Vassunda II

Det lilla runblecket från Vassunda hittades i en grav 1925 och tolkades först av Arthur Nordén (1943) i en efterskrift till artikeln “Bidrag till svensk runforskning” (sid 177-186). Han hade av en händelse fått reda på runbleckets existens strax innan artikeln skulle gå i tryck, och fick inte tid att göra någon noggrannare undersökning av det, vilket gjorde dels att texten tolkades som om den vore på svenska, och dels att läsordningen blev fel. Elisabeth Svärdström föreslog 1969 (sid 37, fotnot 2) att inskriften var på latin, och en latinsk tolkning finns i Helmer Gustavsons artikel från 1984, men den omvända läsordningen har kvarstått. I Samnordisk runtextdatabas står sålunda, under signum U DLM;70: bater kust-tiaþ te ias kriistu bintikaþ te burk---u-u, Pater cust[o]diat te, Jesus Christus benedicat te, Borg..., “The Father guards you, Jesus Christ blesses you, Borg-...”. Till att börja med borde det vara konjunktiv, alltså “May the Father guard you, may Jesus Christ bless you”, och beträffande attributeringen skall benedicat höra ihop med Pater och custodiat med Christus, det kan man övertyga sig om genom att söka på Google på dessa fyra ord. I sin vanliga form lyder välsignelsen Benedicat vos Deus Pater, custodiat vos Jesus Christus, illuminet vos Spiritus Sanctus, “Välsigne er Gud Fader, bevare er Jesus Kristus, lyse över er den Helige Ande”, eller med nos, “oss”, eller te “dig” istället för vos “er”. Denna ordning syns också på själva runblecket:

Slutet av texten, istu, respektive början, bint. Man ser att t och u använder sig av den lodräta stapeln i b som övre horisontalstreck, och därför måste b:et ha funnits där först. Sedan fortsätter texten runt runblecket utan uppehåll. Den börjar alltså bintikaþ te burk, och fortsätter sedan:

(bintikaþ te b)urker te Av t ser man översta biten av huvudstaven och de två bistavarna. Den högra ligger i den svarta färgen. Av e ser man det översta fragmentet av huvudstaven, och ett fragment mitt emellan den uppochnedvända röda 1:an och kolonet.

(bintikaþ te burke)r teus ba Här ser man t:s högra bistav i den svarta 2:an lite tydligare. Av u ser man den översta lilla vinkeln där huvudstav och bistav möter varandra, och ett fragment av huvudstaven mellan den uppochnedvända röda 7:an och 1:an. Resten av u:et ser man som en upphöjning, vilket redan Arthur Nordén påpekar (1943 s 181) också beträffande de två föregående runorna. Om man tittar på t:et kan man se den nedre delen av huvudstaven som en likadan upphöjning. På e kan man också se huvudstaven som en upphöjning, och det kanske är möjligt att några av upphöjningarna till höger om huvudstaven skulle kunna vara rester av övre delen av en böjd bistav, för om man tänker sig samma böj till vänster om huvudstaven (och nu talar vi om den övre halvan av den böjen), så finns det det kvar ett litet fragment av runbleckets ursprungliga yta där, det ser ut som en liten grön udde som går ner parallellt med t:ets högra bistav, fast höger om denna. Denna lilla udde slutar ungefär vid en punkt motsvarande vad som skulle varit mitt på den övre delen av e:s vänstra bistav, om den hade haft någon, och just där kan man se ett litet snitt i ytan, på fotot kan man se ett litet ljusblänk i snittets högra vägg, och detta lilla snitt har just den riktning som det skulle ha haft om det hade varit en del av e:s vänstra böjda bistav.

I jämförelse med detta ter sig s som tämligen okontroversiellt, i och med att det karakteristiska knät framträder fullt tydligt. Från och med ba är texten otvetydig igen, och den lyder i sin helhet bintikaþ te burker teus bater kustatiaþ te ias kriistu, Benedicat te – Bor(g)ger – Deus Pater, custodiat te Jesus Christus, “Välsigne dig – Borger – Gud Fader, bevare dig Jesus Kristus”, dvs “Må Gud Fader välsigna dig, Borger, må Jesus Kristus bevara dig”. Det som återstår att göra nu är att hitta denna välsignelse i samtida källor och se i vilka sammanhang den kan ha använts, vilket skulle kunna ge några ledtrådar till hur den traderats eller vem som begravts och under vilka omständigheter. Det vore också bra med en förklaring på hur en skåra kan finnas kvar som en upphöjning sedan ytan vittrat bort. Nordén tänker sig att metallen pressats samman av knivseggen (loc cit). Det borde i så fall finnas någon metod att ta reda på var så har skett, även om ytan försvunnit – det är ju trots allt ganska raka och enkla streck det är fråga om – och med denna metod borde man kunna läsa Vassunda I som av allt att döma haft en liknande inskrift som idag inte är läsbar.

Och B-sidan av blecket? Ja, där står istiberoseausiorumamenileþu—inuminaþtefurtusku. Fler bilder finns på http://paradox.provocation.net/medeltid/vime/index.htm

Thomas Hammar läser grundkursen på Vikingatidens och medeltidens texter på Stockholms universitet.

Alla foton är © Geoffrey Metz, http://www.anst.uu.se/geofmetz/

Gustavson, H., 1984. “Christus regnat, Christus vincit, Christus imperat”. Runblecket från Boge och några paralleller. Den ljusa medeltiden, studier tillägnade Aron Andersson. The Museum of National Antiquities, Stockholm, Studies 4. Statens Historiska Museum. Stockholm.

Nordén, A. 1943. Bidrag till svensk runforskning (Beiträge zur schwedischen Runenforschung). Antikvariska studier, del 1. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, serie 3 del 55. Stockholm.

Svärdström, E., 1969. Runblecket från Östra Aros. Uppland 1969. Upplands Fornminnesförenings Årsbok. Nyköping.