Den alldeles för långa historien om Stockholms Universitet
Vassunda II
Institutionen för nordiska språk
Nordiska språk med historisk inriktning
Vikingatidens och medeltidens texter
Delkurs 2: Vikingatida texter, Magnus Källström
Ht 2005
Slutuppgift: Fritt vald runinskrift
Vis av skadan från tidigare uppgifter tänkte jag att det vore bäst med en så liten och kort inskrift som möjligt, som dessutom finns i närheten så man kan åka och titta på den i verkligheten, kanske något på latin, så att det inte blir så mycket besvär med fornsvenskan, latinet har jag lite mer koll på och de latinska inristningarna är av förklarliga skäl mer formel- och klichéartade, eftersom de skrivs av folk som inte har latin som sitt modersmål, ja, antagligen inte behärskar latin alls, utan är hänvisade till färdiggjorda fraser. Vad jag sett verkar samtliga latinska inristningar bestå av bekanta böner, välsignelser och bibelcitat, vilket är naturligt eftersom det bara är i gudstjänsten man kommer i kontakt med latinet. Det finns fler latinska runristningar både från Danmark och Norge än det finns från Sverige. Island och Grönland är också överrepresenterade. De flesta svenska är av förklarliga skäl ganska sena, så jag försökte hitta en tidig. Jag kände inte till någon sammanställning av latinska runristningar, utan sökte lite på slump. I rundatabasen finns bl a denna:
U DLM;70 $M
§A bater kust-tiaþ te ias kriistu bintikaþ te burk---u-u
§B istiberoseausiorumalaeni-(þ)þueinumina(þ)tefurtusku
§A Pater cust[o]diat te, Jesus Christus benedicat te, Borg...
§B ...
§A Pater cust[o]diat te, Iesus Christus benedicat te, Borg...
§B ...
U DLM;70 $M
§A The Father guards you, Jesus Christ blesses you, Borg-... §B ...
U DLM;70 $M
Plats: Vassunda prästgård
Socken: Vassunda sn
Härad: Ärlinghundra hd
Placering: UU, museet för nord fornsaker (5711:2)
Koordinater: 6621900.1608700
Period/Datering: M 1100-t
Material/Föremål: Vassundableck II, av koppar
Övrigt: B-sidan läst efter fotografi och teckning.
Referens: $=AST1 s. 181
AST1 = Nordén, Arthur: Bidrag till svensk runforskning. (Antikvariska studier 1. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar 55.) Stockholm 1943.
Så långt rundatabasen. Det är alltså en latinsk välsignelseformel det är fråga om, en sådan som man kan tänka sig användes i mässan eller tidegärden. Om man har gått i kyrkan någon gång kanske man har hört något i den här stilen:
eller kanske snarare den här, från Andra Mosebok, 6:24-26, också kallad den Aronitiska välsignelsen:
Benedicat vos omnipotens Deus
Pater, et Filius, et Spiritus Sanctus.
Välsigne er allsmäktig Gud
Fadern, Sonen och den Helige Ande
Liknande välsignelser finns lite här och var i Bibeln, mest i Psaltaren. Den på Vassundablecket är lite ovanligare, och lyder i sin vanliga form:
Benedicat vos dominus et custodiat vos,
Ostendat vobis faciem suam
et misereatur vestri,
Convertat dominus faciem suam ad vos
et det vobis pacem
Herren välsigne er och bevare er
Herren låte sitt ansikte lysa över er
och vare er nådig,
Herren vände sitt ansikte till er
och give er frid.
Detta är den Aronitiska välsignelsen, fast anpassad till treenighetsläran. “Custodiat” och “benedicat” är konjunktiv och borde i den engelska översättningen ovan ha översatts med “May the Father guard you, may Jesus Christ bless you”. Om man jämför denna välsignelse med Vassundableckets
Benedicat vos Deus Pater,
custodiat vos Jesus Christus,
illuminet vos Spiritus Sanctus.
Välsigne er Gud Fader,
bevare er Jesus Kristus,
lyse över er den Helige Ande.
märker man några skillnader: För det första har man bytt plats på “custodiat” och “benedicat” så att det är Fadern som vaktar över, bevakar, bevarar eller skyddar, och det är Jesus som välsignar, och jag tror att detta är en förväxling, dels naturligtvis för att man har bytt ordning på orden i jämförelse med bibeltexten, som torde vara den man utgått ifrån, men dels också för att jag tror att det fanns en slags tanke bakom ordningen som den ser ut i den - hm - Aronitisk-trinitariska, om man får kalla den så: Fadern är högst, och det är han som helgar allt, därnäst kommer Jesus, som är Herren, Drotten, och det är han som vakar över mig och skyddar mig, givet att jag håller mig till honom och lyder honom i allt, och slutligen har vi den Helige Ande som upplyser mig och gör att jag förstår allt detta.
Pater custodiat te,
Jesus Christus benedicat te
Bevare dig Fadern,
välsigne dig Jesus Kristus.
