt
sällskap.
Stående tyngd
av ädel börda
var Maria,
och mor
kände hon sig glad vara,
som inte visste sig vara
hustru.
Denna gestalt, mer bildskön
än människornas barn
avlade hon obefläckat
i moderlivet,
och välsignad i evighet
frambar hon åt oss en gud
och en människa.
Stående tyngd
av ädel börda
var Maria,
och mor
kände hon sig glad vara,
som inte visste sig vara
hustru.
Jungfru Marie örtagård:
O coniunctionem pulcherrimam &c. Här säger ängeln att jungfrun var full med den helga Anda i själ och kropp, och hur hon liknas vid den brinnande busken som Moses såg, som brann hett, utan någon skada. Så brann också jungfruns kropp i hetaste kärlek till allsmäktig Gud, över vilket Gud gladdes, och alla patriarker, profeter, och otaliga andra Guds vänner. Och för den kärleken som jungfrun så brinnande hade till Gud, värdigades Guds Son ingjuta sig i alla hennes kropps lemmar, där sig anammande mandom, och av jungfrun födas i all höviskhet.
Ängelns diktamen (torsdag 3):
O, fagraste förening, och värdigast allt lov, eftersom Jungfruns lekamen var Guds Sons härbärge i jorderiket. Men i himmelrike var den helga trefaldighet hans boning, och ändock har han makten överallt. Jungfrun var full av den den helga Anda i kropp och själ, och den helga Anda var i Fadern. Han var också i Sonen som var gjord till människa, och denna Guds Son hade inte bara sin boning i de jungfruliga inälvorna i världen, utan också i Fadern och den helga Anda i himmelriket, och Fadern med den helga Anda hade sin boning i den människoblivna Sonen i världen, även om endast Sonen, sann Gud, tog sig mänskligt kött. Och även om han höljdes för människans åsyn, så syntes han alltid uppenbar och densamme för änglarna i sin eviga boning.
Därför skall alla som har den rätta tron glädjas av den outsägliga förening som gjordes i jungfrun, den förening med vilken Guds Son tog sig mänsklig kropp av hennes kött och blod, där gudomen blev gjord till ett med mandomen, och sann mandom enad med gudom.
Sannerligen, i denna täckaste förening är ej gudomen minskad i Sonen, och ej jungfrudomens helhet i modern. Därför blygs och räds de som ej tror att skaparens allsmäktiga makt kan förmå göra dylika ting, eller räknar med att hans godhet ej ville göra dylika ting för människosläktets återlösning om han kunde.
Och om han tros ha gjort sådana ting av sin makt och godhet, varför älskas han ej fullkomligt av dem som inte tvivlar på att han har gjort dylika ting åt sig? Ge akt på era hjärtan, och förstå, att såsom den världslige herre vore värd den mesta älsklighet, som, medan han själv nyttjade den mesta heder och rikedoms ymnighet, hörde sin vän tvingas av smälek och uppbragdheter, och då tog all hans skam över sig själv, därtill att den vännen skulle hållas i heder, och densamme herren, när han sedan fick reda på att vännen bedrövades av fattigdom, underkastade sig själv fattigdom för att göra sin vän överflödande rik, och därefter, när han såg den vännen osaligen ledas till en död han ej skulle förmå att undkomma om inte någon skulle dö frivilligt för hans skull, antvardade sig själv i döden, så att den till döden dömde måtte saligen leva.
Och fördenskull att i dessa tre saker företes den högsta älskligheten, och så att ingen skall förmå att säga att någon människa i världen ska ha företett sin vän mer kärlek än själva skaparen, som är i himmelriket och gjorde dessa tre och tålde dem för människans skull, därför böjde själve Gud sitt välde, nederfarande i jungfuns kved, ej ingångande endast i en del av hennes lekamen, utan ingjutande sig i jungfruliga inälvor över hela hennes lekamen, å det höviskaste skapande sig mänsklig kropp av uteslutande jungfruns kött och blod.
Och därför liknas den utvaldaste modern lämpligt vid den lågande busken, som Moses såg låga och ej skadas av lågan. Ty så som den som i busken dvaldes så länge att han gjorde Moses troende och lydig i de ting han sade honom, och svarade honom, som frågade efter namnet: “Jag är den jag är, det är mitt namn evärdeligen”, så dvaldes densamme i jungfrun så lång tid som nödvändigt är för andra barn att dväljas i moderliga inälvor före deras födsel.
Och jämväl, så som densamme Guds Son, när han avlades, ingick med sin gudom över hela jungfruns lekamen, och så som när han föddes, att han utgick med gudom och mandom – så som den goda luktens söthet av hela rosen – så var han också ingjuten över hela jungfuns lekamen, med jungfruns ära blivande hel i modern.
