En tur runt Vassunda II, B-sidan

Alla bilder är © Geoffrey Metz, och de är inte manipulerade eller "förstärkta" på något sätt. De är förminskade till en 16-del i browsern, men om man klickar på dem öppnas de i ett nytt fönster (man kan också högerklicka, "View Image", "Open Image in New Window" eller liknande) så får man se dem i sin fulla prakt. Jag rekommenderar verkligen att man gör det, ännu mer än beträffande förra sidan, i hopp om att någon kanske skulle kunna komma att lägga märke till något som förut passerat obemärkt. Så här ser B-sidan ut:


Texten börjar strax under högra kortsidan, på det ställe av blecket där texten börjar på andra sidan:



Slutet av texten, sku, och början, is. Det torde vara otvetydigt var texten börjar och slutar: Skrivlinjen börjar vid runa 1 och går runt hela blecket i en enda obruten linje tills den kommer tillbaka till runa 1, men då ligger den en bit lägre. Dessutom är det ett mellanrum mellan sista och första runan.

istiber
Den första runan, i, är så stor och fin och lång och rak och går ända upp till skrivlinjen, så det ser nästan ut som att den är en linje som avdelar skrivfältet. Nå, det är inget som talar för att det skulle vara så, det bara ser ut så. Nästa runa, s, har ett böjt streck som korsar den övre lodräta stapeln, men det ser inte ut som om det skulle vara ett m eftersom m är skrivet med två raka snedstreck som möter varandra på den lodräta stapeln, medan detta extra streck på runa två är en böj som korsar det lodräta strecket. På t är bistavarna gjorda med flera skär som inte träffat riktigt i samma skåra. Det finns fler tecken på trötthet på denna sida av blecket: e är t ex ganska knöligt skrivet, om man jämför med hur det ser ut på andra sidan.

istibero


(i)stiberos


(i)stiberose


(is)tiberoseau


(istibero)seausio


(istiberoseau)siorum
På r har böjen blivit för stor, så skrivaren har börjat nedre bistaven en bit upp på böjen. Mitt i u:et finns ett extra streck, vilket jag tror kommit dit i misshugg.

(istiberoseausior)umamen
Här gick bokstäverna plötsligt upp över skrivraden. I rundatabasen tolkas det andra m:et istället som "la", medan jag tycker att det lodräta streck som skulle vara huvudstaven i l:et inte är en del av ett skrivtecken. Det som talar för det är att är ett l är att bistaven skulle möta huvudstaven rätt fint där, och att mellanrummet mellan det vänstra a och dess efterföljande m annars kanske skulle bli lite stort. Det som talar mot rundatas l är att det som skulle vara dess huvudstav inte är gjort med samma verktyg som resten av skriften, om det ens är gjort med ett verktyg, den är djup och har en trubbigare vinkel. Den verkar vara en del av ett veck som går tvärs över blecket och som syns på bägge sidor. Just här ser vecket dock lite regelbundnare ut än för övrigt. Om det här vecket fanns på blecket från början, innan texten skrevs in, skulle det kunna förklara det lite större avståndet mellan det som jag uppfattar som ett a och ett m. Den senare bokstaven tycker jag ser bra ut som ett m, ganska lik det förra m:et strax till vänster, men om det vore ett a skulle det ha en alldeles för stor bistav, och l:et skulle ha en ännu större bistav, och mer se ut som ett u. Vilket i och för sig också skulle kunna vara en lösning. Den högra bistaven på e:et, slutligen, är lite knölig.

(istiberoseausioruma)menileþ
Nu famlar jag lite i mörkret här. På högersidan av i finns något som ser ut som en bistav till ett a, men det tror jag inte att det är; det ser inte ut som att det är skuret, utan bara att det är grunt och ärgat. Dessutom verkar det inte fortsätta på vänstersidan.

På nästa runa, som jag translittererat l, ser man huvudstaven och en bistav till höger. Om det är ett l är det i så fall det enda l:et på detta bleck, vilket kanske är lite märkligt med tanke på att det är en vanligt bokstav. En alternativ läsning är t, men då kanske man borde sett något spår av den vänstra huvudstaven. Den kan dock ha gått mitt i kaviteten till vänster. Om det hade varit ett r eller ett b borde man ha sett stället där bistaven böjer sig tillbaka mot huvudstaven, så mycket av huvudstaven ser man. Det skulle också kunna vara ett u.