En tänkbar förklaring till denna omvända ordning framhålls av Henrik Williams i artikeln Runstenstexternas teologi i Kristnandet i Sverige sid 304-307, nämligen att Jesus och/eller Kristus var den samlande och överordnade beteckningen på treenigheten, och synonym med Gud, vilket framkommer ur formuleringar som till exempel i Södermannalagens kyrkobalk där det sägs om Kristus att “han är enarådande i gudom och trefaldig i namn, Fader, Son och den Helge Ande”. En förklaring till detta i sin tur skulle kunna vara att man ville kontrastera den gamla trons polyteism mot den nyas monoteism, och då är det lättare att fokusera det kring den mer konkreta och handgripliga Kristusgestalten än den abstrakta och svårbegripliga treenigheten som ofta uppfattas som polyteistisk även av inbitna kristna och utan att de själva kanske är medvetna om det (som man exvis kan tolka Heliga Birgitta när hon jämför treenigheten med ett ord på tre bokstäver, ita eller något sådant).
Nå, det där var ju att dra väldigt stora växlar på ett tämligen magert material, och man kan tänka sig alternativhypoteser som är en smula enklare. Vassundablecket har nämligen också bortsett från den Helige Ande, och det tror jag är någon form av lapsus. Har man sagt Fadern och Sonen så brukar den Helige Ande komma som Amen på posten. Slutligen är välsignelsen inte riktad till en församling, som man kan tänka sig när en präst uttalar den under en gudstjänst, utan den är riktad till en enda person.
En förklaring skulle - med dessa två saker tagna i beaktande - kunna vara att den här välsignelsen mer allmänt användes gentemot en enda person, till exempel vid dop, upptagande i församlingen, eller sista smörjelsen, och att någon försökt kopiera den, men förväxlat ordens ordning och glömt bort den Helige Ande. Fast man tycker att det inte borde vara så svårt att komma ihåg den om man har hört den, den är ju inte särskilt lång.
En annan förklaring skulle kunna vara att en person hört den under en gudstjänst och själv försökt att ändra den så den passar till en person, fast det förutsätter då att den som har gjort det har elementära kunskaper i latin, och det förkarar inte de andra anomalierna, och det verkar också oförenligt med den egenartade stavningen på “Jesus Christus” (ias kriistu) som annars brukar ligga betydligt närmare den latinska än så, i de flesta fall gesus kristus, vilket i sig är en smula intressant eftersom det visar att g uttalades mjukt i det här fallet.
Rent allmänt kan man säga om stavningen att de flesta inskriptionerna på latin håller sig nära den latinska stavningen, eller iallafall så nära det går när man skriver med runor. Den som skrivit har alltså varit antingen varit medveten om hur latin stavas med latinska bokstäver och inte gått enbart på hörsägen, eller fått texten uppläst för sig väldigt tydligt, så att man har hört alla bokstäver. Med Vassundablecket tycks det vara tvärtom. Stavningen bintikaþ skulle ha kunnat uppkomma genom att någon uttalat ordet “benedicat” som “bendicat”, vilket det ju lätt blir i löpande tal, och sedan har runristaren memorerat uttalet.
Beträffande ramsan på B-sidan känns det lite B att utan några särskilda argument avfärda den som rappakalja. Alternativt skulle det kunna vara ett chiffer eller någon form av korrupt latin. Det som talar till latinets förmån är att det går att uppfatta flera latinliknande fragment i ramsan: “isti per rose (perose) auctiorum (rosea unctiorum) mala (eller “amen”)... tue in numina (nomine) te...”, men dessa ter sig ganska meningslösa. Och chiffer orkar jag inte ens tänka på. Alltså blir det dags att kolla på litteraturhänvisningen.
Liten inledning: Vetenskapsakademien grundades 1739 av bla Jonas Alströmer och Carl von Linné för att ägna sig åt vetenskap. Vitterhetsakademien grundades 1753 av Lovisa Ulrika för att ägna sig åt humaniora. Den förde en ojämn tillvaro tills Gustav III 1786 grundade Svenska Akademien som tog hand om konst och skönlitteratur, och Vitterhetsakademien fick sin nuvarande inriktning. “Vitter” kommer av “veta”, och “vitter” är den som vet. Ordet finns bl a på Öl 10, och finns även i formen “vitring” i betydelsen “kungörelse, minnesvård” på Sm 45 och Sm 60. “Vitterhet” är alltså en äldre synonym till “Vetenskap”, men har inte kvar denna betydelse.
Vitterhetsakademien ger sedan 1789 ut sina Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar (särskrivningarna är original), och i serie 3 finns del 55 som innehåller bl a Antikvariska studier del 1, i vilken det bl a finns en artikel av Arthur Nordén, Bidrag till svensk runforskning (Beiträge zur schwedischen Runenforschung), i vilken han behandlar några runstenar och runbleck, bland annat Vassundablecket.
Han börjar med att återge historien om hur de hittades, vilket kan vara av betydelse för förståelsen av dem: “Sedan det vid ecklestiastisk boställsyn i Vassunda bestämts, att ny arrendatorsbyggnad skulle uppföras vid prästgården, påbörjades grundgrävningen för en sådan i okt. 1925.” På 0,65 meters djup hittades två skelett med huvudet i väster, med spår av kistor. Ovanför gravarna fanns någon sorts stensättningar. Riksantikvarien skickade ut en amanuens att kolla läget, han hittade ett par spikar: “De voro icke av förhistorisk typ (...) Graven var med all sannolikhet icke förhistorisk”, och amanuensen tyckte att grävandet kunde fortsätta.