Så eftersom Gud och änglarna och därefter förste mannen och efter honom patriarker och profeter och otaliga andra Guds vänner gladdes över det, att den busken, som var Marias lekamen, skulle bli så brinnande i kärlek att Guds Son ville värdigas så ödmjukt gå in i den, och så länge dväljas i den, och så höviskt gå ut från den, därför är det värdigt att människorna som nu lever skall glädjas med all håg.
Ty så som Guds Son med Fader och den helga Anda, sann och odödelig Gud, gick in i denna buske, tagande dödligt kött i den för dem (människorna), så borde de fly till jungfrun med all raskelighet, så att, med hennes bön, det evärdeliga livet återges dem som nu är dödliga, och dessutom förtjänar evärdelig död för sina synder.
Och så som Gud dvaldes i jungfrun för att hans kropp ej skulle ha någon vank i ålder eller leder, snarare än andra barns kroppar, för att han väldigt skulle övervinna djävulen, som svikligen hade underkastat alla sin grymhets herradöme, så ber också människorna henne ödmjukt att hon skall gömma dem i sitt värn, så att det ej skall hända dem att falla i djävulens snara.
Och så som Gud gick ut från jungfrun in i världen, för att han för människorna skulle öppna himmelrikets port, så ber de också henne ödmjukt, att hon skall värdigas vara dem närvarande till hjälp i deras utgång från denna vrånga värld, ombesörjande dem en ingång i sin signade sons evärdeliga rike. Amen.
Jungfru Marie örtagård:
Och för detta prisar och hedrar kören jungfrun med responsoriet Felix namque:
O, allra heligaste jungfru Maria, för denna saks skull är du säll, eftersom av dig är upprunnen rättvisans sol, Kristus, som är vår Gud.
V. Ora pro populo, O, Maria, bed för allmogen, och för klerkerna, bed också för det gudliga kvinnkönet. Låt dem alla utröna din hjälp, varhelst de är som högtidligen gör din åminnelse.
Systrarnas sång:
RESPONSORIUM
Felix namque es
sacra virgo maria,
et omni laude dignissima,
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Ora pro populo,
interveni pro clero,
intercede pro devoto
femineo sexu,
senciant omnes
tuum iuvamen,
quicumque celebrant
tuam commemoracionem.
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto,
Quia ex te
ortus est sol iusticie,
christus deus noster.
Därför är du lyckosam
heliga jungfru Maria,
och värdigast allt lov,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Bed för folket,
inskrid för prästerna,
medla för det hängivna
kvinnliga könet,
så alla kan känna
din hjälp,
vilka som än firar
din åminnelse,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Ära åt Fadern
och Sonen
och den Helige Ande,
ty genom dig
har rättvisans sol gått upp,
Kristus vår Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Gaude eternaliter. Här lovas och prisas jungfrun för sin stora dygd och ära, och stora hugnad, eftersom hon är ymnig åt alla, åt Gud och änglar och även åt människor i jorderiket.
Gaude eternaliter. Gläds evärdeligen, osmittade moder Maria, du som är gjord allt åt alla (det är i överflöd åt alla). Du är den helga trefaldighets högsta ära, åt änglarna är du den största fröjd; åt fångarna är du befrierska; åt dem som sjuka är, är du läkerska; åt de övergivna och bedrövade, hugsvalerska; åt de rättvisa är du främjerska; åt syndarna är du hjälperska; åt Guds son är du moder. Välsignad vare du evärdeligen, och välsignat vare ditt kveds frukt.
Systrarnas sång:
ANTIFON
(Luk. 1:46-55)
Gaude eternaliter
intacta mater
que omnibus omnia facta es:
Trinitati summa gloria,
angelis leticia,
captivis liberatrix,
egrotantibus curatrix,
desolatis consolatrix,
iustis promotrix,
reis adiutrix,
filio dei genitrix.
Benedicta sis tu perhenniter
et benedictus fructus
ventris tui.
Gläds för evigt,
orörda moder,
som är allt för alla:
Treenighetens högsta ära,
änglarnas glädje,
fångars befrierska,
sjukas boterska,
övergivnas trösterska,
rättvisas främjerska,
anklagades hjälperska,
Guds Sons föderska.
Välsignad är du för alltid,
och välsignad är frukten
av din livmoder.
Magnificat anima mea
Dominum
Min själ upphöjer
Herren,
Et exsultavit spiritus meus
in Deo salutari meo.
och min ande jublar
åt Gud min frälsare,
Quia respexit
humilitatem acillæ suæ,
ecce enim ex hoc
beatam me dicent
omnes generationes.
för han ser till
sin tjänarinnas ringhet
och se, efter detta
skall de kalla mig salig,
alla släktled,
Quia fecit
mihi magna
qui potens est,
et sanctum nomen eius.
för han gör
stora saker med mig,
han som är mäktig,
och heligt är hans namn,
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Et misericordia eius
a progenie
in progenies,
timentibus eum.
och hans barmhärtighet
varar från släkte
till släkte,
bland dem som fruktar honom.
