Bibeltolkning:

Den enda rätta vägen

Del två

Tolkningens historia från Kristi tid

Kapitel VIII

Från den tidiga kyrkan till

reformationstiden

Det är intressant att se vad som har hänt med bibeltolkningen sedan Kristus levde här på jorden. Bibeltolkningens historia är inte särskilt lyckad eftersom Satan ofta framgångsrikt fört de kristna bort från den rätta tolkningen av Bibeln under dessa tjugo århundranden.

Det förvånar inte att Satan har arbetat hårt med detta. Närhelst denne Guds fiende kan få kristna att ägna sig åt ett felaktigt sätt att tolka Bibeln är det uppenbart att han även framgångsrikt förstör det evangelium genom vilket Gud räddar människor. Att ge akt på Satans framgångar genom åren varnar oss och påminner om hur viktigt det är för oss att hålla oss till den rätta tolkningen av Bibeln, så att vi inte blir offer för hans destruktiva försåt.

Den tidiga kyrkan _ allegoriseringen tar sin början

Tolkningshistorien från den tidiga kyrkans tid fram till reformationen kan sammanfattas med ett enda ord: allegorisering. Med det uttrycket menas att förutom den klara betydelsen av orden i en mening eller ett textavsnitt läggs en andra, tredje eller till och med fjärde betydelse in i dessa ord.

Varför skulle en uttolkare göra på detta sätt? Antingen därför att han inte är beredd att acceptera att en skrivare eller talare verkligen menar vad han säger, eller också kanske han tror att det som sägs inte är allt som avses.

Trenden att allegorisera tog sin början i Alexandria i Egypten. Sedan Alexander den store grundat staden 332 f Kr blev den ett centrum för

att bevara och främja den grekiska kulturen. Samtidigt var Alexandria ett av det romerska imperiets viktigaste lärocentra. Alexandria var definitivt en plats att söka sig till för en person som önskade en universitetsutbildning av högsta klass.

Kombinationen att upphöja den grekiska kulturen och betona vetenskaplig utbildning ledde till en konflikt som förde med sig allegorisering. I grekiska mytologiska skrifter, till exempel av Homeros, förklarades regnet med att Zeus (som var de grekiska gudarnas kung) tömde ut sitt handfat över jorden efter att ha tvättat händerna. När vetenskapsmännen i Alexandria började förstå att regn var resultatet av ett naturligt förlopp vid avdunstning och kondensering, blev Homeros förklaring oacceptabel.

På vilket sätt skulle man då lösa denna konflikt? Eftersom Homeros skrifter hade ett starkt grepp om människor i denna stad där grekisk kultur var så dominerande, blev lösningen att allegorisera hans skrifter hellre än att försöka göra sig av med dem. Homeros' historia om Zeus och regnet fick helt enkelt en ny, vetenskaplig förklaring.

De judar som bodde i Alexandria fann snart att även Gamla testamentet försatte dem i konflikt med denna nya våg av vetenskaplig lärdom. Sådana händelser som syndafallet, Babels torn, Guds val av Abraham och hans efterkommande som ett särskilt folk, Josef i Egypten, Mose och vandringen genom Röda havet, Daniel i lejongropen etc _ alla dessa händelser förklaras i Bibeln som en följd av Guds ingripande. Det betyder att det som hände var en direkt följd av hur Gud styrde och bestämde. Det »vetenskapliga tänkesätt» som utvecklades i Alexandria (inte olikt somliga av vår tids »vetenskapliga tankar»), tenderade att förklara att allting har naturlig orsak och verkan. D v s allting händer av sig själv och inte som ett resultat av gudomligt ingripande.

Tydligen uppstod en konflikt mellan Gamla testamentet och de vetenskapliga idéerna i Alexandria. I detta sammanhang började även många judar att allegorisera för att åstadkomma harmoni mellan många av berättelserna i Gamla testamentet och inte bara de vetenskapliga tankarna i Alexandria utan också den grekiska kulturen. Aristobulus använde t ex allegorier för att säga att Mose faktiskt var upphov till många tankar i den grekiska filosofin och att grekerna hade lånat sina tankar från honom. Genom att göra så undvek kanske judarna i Alexandria konflikten mellan Gamla testamentet och grekisk kultur och vetenskapliga tankar, men de gjorde inte någon sund tolkning av Gamla testamentet.