Nå, det här var ju bara för mycket, och man undrar om de var med i samma frimurarloge eller nånting. Hursomhelst, arrendator Gustafsson hittade vid ena skelettets höft tre små kopparbleck som han sparade och tolv år senare (1937) visade den nya kyrkoherden (om jag förstår det hela rätt), varvid denne visade blecken för någon professor som tog dem till Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker. “De gjordes här till föremål för tolkningsförsök av filologer vid universitetet, men då dessa försök lämnade negativt resultat, stannade blecken opublicerade och voro obekanta, ännu då denna uppsats i febr. 1943 förelåg i korrektur. Genom en tillfällighet (sic!) kom prof. Lindqvist att omnämna dem för mig, och i en efterskrift kunna de här i korthet framläggas i tryck”.
En intressant upplysning här är att det är fråga om tre stycken bleck som av allt att döma hör samman. De skulle också kunna vara ristade av samma person. Nordén skriver att alla tre blecken äro “inristade med ett ytterst fineggat instrument, linjerna äro mer än hårfina, staplarna raka, allt gör intryck av reda och konstfärdighet”.
Att det var fråga om tre bleck som hör samman framgick inte av rundatabasen. I Nordéns artikel anges inga signum (eller heter det “signa” i plural?), och det går inte att vare sig fritextsöka i rundatabasen eller att göra sökningar i informationsfilen, vilket är något att tänka på till nästa version av rundatabasen. Genom att öppna rundata.inf (som Windoze påstår är “Setup Information”) i Anteckningar och söka där får man fram övriga signa: U AST1;179 för Vassundableck I resp U AST1;183 för Vassundableck III. Nummer II har som sagt signum U DLM;70 och återfinns inte bredvid sina syskon. Det var inte min mening att behandla något annat än II:an, men eftersom de tre hör ihop återger jag här innehållet på de andra i största korthet. Vassunda I och II är bägge ovala bleck med text runt kanten på bägge sidor. Får man förmoda iallafall, ena sidan av Vassunda I är så sönderärgad att man inte ser ett dugg. På den läsbara sidan står:
Det finns två runor rundata tolkar annorlunda. Den ena ser ut som den klassiska o-runan, med två snedställda tvärstreck, men den tolkas av Nordén som æ, och den andra ser ut som en fi... som ett grekiskt fi, Ф eller kanske snarare ф, fast mer tillplattat från sidorna, som rundata tolkar som ett e och Nordén som ett þ. I rundatabasen finns en hänvisning från detta bleck till Vassunda II, eftersom samma text återfinns på det senares B-sida. Men först Vassunda II sid. A: Rundata: -tiberoseaua=sioru- Nordén: stibþræsþau siærum
Samma sak här med e och þ på plats 4, 16 och 36. En intressant sak är att Nordén uppfattar 14 som d. Den ser visserligen ut som ett D, men det borde väl göra att man misstänker ett þ? Anledningen, påstår han, är att runorna 14-16 synes stå för “död”, men de gör ju det endast under förutsättning att runan verkligen betyder “d”. Nordén är slutligen osäker på 34 och anger l(m) som alternativa läsarter. Rundata: baterkust-tiaþteiaskriistubintikaþteburk--u-u Nordén: balþrkustatiadtþiaskriistubintikaþuþburaþluiu 123456789012345678901234567890123456789012345 0 1 2 3 4
Själv tycker jag att 11 är som ett l (lök) vänt åt vänster och att 25 är som ett l (lök) vänt åt höger, vilket visserligen skulle fullständigt destruera nedanstående tolkningar. Fast man undrar ju förstås över den fullkomliga frånvaron av “l som i lök” på Vassunda I och II. Vart har det lilla stygga l:et tagit vägen?
I rundatabasen upplöses och transkriberas sid A sålunda:
Jag uppfattar det som att rundata uppfattar “Borg...” som ett namn, och jag kollar därför i Nordiskt Runnamnslexikon, där det finns belagt som ett relativt vanligt förled, och också som en avljudsform till “Berg...” som heller inte är så ovanligt. Det finns alltså så många möjliga efterled att det tills vidare inte är lönt att spekulera i vilka dessa kunde vara.
Nordén kommer inte oväntat till annat resultat beträffande tolkningen. Dels läser han texten på svenska och inte latin, och dels tolkar han den som bestående av två separata rader, och det ser onekligen ut så på blecket: Texten går inte runt hörnet på kortsidan av blecket, utan det är ett slags mellanrum eller vinkel däremellan. Detta hindrar visserligen inte att texten skulle kunna läsas ihop, men iallafall.
“Herren Gud ställe på död Jesu Kristi”, dvs
“Herren Gud ställe (min sak) på Jesu Kristi död.
Och den andra raden:
“Binder jag till utbur till besvärjelsemedel”, dvs
“Jag binder till (utbur?), till ett besvärjelsemedel.
På blecket ser man att rad 1 börjar strax innan svängen på kortsidan av blecket, och följer med runt kortsidans sväng mycket fint. Dessutom är ett avsnitt av blecket sönderärgat strax före rad 1:s början, och där finns det plats för ett par runor mellan slutet av rad 2 och början av rad 1. Med andra ord ser det ut som att texten börjar med rad 2 och går kontinuerligt över i rad 1. Om man då är inne på Nordén så skulle texten bli något i stil med att “jag binder till ett besvärjelsemedel som Herren Gud ställer på Jesu Kristi död”. Problemet är som vanligt att det ter sig som nonsens. I mina ögon iallafall.