Fecit potentiam
in brachio suo,
dispersit
superbos mente cordis sui.
Han gör storverk
med sin arm,
han förskingrar de som har ett
högmodigt sinne i sina hjärtan.
Deposuit potentes
de sede,
et exaltavit humiles.
Han avsätter mäktiga
från sina säten,
och upphöjer oansenliga.
Esurientes
implevit bonis,
et divites dimisit
inanes.
Hungriga
mättar han med det goda,
och rika skickar han bort
tomhänta.
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Suscepit Israel
puerum suum,
recordatus
misericordiæ suæ.
Han tar sig an Israel,
sitt barn,
efter att ha besinnat
sin barmhärtighet,
Sicut locutus est
ad patres nostros,
Abraham et semini eius
in sæcula.
som det sades
till våra fäder,
Abraham och hans säd
för evigt.
Gloria Patri
et Filio
et Spiritui Sancto
Ära åt Fader
och Son
och Helig Ande,
sicut erat in principio
et nunc et semper
et in sæcula sæculorum.
Amen.
som det var i begynnelsen
och nu och alltid
och i evigheters evighet.
Amen.
Gaude eternaliter...
Gläds för evigt...
Jungfru Marie örtagård:
Benedicamus. Här sjunger kören en lovsång till den lilla pilten Jesus, som diade eller sög på den ödmjukaste pigans jungfruliga spenar.
Textus. Benedicamus devotis. Vi välsignar med lovsång av gudomlig håg den obegripliga Herren Jesus Kristus, sugande ödmjukaste lilla pigans jungfruliga spenar.
Deo dicamus. Vi säger lov och tack till Gud.
Systrarnas sång:
BENEDICAMUS DOMINO
Benedicamus
devotibus mentibus
sugenti humilime
puellule
virgineas mamillas,
immenso domino.
Deo dicamus gracias
Vi välsignar
med hängivna sinnen
den som ödmjukt suger
den lilla flickans
jungfruliga bröst,
den omätlige Herren.
Vi tackar Gud.
Jungfru Marie örtagård:
Vår Frus lov
Ave stella matutina. Hell dig, morgonstjärna, syndares läkedom, världens furstinna och drottning, allenast värdig att kallas jungfru. Mot ovännens skott, sätt hälsans sköld, din dygds tecken. O, Guds utvalda brud, var oss rätt väg till evärdelig glädje. Amen.
Sjöng gjorde “Pisces Dei”, Guds fiskar. I Nya testamentet finns en utvecklad fisksymbolik av osäkert ursprung: “Jag ska göra er till människofiskare” säger Jesus, och använder fisken som symbol vid flera tillfällen: “Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det.”, “Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk?”, de underbara fiskafängena i Luk 5 och Joh 21 (“Den natten fingo de intet”, ni vet) som handlar om hur man ska missionera, den mystiska fisken med silverpenning i munnen i Matt 17:27, eller när han utfodrar femtusen med fem bröd och två fiskar, resp fyratusen med sju bröd och några fiskar.
Ave stella matutina
peccatorum medicina
mundi princeps et regina
sola virgo digna dici
contra tela inimici
clipeum pone salutis
tue titulum virtutis
O sponsa dei electa
esto nobis via recta
ad eterna gaudia
Var hälsad, morgonstjärna,
syndares medicin,
världens furstinna och drottning,
jungfru är endast du värdig att kallas.
Mot fiendens spjut
sätt frälsningens sköld,
din dygds tecken.
O, Guds utvalda brud
var rätt väg åt oss
till evig glädje.
Efter detta fick fisksymbolen hos de kristna en ännu större betydelse. Tertullianus påstod c:a år 200 att vi kristna är små fiskar eftersom vi är födda i vatten, alltså pånyttfödda genom dopet. Och när man upptäckte att om man sade “Jesus Kristus, Guds Son, vår Frälsare” på grekiska, “Iesous Christos Theou Yios Soter” och tog första bokstaven i varje ord, så fick man ordet “Ichtys” som betyder – håll i er nu – FISK!, så var lyckan gjord. Eftersom ett grekiskt litet “a”, alfa, ser ut som en liten fisk, och Jesus sade att han var “alfa och omega” så blev glädjen än större. Ja, ni kan tänka er. De tidiga kristna i Rom lär således ha klottrat “lilla a” lite här och var.
Under medeltidsveckan 2006 framträder vi enligt följande:
Söndagen den 6:e augusti kl 20:00 i S:ta Maria Domkyrka
Måndag, tisdag och torsdag den 7:e, 8:e och 10:e augusti kl 18:00
i S:ta Maria trädgård (Sensushuset, Norra kyrkogatan 1)
Och för övrigt återfinns vi på http://paradox.provocation.net/medeltid/index.htm