Filon

Ett annat exempel på en man som trodde sig göra Gud en »tjänst» genom att få Gamla testamentet att stämma med samtidens tankar i Alexandria var Filon. Han var samtida med Jesus. Hans »bidrag» till allegoriseringen var att skriva ned några riktlinjer för när allegorisering måste användas för att ersätta ett ställes bokstavliga innebörd med en alternativ.

Ibland kände Filon att den bokstavliga betydelsen av ett ställe var något som skulle kunna anses ovärdigt Gud eller ge intryck av en motsägelse. Filon hävdade att tolkaren skulle undvika varje sådant hinder för Gud genom att finna en dold mening i orden i det avsnittet. När Bibeln t ex talar om att Adam »gömde sig för Gud,» skulle det vanära Gud eftersom Gud ser allt och ingen kan gömma sig för honom. Eller när Abraham kallas »fader» till Jakob, innebär det en motsägelse eftersom Abraham i verkligheten var Jakobs farfar. Det var sådana saker som gjorde att Filon ansåg att uttolkaren var skyldig att söka efter en annan betydelse.

Andra ställen som Filon sa att man måste allegorisera var de med dubbeluttryck, (t ex »Abraham, Abraham»), överflöd av ord (»han ledde honom framåt utanför»), repetition av fakta, synonymer, ordlekar och grammatiska avvikelser i ett avsnitt. Det låg dolda betydelser i sådana avsnitt, menade han.

Det är också värt att notera att Filon kunde tala om den bokstavliga betydelsen av ett sådant avsnitt bara för att ge de svaga eller okunniga en brödsmula. En sådan eftergift måste göras för deras skull som inte hade en forskares sofistikerade insikter i skriftstudiet. Filon var inte den siste bibeltolkaren som genom att anpassa sig till samtidens »vetenskapliga» opinion intog en nedlåtande attityd mot den vanlige lekmannen.

Igenom hela historien har de som tillgripit allegorisering ofta förnekat den enkla, klara betydelsen av orden i Skriften för att försonas med »vetenskapliga tankar». Detta gäller också de flesta historisk-kritiska bibeltolkare i våra dagar. Som vi ska se i kapitel 10 är deras metod helt enkelt en nutida form av Filons allegorisering.

Allegoriseringen av Nya testamentet

Eftersom allegorisering som metod vid tolkning av Gamla testamentet var så starkt utbredd i Alexandria, är det inte överraskande att samma tolkningssätt tillämpades på Nya testamentet när det kom till Alexandria. De flesta män som gjorde denna allegorisering ville därmed skyd

da NT från att ignoreras av vetenskapen som var så aktad i staden. När de försökte göra detta kom de att avvika från den bokstavliga betydelsen av orden i NT. I den slutliga analysen blev det de gjorde till förbannelse istället för till välsignelse för bibeltolkningen. Genom århundradena kom allegoriseringen att bli mer och mer subjektiv och resulterade i fantasifulla tolkningar och falska läror.

Origenes (254 e Kr) var en av ledarna i den tidiga kristna kyrkan som uppmuntrade till allegorisering vid tolkningen av hela Bibeln. Han hävdade att varje bibelställe bör ges olika tolkningar för att svara emot vad han ansåg vara varje människas tredelning: kropp, själ och ande. De tre betydelser han föreslog när det gäller bibeltolkning var den bokstavliga (kroppen), den moraliska (själen) och den mystiska (anden).

För att hitta en betydelse där ett bibelställe kunde tillämpas på själen och anden måste han allegorisera. Ett exempel på hans inställning är hans sätt att tolka berättelsen om när Rebecka kom till brunnen för att hämta vatten och där mötte Abrahams tjänare. Origenes menade att »brunnen» är Skriften och »Abrahams tjänare» är Kristus. Betydelsen av denna text i sin mystiska tolkning blir då att vi måste komma till Skriften för kunna möta Kristus. Det är inte falsk lära, men det är förvisso inte vad Mose avsåg när han skrev dessa ord.

Det här sättet att allegorisera blev häftigt motsagt av kyrkoledarna i Antiokia i Syrien. Chrysostomos (407 e Kr) och Theodorus av Mopsuestia (428 e Kr) höll fast vid den bokstavliga tolkningen av skriftordet mot den allegorisering som förekom, särskilt i Alexandria. Kyrkan i Antiokia fördömde tanken att Bibelns historiska händelser hade någon ytterligare, hemlig betydelse. Grammatikens regler framhölls i Antiokia som vägen till den objektiva innebörden i Skriftens ord och allegorisering fördömdes som subjektiv inbillning.