Men den latinska tolkningen blir onekligen bättre om rad 2 är före rad 1: Orden kommer i rätt ordning, och det går att klämma in ett “Deus” där efter burk och före pater. Om man tittar riktigt noga före p i pater kan man faktiskt se tvärstrecket till ett s och början på det nedåtgående högerstrecket på samma s där, och om man tittar ännu noggrannare kan man se ett u före s:et. Nå, man ser vad man vill. Nu till sid B:
Rundata: istiberoseausiorumalaeni-(þ)þueinumina(þ)tefurtusku Nordén: istibþræsþausiærumalaþnir d duminumina d tþfurtusku 1234567890123456789012345 6 7890123456 7 8901234567 0 1 2 3 4
Samma sak här, rundata skriver e där Nordén translittererar runa nr 6, 10, 22 och 39 med þ, och rundatas o motsvarar Nordéns æ för runa nr 8 och 15. I och för sig kan man känna sig benägen att hålla med rundata: Varför ska man ha två þ? Och om runan med två snedställda streck inte är o, hur ska då ett o se ut? Och även här translittererar Nordén den D- eller þ-liknande runan, på denna sida nummer 26, 27 och 37 med d. Fast han kanske tänker att eftersom fi-runan står för þ så måste þ stå för något annat. Fast å andra sidan känns det lite otillfredsställande när så många runor plötsligt byter ljudvärde, någon jävla ordning får det väl ändå lov att vara i en runskrift. Och så har vi det här med “l som i lök” igen: runa nummer 3 ser ut som ett höger-l.
Vidare ser det som Nordén uppfattar som högerstrecket på ett l (20) för mig ut som vänsterstrecket på ett m och inget annat: Dels är det för stort för att vara ett vänsterstreck på ett l, och dels så möter det så fint högerstrecket på m:et – det som Nordén uppfattar som ett a (21) – mitt på den lordäta stapeln. Det som Nordén uppfattar som huvudstapeln på ett l är en spricka som går tvärsöver hela runblecket, det syns på bägge sidor av blecket och skulle kunna vara ett veck. Och visserligen skulle det kunna vara en stapel där trots allt, men då skulle den kanske snarare vara ett i. Annars, om det inte vore ett i, skulle det stå “amen” där. Inte för att det hjälper det minsta.
Rundata avhåller sig från tolkning av denna text och säger att den är läst efter fotografi och teckning, och jag antar att det är Nordéns fotografi och teckning från 1943 som avses även om det inte sägs någonstans. Och vem som gjort det står inte. Nordén avhåller sig dock inte från tolkning.
Dvs “dessa istibþræs äro målade (och nedlagda) hos de döda, de i (Guds) nåd döda, för (hindrande av) ont tal”. Det otolkade ordet ser han som en magisk sammanställning av teckengrupper, och jämför med ett liknande ord på Bornholmsamuletten. Han funderar lite över den ålderdomliga formen på þausi, och ett såpass modernt ord som malaþ, och nämner att tusku finns hos Söderwall som tusk, “förtal”, bland annat i formerna baktuskan och baktuskare.
Jag märker att det börjar bli liiite mer än “max 3 A4”, det här, men innan jag fortsätter med II:an måste jag ta Vassunda III lite snabbt, eftersom den hör ihop med de andra. Den ser lite annorlunda ut, är liten och fyrkantig och skriven med tre rader på ena sidan och fyra på den andra, men enligt Nordén så verkar den vara skriven av samma person. Och som sagt torde den i vilket fall vara skriven vid samma tillfälle och åt samma person. Sid A:
Och sid B:
Jag måste citera Nordén här, då jag till fullo förstår hans förtvivlan: “Medan det är uppenbart att de bägge föregående Vassundaamuletterna innehålla verkligt språk, synes det mindre säkert, att så är fallet även med denna tredje amulett. Man tycker sig skymta brottstycken av en verkligt meningsfylld text och blir benägen att lämna ristaren en bred marginal för stavfel, förkortningar och avsiktlig kryptografi men kommer ändå i nästa ögonblick till korta med ogenomskådliga sammanställningar av ljud”. Han ger dock inte tappt i första taget, utan gör ett lika heroiskt som förtvivlat försök att krama mening ur sammelsuriet:
(a)im armær fai Em armer, fae Jag är arm, må jag få... hl fakr im ifa (hl?) fager em æva fager är jag aldrig iki hii iift ekki hel-gift icke döds-gåva (=den eviga döden)! urs rst-ik fra urs rist-ik fra urs ristar jag... at æl al rist-ik f(a) at æl al rist-ik fra at æl al ristar jag... rsa ærir mk if rsa ørir mik æva rsa förvirrar mig aldrig
Spöklika fragment, ungefär som i “Event Horizon”, om du sett den. “Men det vore synd att säga, att man med någon högre grad av förtroende betraktade detta resultat”, kommenterar Nordén, och jämför Vassunda III med Villbergaamuletten, vars inristning, enligt Nordén, bygger på bokstavsmagi och inte skall tolkas som en text.
Parentes: Sommaren 1980 var jag grovis på utgrävningen på Helgeandsholmen, jobbade i det lag som grävde utanför den gamla stadsmuren, där folk hade slängt skräp och skit under ett par hundra år, och hittade många roliga saker. Om man höll upp en liten ointressant och obegriplig mojäng framför en arkeolog och frågade “Vad är det här för något” och denne inte visste hände det att svaret blev “Det är kultiskt”, dvs ett kultföremål, och detta sagt med ironisk spjuvermin. Anledningen till ett sådant svar var naturligtvis att så fort man inte visste vad ett föremål var för något så hade man en tendens att bortförklara det som något med magisk innebörd. Magiska kultföremål hade alltså blivit en slags skräpkategori där man avfärdade allt man inte begrep sig på och inte orkade bry sig om, och redan på den tiden tyckte man att det hade gått till överdrift med att på detta sätt tillvita saker och företeelser denna typ av egenskaper. Varför inte helt enkelt säga “Ingen aning”? Och orsaken till att jag nämner det här är naturligtvis att den oinitierade studenten lätt drivs att tro att denna utveckling ligger snubblande nära i Nordéns artikel: Det går inte att översätta, alltså är det ett magiskt kultföremål. Jaha och? Men vad står det där, och varför? Slut på parentesen.
