Det som man har svårast för hos andra människor är ofta det man har svårast för inom sig själv. Jag brukar kalla detta "Den frälste alkisens syndrom" efter den observationen att en "nyfrälst" eller "omvänd" alkis, en som slutat dricka, måste vara väldigt fördömande mot andras drickande, eftersom bara tanken på det, hur måttligt detta drickande än är, väcker begäret efter alkohol hos honom, vilket han bara kan försvara sig emot genom att försvara sig mot de andras drickande genom att fördöma det.

Det kan alltså finns något man trycker ner inom sig själv, något man vill men inte tillåter sig, något man förtränger, och som man dessutom förtränger att man förtränger. Anta att någon gör, ger uttryck för, visar upp eller på annat sätt ådagalägger det här som man förtränger inom sig själv (eller något man kan associera till det). Detta gör att det förträngda väcks till liv hos en, och eftersom det är förträngt så sker det under viss smärta. Eftersom man förtränger att man förtränger så märker man inte vad som väcks till liv, man märker bara smärtan och varifrån den kommer, dvs från det som väckte den till liv. Eftersom det som väcks till liv är något som inte får väckas till liv, och som man inte får veta om att det inte får väckas till liv, så är smärtan förbunden med en djup existensiell ångest, som man naturligtvis heller inte får känna igen som just en sådan. Det känns bara som att något hotar en på ett gundläggande plan, och man måste försvara sig genom att gå till angrepp mot det som hotar en.