Hieronymus och Augustinus

Trots oppositionen från somliga, till exempel de som tillhörde kyrkan i Antiokia, blev allegoriseringen mer och mer allmänt vedertagen. Två män som bidrog till dess utbredning var Hieronymus (420 e Kr) och Augustinus (430 e Kr). Fastän de båda använde sig av allegorisering, förstod de även faran som låg i den mångfaldiga tolkningen. Därför insisterade de på att all tolkning som kunde härledas ur den subjektiva allegoriseringen måste befinna sig innanför den allmänt accepterade läran i kyrkan (det vill säga inom kyrkans »tradition»). Hieronymus betonade speciellt att allegoriseringen aldrig skulle användas för att införa någon ny lära eller vara uteslutande subjektiv.

Augustinus gick ett steg längre än sina föregångare och talade om att ett skriftställe kunde ha fyra olika betydelser: den historiska, den moraliska, den allegoriska och den analogiska. Detta blev normen för bibeltolkningen genom hela medeltiden ända fram till reformationstiden.

Till hans fördel ska sägas att Augustinus inte tappade bort den bokstavliga betydelsen, som t ex Filon och Origenes hade gjort. Han hävdade att den historiska innebörden i ett avsnitt är grundläggande och all annan tolkning måste grundas på den.

Augustinus höll också med Hieronymus om att Bibeln alltid måste tolkas inom de läromässiga gränser som kyrkan satt upp. All tolkning som inte motsvarade denna läronorm måste bekämpas. Det är intressant att notera att fastän dessa två kyrkoledare så starkt kände faran av allegorisering och varnade för missbruk av den, använde de den själva fritt.

Dessa mäns varningar var välgrundade. Allegorisering tillåter uttolkaren att säga alla möjliga saker som har lite eller ingenting att göra med den enkla, tydliga innebörden i det bibelställe som man trodde blev förklarat. Följande exempel visar tydligt hur Augustinus gick i sin egen fälla. Ge akt på hur godtycklig hans tolkning av liknelsen om den barmhärtige samariten är. Ordens bokstavliga betydelse och liknelsens verkliga lärdom går förlorad i den fantasifulla betydelse han lägger in i snart sagt varje detalj av denna text.

Augustinus förklarar liknelsen om den barmhärtige samariten så här: Mannen som färdas från Jerusalem till Jeriko är Adam. Rövarna är djävulen och hans änglar som klädde av Adam hans odödlighet. De slag mannen fick utstå visar hur djävulen förledde Adam till synd. Att mannen lämnades halvdöd anses avbilda Adams fallna tillstånd där han fortfarande har lite hopp om liv i löftet om en Frälsare.

Prästen och leviten står enligt Augustinus för GT:s prästadöme och tjänst, som inte hjälper någon att finna frälsning. Samariten är en bild av Jesus. Att förbinda mannens sår står för allt som görs för att förhindra att synd blir utförd. Oljan är den tröst som hoppet ger, vinet är Herrens uppmaning till oss att arbeta med iver. Åsnan som förde mannen till härbärget är den mänskliga kropp i vilken vår Frälsare valde att komma till oss. Att lyfta upp den slagne på åsnan är tron på Kristi inkarnation.

Härbärget är kyrkan där resande får vila och hämta kraft på resan mot det himmelska landet. Dagen efter då samariten reste är tiden efter Kristi himmelsfärd. De två silvermynten är antingen de två kärlekslagarna (kärleken till Gud och kärleken till nästan) eller löftet om detta

livet och det kommande livet i himmelen. Värdshusvärden är aposteln Paulus. Samaritens erbjudande att betala alla merkostnader är Paulus' uppmuntran (till dem som förmår) att förbli ogifta.

Denna text är verkligen Jesu svar på frågan »Vem är min nästa?» Genom denna liknelse visar Jesus att vår nästa är alla som behöver hjälp. Det som liknelsen verkligen lär går helt förlorat genom Augustinus subjektiva allegorisering av detaljerna i liknelsen. Exemplet visar tydligt problemet med allegorisering. Det är inte tolkning. Det är bara tolkarens egen fantasi som arbetar.