Nordéns beskrivning av fenomenet runbleck är ungefär som följer: 1943 kände man till nio svenska runbleck plus ett antal blyrullar och ett antal liknande föremål från de andra nordiska länderna. De har lagts ned tillsammans med döda i deras gravar, och man kan på förändringarna i inskriptionerna under perioden de är daterade ifrån, som är 800-tal till 1100-tal, se en förändring i synen på de döda, på så sätt att de äldsta inskriptionerna är besvärjelser för att förhindra att den döda går igen, medan de yngre är välsignelser och välgångsönskningar. Den döda har dels förvandlats från någon att vara rädd för till någon att bry sig om, och dels från någon som bor i graven, till någon som färdas långt långt bort.
Min kommentar till det är att man inte genast bör sätta detta i något självklart samband med kristendomens införande. Man har i alla tider och i alla kulturer haft hågkomster av de döda, och det har därav inte följt att man varit rädd för att de ska gå igen. Dessutom verkar förändringen ha skett långt efter att kristendomen slagit igenom.
Nu börjar det bli hög tid att åka och kolla på runblecken så jag ringer upp till Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker på Gustavianum och får reda på att de inte finns där utan i ett magasin på Gamla Börjevägen 4 i Librobäck utanför Uppsala (buss 14 från Dragarbrunn, telefon 018-4712100), där jag pratar med Håkan Eriksson och bestämmer tid med honom att komma och titta på dem på tisdag, som är första tillfället då det går att göra det. Han tipsade mig också om att jag skulle kunna läsa Den ljusa medeltiden, studier tillägnade Aron Andersson (The Museum of National Antiquities, Stockholm, Studies 4, Statens Historiska Museum, Stockholm 1984), i vilken det finns en artikel av Helmer Gustavson, “Christus regnat, Christus vincit, Christus imperat”. Runblecket från Boge och några paralleller, som avhandlar några runbleck med inristningar på latin, bland annat Vassunda I & II. Idag är det onsdag och jag ska lämna in det här imorrn, men nu verkar det inte som att jag kommer att göra det iallafall. Så iväg och skaffa boken. Typiskt när man har hunnit så här långt, men eftersom jag ändå har gett upp det där med att hålla mig inom tre sidor så tar jag upp denna artikel här.
Helmer Gustavson ansluter sig till den latinska läsningen av Vassunda II och har en alternativ tolkning av runbleckens användningsområde eller funktion, som utgår ifrån att Vassunda I är försedd med en ögla (Vassunda II som ser likadan ut kan mycket väl också ha haft en sådan, även om den trillat bort) och det är att den har varit avsedd att bäras i en snodd. Bleck utan ögla eller hål skulle enligt Helmer Gustavsson då ha kunnat vara insydda i klädesplagg.
Enligt min mening är det här (även om Gustavson inte poängterar det) en alternativ förklaring till att de hittas i gravar: De har helt enkelt följt med i kläderna, som sedan ruttnat bort och kvarlämnat blecken vid skelettet. Denna hypotes är dock oförenlig med att bleckens inskrifter skulle utgjort besvärjelser över, välsignelser av eller välgångsönskningar till den döde: Varför skulle man sy in en besvärjelse över sig själv som död i ett av sina plagg medan man fortfarande lever? Ska man hoppas på att man dör i just det plagget, och att ens anhöriga och de som begraver en skall låta en ha på sig just detta plagg? Man kan också undra över varför en del bleck är riktade till “mig” men de flesta till “dig”. “Mig”-blecken kan ha gjorts av dess bärare, men “dig”-blecken kan ju knappast det. Bäraren kan i och för sig ha fått blecket av någon annan. Vad rart egentligen, ett presenttips att tänka på.
Om Vassundableckets Pater custodiat te, Jesus Christus benedicat te skriver Gustavsson att det är en välkänd medeltida trinitarisk benediktion, och så långt är allt gott och väl, men när han sedan påstår att “Den första gudomspersonens aktivitet betecknades ofta med custodio, vilket väl passade till attributet omnipotens. På motsvarande sätt sammanställdes Jesus Kristus med benedico. Därpå brukade följa den Helige Ande, oftast kombinerat med ett verb som uttrycker ‘helga’ eller ‘ge liv’” så tror jag att det inte stämmer, vare sig beträffande attributeringen till den Helge Ande, eller beträffande ordningen på eller attributeringen av custodiat och benedicat, som jag tror är tvärtom, bland annat av skäl som anförs på sid 2f och början på sid 7 i denna uppsats, men eftersom jag ändå sitter vid datorn så googlar jag lite och ser vad jag hittar.