De övriga väntar jag med till bilden under, då de kommer lite mer i fokus.

(istiberoseausiorumamen)ileþu-
Runan därpå, som jag kallar e, har rundatabasen tolkat (þ), och det kan jag förstå, eftersom det är just det man ser. Dock ser högra bistaven för liten och rund ut, jämför t ex med nästa runa som borde vara ett þ, och dels skulle man kunna ana en likadan rund bistav till vänster om huvudstaven, om man följer kaviteten däruppe och spår av en upphöjning därunder. Det finns visserligen inga som helst positiva bevis på att det verkligen skulle vara ett e snarare än ett þ, men det är iallafall en alternativ tolkning.

(istiberoseausiorumameni)leþu--
Här har något gått rejält snett. Att det börjar med ett u tycks klart. Det kan ha varit så att u:ets högra bistav spårade ut till höger, och att skrivaren lagt till ett extra streck för att få det att gå ner lite snyggt. Det "felaktiga" u-strecket är djupare än det "riktiga", vilket skulle kunna tyda på att något hänt med skrivaren just här, något som gjort att han liksom sluntit.

Den rombliknande figuren tolkar rundata som ett e, vilket jag finner föga troligt, med tanke på att det inte liknar de övriga e:na. Vad skulle det då kunna vara? Till och börja med måste man nog försöka fundera på vad som kan ha hänt här, och en möjlighet är att skrivaren efter den nyss timade olyckan skrivit fel eller glömt bort en bokstav och sedan försökt rädda situationen. Det skulle t ex kunna vara en binderuna av ett t och ett m, där eventuellt den ena av dessa bokstäver skulle kunna vara ett misstag. Lägg då märke till att m:ets bistavar träffar huvudstaven rätt bra, men att den vänstra bistaven vinklats upp för mycket på grund av att huvudstaven var ristad för nära inpå det föregående. Bistavarna till t:et sitter dock redigt snett. Kanske ritades de dit först, varvid huvudstaven sedan kom snett? De bägge t-bistavarna möter ju varandra rätt fint.

En lite mer avancerad tolkning är att skrivaren försökt få rum med något mellan denna runa och det föregående u:et. Där finns ett lodrätt streck som är betydligt djupare än de andra, vilket å ena sidan skulle kunna betyda att det kommit till genom att vederbörande halkat till ordentligt, eller å andra sidan tvärtom att det markerats och präntats dit väldigt noga, ungefär som när man skriver fel och korrigerar det genom att skriva starkare ovanpå. Kolla då på det som jag nyss kallade m:ets vänstra bistav: Den går faktiskt upp och möter det djupa strecket längst upp! Skrivaren kanske försökte få plats med ett extra u? Det jag förut kallade m:ets högra bistav skulle kunna vara en bistav till det lodräta streck som man ser direkt till höger om romben, det liksom berör rombens högra hörn, men denna bistav går igenom den huvudstaven, och det skulle i så fall vara ett a.

Det som talar emot det är bl a följande: Det är osannolikt med två u på raken, och man skulle gärna ha sett en liten bit av det senare u:ets bistav längre ner på blecket. Det verkar också märkligt att u:ets bistav skulle ha mött nästa runas huvudstav på precis samma ställe som ytterligare nästa runas bistav. Att denna senaste runa skulle vara a verkar också lite märkligt av precis samma skäl, samt att dess bistav skulle bli oproportionerligt stor och snedplacerad.

Vad skall man slutligen göra med det streck som så att säga touchar rombens högra hörn? Det skulle kunna vara ett i, men å andra sidan är nästa bokstav också ett i. Skrivaren kan också ha gjort ett streck för att avdela ett område där det förekommer felskrivning, och de många omotiverade strecken kan ha varit ett försök att makulera texten inom detta område.

(istiberoseausiorumamenile)þu--inumin


(istiberoseausiorumamenileþu--i)numinaþ


(istiberoseausiorumamenileþu--inu)minaþtef


(istiberoseausiorumamenileþu--inuminaþ)tefurtu


(istiberoseausiorumamenileþu--inuminaþtefu)rtusku
Och så var det slut. Det finns en del alternativa läsningar här, som jag hoppat över. Den sista bokstaven skulle till exempel rent hypotetiskt kunna vara ett r eller ett l med en ovanligt lång bistav.