Medeltiden och renässansen

Åttahundra år efter Augustinus blomstrade allegoriseringen fortfarande och fyra betydelser tillskrevs fortfarande bibeltexten. Thomas av Aquino (död 1274) höll med Augustinus om att den bokstavliga betydelsen av en text var viktigast, men han hängav sig också åt mångfaldiga tolkningar. Så sa t ex Augustinus att Guds befallning i skapelsen, »Varde ljus!», först och främst var en skapelseakt. Men han tilldelade också dessa ord tre andra betydelser:

(1) En moralisk som talar om för den kristne vad han ska göra, nämligen låta Kristi kärlek lysa i sitt liv, (2) en allegorisk som talar om för den kristne vad han ska tro, nämligen att han är andligt upplyst av Kristus, och (3) en analogisk som talar om för den kristne vad han ska hoppas, nämligen att han ska ledas av Kristus till den eviga härlighetens ljus.

Men under medeltiden nådde den subjektiva allegoriseringen nya höjder. Fyra betydelser tillskrevs inte bara avsnitt utan också enskilda ord i Skriften. Jerusalem kunde avse staden men kunde också betyda »en trogen kristen» eller »den stridande kyrkan» eller »den triumferande kyrkan». Under vissa omständigheter hade orden inte bara fyra utan ett obegränsat antal betydelser beroende på tolkarens idéer. Därför kunde ordet sjö betyda nästan vad som helst som någon bestämde sig för: vatten, Skriften, nutiden, det mänskliga hjärtat, ett aktivt liv, hedningen eller dopet.

Grundregeln var fortfarande som hos Hieronymus och Augustinus. En allegorisk tolkning antogs gälla inom gränsen för kyrkans officiella lära. Detta betydde att den mest respekterade uttolkaren var den som kunde finna nya sätt att ge stöd åt kyrkans undervisning genom att allegorisera.

När nu tolkningen under medeltiden sakta men säkert rörde sig bort från de inspirerade ordens bokstavliga betydelse till allegoriseringens

subjektiva slutsatser, öppnades också dörren så att nya läror kunde smyga sig in. Det var inte meningen enligt grundreglerna, men Satan lät inte tillfället gå sig förbi att utnyttja den subjektiva tolkning som allegoriseringen inte bara tillät utan också uppmuntrade till.

Ett exempel från Thomas av Aquinos penna får illustrera detta. Jes 11:1 säger: »Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam…» (SFB). (King James använder ett ord som kan betyda stav, spröt, ris. Förf. använder här KJV). (Övers.amn). Thomas av Aquino säger att »en stav» betyder jungfrun Maria. Sedan tar han ett antal andra ställen där ordet stav används och säger att de betecknar vad Maria gör för de kristna. Mose stav användes för att dela Röda havet, så Maria är en som tröstar de kristna i bedrövelse. Arons stav grönskade. Maria gör så att de kristna bär frukt i goda gärningar. Mose stav användes för att få fram vatten ur klippan till Israels folk, och Maria tröstar de kristna i deras prövningar. Eftersom en stav användes för att förgöra moabiterna, så tuktar Maria de kristna när de syndar.

När Thomas av Aquino och andra medeltida skolastiska teologer lade Aristoteles dialektiska metod till detta slag av fantasifull allegorisering, blev resultatet oacceptabelt. När man använder Aristoteles' kategorier måste man ordna innehållet i en bibeltext i en systematisk form som har otaliga underavdelningar: invändningar, lösningar, definitioner, självklarheter, påståenden, bevis, svar, orsaker, vederläggningar, undantag och distinktioner. Från dessa kategorier utvecklas teser och antiteser och uttolkaren måste genomföra sin argumentation främst genom syllogismer, dvs slutledningar. Det är inte överraskande att tolkning enligt detta mönster i kombination med allegorisering ledde fram till sådana resultat som dessa: (1) Langenstein skrev fyra tjocka volymer om de första fyra kapitlen i 1 Mos; (2) Hasselbach skrev 24 böcker som endast täckte in tolkningen av Jesajas första kapitel.

Detta är förvisso extrema exempel, men de visar vad resultatet blir när subjektiviteten skaffar sig tillträde i bibeltolkningen. Satan kommer att se till att sådan subjektiv tolkning leder så långt bort som möjligt från den verkliga innebörden i Skriftens ord.

David Kuske

(forts i nästa nr)