En sökning på orden pater, custodiat, christus och benedicat ger bland annat följande resultat (och kursiveringarna och fetstilarna är såklart mina):
Första träffen är från Cursus som lägger upp medeltida liturgiska texter på nätet. c1691 är en antifon som börjar Benedicat nos deus pater custodiat nos Jesus Christus illuminet nos spiritus sanctus omnibus diebus vitae nostrae confirmet nos virtus Christi, och sedan fortsätter med antingen intercedentibus sanctis suis Dionysio Rustico et Eleutherio eller intercedentibus sanctis suis Petro et Paulo, för att till sist i bägge fall sluta med indulgeat nobis dominus universa delicta nostra alleluia.
Nästa är från en bröllopsrit från Sarum 1604: Benedicat vos Deus pater, custodiat vos Iesus Christus, illuminet vos Spiritus Sanctus. Ostendat Dominus faciem suam in vobis & misereatur vestri. Conuertat Dominus vultum suum ad vos, & det vobis pacem, impleatque vos omni benedictione spirituali in remissionem omnium peccatorum vestrorum, vt habeatis vitam æternam, & viuatis in sæcula sæculorum. Amen, och här ser man sambandet med den Aronitiska välsignelsen som citerades ovan.
Lite längre ner hittar vi ett pontifikale som handlar om välsignelse och kröning av en drottning, om jag uppfattat saken rätt. Det är inte den ovanstående välsignelsen, men själva attributeringen är likartad: Deus Pater aeternae gloriae sit tibi adjutor; et Omnipotens benedicat tibi: preces tuas exaudiat; vitam tuam longitudine dierum adimpleat: benedictionem tuam jugiter confirmet: te cum omni populo in aeternum conservet: inimicos tuos confusione induat: et super te Christi sanctificatio, atque hujus olei infusio floreat; ut, qui tibi in terris tribuit benedictionem, ipse in caelis conferat meritum Angelorum; ac benedicat te, et custodiat in vitam aeternam Jesus Christus Dominus noster, qui vivit et regnat Deus, in saecula saeculorum. R. Amen.
Nästnästa är Cantus Planus i Regensburg som efter siffran 1691 har samma antifon som ovan, och den återfinns också här på något Tridentinskt tillhåll.
Ännu längre ner hittar vi Corpus Italicum Precum och på den sidan finns en länk till en pdf-fil med en himla massa böner, som bland annat innehåller just Benedicat te deus pater protegat te deus filius illuminet te deus spiritus sanctus Corpus tuum custodiat animam tuam salvet cor irradiet sensum tuum dirigat et ad vitam supernam perducat te Qui vivit et regnat in saecula saeculorum Amen
Och nu dök det upp en ny träff på en litteratursida från universitetet i Valencia (jag kanske missade den nyss) där man också kopplar ihop den med den Aronitiska: Benedicat vos Deus Pater, custodiat vos Dei Filius i illuminet vos Spiritus Sanctus: Ostendat Dominus vultum suum vobis, et misereatur vestri, conuertat Dominus faciem suam super vos, et det vobis pacem omnibus diebus vitae vestrae impleat que vos Dominus omni benedicttone caelesti, in remissionem omnium peccatorum vestrotum. Amén. Ja, den var ju full med felstavningar och sånt, men förstår ändå vartåt det hela lutar.
Det finns också en massa småträffar på liknande formuleringar under mässan. Motsatta sammanställningen, alltså att Pater custodiat och Jesus Christus benedicat hittar jag inte. Jag misstänker att Helmer Gustavsson ringt upp till docent Hilding Johansson i Mariestad (som han angett som källa) och fått reda på hur det är och sedan liksom vänt på det hela. Om jag kommer ihåg ska jag kolla det här lite noggrannare, jag tror att det finns någon bok med alla medeltida latinska böneformuleringar. Ber att få återkomma i den saken.
Helmer Gustavsson ger dock en litteraturhänvisning till den som gjorde den latinska tolkningen av runblecket, nämligen Elisabeth Svärdström i “Upplands fornminnesförenings årsbok Uppland 1969, 37”. Det finns ingen hänvisning från runblecken i rundatabasen till den artikeln, men den står upptagen i filen rundata.lit som “Uppl1969 = Svärdström, Elisabeth: Runblecket från Östra Aros. I: Uppland 1969. Upplands Fornminnesförenings Årsbok” och på Jan Owes hemsida står den som "Runblecket från Östra Aros" (Uppland 29, Nyköping 1969, s. 31-38). Så iväg till bibblan igen.
Svärdströms artikel avhandlar bronsblecket i S:t Pers kyrkoruin i Uppsala, det som har Upplandsmuseets inventarienummer 13000:241, och som i rundatabasen sedermera återfinns som U Uppl1969;32 M. Läsningen av Vassundablecket finns dock inte med i artikeln. På sid 37, som Helmer Gustavsson hänvisar till, står det bara “Inskrifterna på Vassundablecken I och II tycks vara avfattade på latin; misstydning av en runtyp, e-runan med ringformig bistav har här vilselett Nordén” (fotnot 2), och that’s it. På sidan innan står det lite om att de är gravgods, att Vassunda I har anordning för upphängning, att den antagligen är en skyddsamulett och att den innehåller en from bön, fast där tror jag hon avser Vassunda II. Visserligen verkar de ha haft samma innehåll, men II är den mer läsbara. Beträffande den latinska läsningen kvarstår dock mysteriet med vem som kan ha gjort den och var den kan ha publicerats.
Och så har jag kollat på runblecket “live” också. Den som fotograferade år 1943 måste ha varit väldigt noggrann, för hur man än belyser blecket framträder vissa streck men andra inte alls. Å andra sidan står det under fotot att "Runorna å fotografierna förstärkta av förf", och om man kan djärvas att tolka det som att han inte bara "förstärkte" utan att han ritade dit saker som inte alls syntes på fotot, så kan det förklara en del, som att vissa saker som på fotografiet ser ut som streck, i själva verket är kanter på kaviteter. Det förhindrar visserligen inte att det varit streck just där, man kan tänka sig att korrosionen fått fäste i strecket och att den sedan orsakat kaviteten.
Om du ännu inte fått nog av Vassunda II följer här några anteckningar från mötet med höga vederbörande. Jag börjar med att rekapitulera rundatas tolkning:
Till att börja med tycker jag att man ser på runblecket att texten börjar med “benedicat” och att den fortsätter från “Borg...” till “Pater”, sålunda:
Då kommer orden i “rätt” ordning också, och namnet “Borg...” är inskjutet efter det första “dig” så att man vet redan från början vem det är riktat till. Hittills tycker jag att jag har på fötterna, men det blir snart lite värre med den saken.
Nu “till läsningen”, som man brukar säga. Runa nr 8 ser ut som att den har en dubbel båge, men det får jag inte ut något särskilt intressant av.
Efter “burg” ser det ut som att nr 15 är något med rak stapel strax till höger om vecket. Visserligen gör det att avståndet mellan 14 och 15 blir lite för långt, men dels skulle det kunna förklaras av vecket i blecket, och dels är avståndet mellan 13 och 14 lite för långt också. Nr 16 har en rak stapel och en böj från toppen ner till höger som, om den fortsatte, skulle träffa huvudstaven på mitten. Det ser med andra ord ut som ett b eller ett r. Möjliga namn skulle kunna vara burkir, burker eller burkar, som finns i nordiskt runnamnslexikon som Borgæirr (Ack. borkeR U887, burkaiR U912, [burkeR] Öl50{23}†), och det är väl närmast då den sistnämnda stavningen man tänker på.
Nu är jag ute på djupt vatten här. Nr 17 består av ett litet kort streck, mindre än en millimeter, ganska nära det undre av de två streck som bildar övre inramningen till texten. Nr 18 består av ett ännu kortare streck längst upp vid det horisontella strecket, och nr 19 av en liten vinkel som är riktad lite åt höger, längst upp vid det horisontella strecket. Nr 20, slutligen skulle kunna vara ett svårt sönderärgat s där man ser tvärstrecket, en del av det nedåtgående högerstrecket, och en liten liten bit av det lodräta vänsterstrecket. Ärgen skulle kunnat få tag i snittet på s:et och vidgat det så att det ser ut som det gör.
Problemet är att jag sitter där och starrbligar som en idiot på blecket, timmar i sträck, samtidigt som jag så gärna skulle vilja att det stod tius, þeus eller liknande där, för det skulle passa så himla bra, så jag vet inte om det går att fästa någon större tilltro till dessa senare observationer. Jag måste helt enkelt dit en gång till och kolla.
Runorna nr 30-31 ser märkliga ut, tillsammans ser de ut som ett s som man delat på mitten med ett lodrätt streck, och sedan skjutit upp högra halvan på tills det träffar det horisontella strecket som säkert har ett namn i den officiella terminologin. Det ser alltså ut som om man skrivit ct med medeltida runor. Inte särskilt inressant observation.
När vi kommer till 45 och 46 blir det däremot intressant. Man ser där att när runristaren kommit till dessa sista runor så har runa nr 1 redan stått där, eftersom de sista runorna är skrivna med b:ets huvudstav som – vad heter det – övre vågrät skrivrad. Detta tyder också på att det är här texten tar slut och börjar.
Så vänder vi på blecket, och vad hittar vi väl där, ja, vad hittar vi där...
Ja, det här var rundatas tolkning, alltså. Eftersom jag använt den på sid A så gör jag det på sid B också. Här är det lätt att se var texten börjar och slutar: Skrivlinjen börjar vid runa 1 och går runt hela blecket i en enda obruten linje tills den kommer tillbaka till runa 1, men då ligger den en bit lägre. Dessutom är det ett mellanrum mellan sista och första runan.
Jaha, då är det “till läsningen” igen, då. Runa 1, i, är så fin och lång och rak och går ända upp till skrivlinjen, så det ser nästan ut som att den bara är en linje som avdelar skrivfältet. Nå, det är inget som talar för att det verkligen skulle vara så, det bara ser ut så.
Nr 2, s, har ett böjt streck som korsar den övre lodräta stapeln, men det ser inte ut som om det skulle vara ett m eftersom m är skrivet med två raka snedstreck som möter varandra på den lodräta stapeln, medan detta extra streck på runa två är en böj som korsar det lodräta strecket.
I nr 17, u, finns ett litet lodrätt streck. Jag kan inte avgöra om det kommit dit av misstag eller inte.
Så kommer vi då åter till 20-21, la. Det som skulle vara det lodräta strecket i l:et kanske inte har något med vecket i blecket att göra, det ser ut som om det skulle kunna vara gjort med ett verktyg, men å andra sidan kan det inte vara gjort med samma verktyg som de övriga strecken, eftersom det är mycket bredare. Visserligen är det mycket djupare också, men djupet kan inte förklara bredden, eftersom man ser på de andra bokstäverna att verktyget som använts för dem är mycket smalt och spetsigt, och att skåran i den föregivna huvudstapeln i 20, l, har en mycket trubbigare tvärsnittsvinkel, eller vad man kallar det.
Om 20 således skulle bli en betydelselös skåra och 21 ett m blir det ett för stort mellanrum mellan 19 och 21, som skulle vara förklarligt om 20-skåran av någon anledning hade funnits på blecket redan innan runristaren börjat rista, så att mellanrummet beror på att skåran var ivägen.
Det som på fotot ser ut som den vänstra böjda bistaven på e:et är i själva verket kanten på en grop, och av någon linje eller skåra syns inte ett spår. Det skulle kunna bero på att ärgen fått fäste i skåran och att det till slut blivit en grop.
Precis till höger om 24, i, finns en grop, så det skulle ha kunnat vara ett l där. Den gropen sträcker sig fram till 25, som skulle kunna vara ett t. Eller ett r. Eller ett b. Eller ett l. Nå, det finns ett par bokstäver som det inte skulle kunna vara. Nr 26, (þ), skulle också kunna vara ett u. Nr 28-29, ue, är himla intressant. Mellan 28 och 29 finns ett lodrätt streck, och mellan det lodräta strecket och 28 finns ytterligare ett litet lodrätt streck med en böj, och detta streck är djupare än de andra, men till synes skuret med samma verktyg, ungefär som om den som skurit antingen sluntit eller blivit irriterad. Nr 29 ser inte alls ut som ett e utan som ett t och ett m skrivna på samma stav: bistavarna korsar varandra till vänster och möter inte varandra till höger. Slutligen ser inte sista runan ut som på bild, hur jag än tittade fanns bara början av bistaven där, resten var en gigantisk krater. Om man skulle införa samtliga alternativläsningar i texten så skulle den bli till exempel något i den här stilen, med rundata överst:
och det för oss inte ett dugg närmare någon slags lösning, om man nu någonsin hade trott att något skulle kunna göra det. Men nu hade det börjat bli lite sent därute i Librobäck, jag var helt utmattad och både Håkan Eriksson, och Geoffrey Metz som satt där och fotograferade egyptiska skallar ville gå hem. Håkan tipsade om en B-uppsats med titeln “Tydandet av några uppländska runinskrifter” av Fanny Larsson, arkeologiska institutionen i Uppsala våren 2005, där det skulle stå en del om Vassundablecken, och Geoffrey sade att han skulle försöka ta några foton av dem och skicka på CD, och innan jag har fått de där sakerna känns det inte som att jag kan avsluta det här, trots att jag sedan länge passerat de givna begränsningarna både i tid och omfång. Jag menar, om jag skulle lämna in det här som jag har skrivit nu, så skulle jag bara insistera på att få lämna in det igen när jag skrivit klart det, och det skulle innebära dubbelt arbete för dig. Så jag väntar.
Jaha, nu har jag väntat. Uppsatsen har inte kommit så jag måste väl ringa och tjata på dem. Jag fick en CD med bilder på blecket men de gick inte att öppna. Jag hittar inte någon bok som handlar om välsignelser. Det här kommer att ta tid, så jag lämnar in det i befintligt skick, men först...
SLUTSATSER
Texten på A-sidan börjar med ordet “Benedicat”, det ser man både på hur den här välsignelsen är belagd i andra källor, och på hur den är skriven på blecket. Om jag supplerar några runor av vilka det bara syns ett litet streck eller en liten vinkel längst upp – jag har satt dem inom parentes – så skulle texten till exempel kunna lyda:
dvs “Välsigne dig – Borgir – Gud Fader, bevare dig Jesus Kristus”. Om jag kan ta reda på när eller under vilka omständigheter närmare bestämt som den här välsignelsen användes på den här tiden (de källor jag hittat avser kanske i samtliga fall senare tider) skulle det kunna säga något antingen om vem det är som fått den, eller i vart fall något mer om under vilka omständigheter den som skrivit har tillgodogjort sig frasen. Kanske går det också att få lite ledtrådar till B-sidan, även om jag ställer mig väldigt skeptisk till den saken.
Senare runinskrifter på latin följer ganska väl den latinska stavningen, så gott det går med runor. men med den här verkar det som att runristaren bara hört frasen och sedan försökt återskapa den. Ristaren verkar dock ha tillräckliga kunskaper i latin för att foga in namnet på rätt ställe och eventuellt ändra formuleringen.
Någon gång för en massa år sedan krafsade någon ner något oläsligt på en liten plåtbit som sedan dess legat i jorden och rostat sönder, och tusen år senare sitter någon och sliter sitt hår dagar, veckor i sträck och försöker reda ut nån ointressant standardfras. Kunde inte de där för tusen år sedan ta och lära sig att skriva ordentligt någon gång, så att det går att läsa? Kan inte nån läxa upp dem? Eller är det kanske snarare så att det är man själv som borde ta och skaffa sig ett liv istället. Studera tordyvlars sexualliv eller nåt. Eller varför inte ta och klippa sig och ta ett jobb och sälja skit till folk som inte behöver det, och förbruka jordens resurser och skita ner i naturen och suga ut tredje världen samtidigt, för det är ju det som anses sexigt nuförtiden. Äh, som tur är kommer vi in på medeltiden nu, och då blir det förhoppningsvis lite mer lättläst. Fast kul var det så länge man orkade. Jag tror faktiskt jag ska ta och åka dit och kolla på den igen, och meddela resultaten när jag har gjort det.
Thomas Hammar
Skeppargränd 3
116 36 Stockholm
Välkommen Sida 2 Medeltidsmusik Vikingatidens och medeltidens texter