Sommaren -92 märkte jag att jag började glömma bort vad jag hade tyckt om saker och ting våren -91. I all hast skrevs nedanstående brev. Idag känns det mycket riktigt en smula obekant, framförallt i stilen och det rabiata tonfallet, som jag tycker påminner om något som Aksel Sandemose beskrev i början av “En flykting korsar sitt spår”, där han jämför sig med en bandhund som känner sig instängd och hotad, eftersom den är bunden, och därför skäller på allt och alla. De som hör hunden skälla blir först förskräckta, men ser sedan kopplet hunden sitter fast i, och lugnar ner sig. Hunden, däremot, har alltid varit bunden, och eftersom den inte vet av något annat än att känna sig på detta sätt, tror den att det är så här det är och det är så här det skall vara.

De extensiva fotnoterna har kommit till i efterhand.

---

Till: Lars Jacobsson
Lennart Gustavsson
Ellinor Salander-Renberg
Psykiatriska kliniken
Regionsjukhuset
901 85 Umeå




En svägerska till mig skulle spela med i en instruktionsfilm som handlade om ett test med enkla frågor med vilka man skulle kunna bedöma någons suicidbenägenhet. Av henne lånade jag de böcker hon använt sig av för att sätta sig in i problematiken. Alla utom er bok var snyftböcker om, av och för de efterlevande, och kunde avfärdas direkt. Bland annat på grund av nyss timade händelser, som berörs nedan, var jag lättprovocerad, och började direkt att skriva detta brev till er. Det kan tyckas som att jag avfärdar allt i er bok, men det beror bara på att jag dels till skillnad från de andra böckerna tagit den till mig, dels av naturliga skäl tagit fasta på det som provocerat mig. Om det är någon punkt i er bok som jag inte tagit upp, så kan ni utgå från att jag tycker att den var bra. Om ni undrar över något, eller om det finns något som verkar oklart i det jag skrivit, skulle jag känna mig ärad och tacksam om ni hörde av er.

Stockholm, vår -93



Eftersom jag har en lång erfarenhet av självmord, såtillvida att jag nu är 35 och har tänkt ta livet av mig sedan jag var 8, så väckte er bok “Självmord” (Rabén & Sjögren, Stockholm 1988) ett behov hos mig att formulera mig, även om jag inte vet vad jag skall formulera, och ännu mindre hur.

Som inkörsport till mina ofta mycket affekterade reaktioner på den (jag uttrycker mig så här högdraget eftersom jag tänker på hur uttråkade ni skall bli av att få ett sådant här brev, och ni blir ju inte precis mindre uttråkade av min attityd, vilket gör att jag måste distansera mig ytterligare för att försöka hålla mitt eget självförakt stången. Ju mindre jag tycker att jag är värd, och ju mer jag tycker folk har rätt i sitt fördömande av mig, desto mer tycker folk att jag är nedlåtande mot dem. De enda jag kan känna förakt för är de som, i likhet med mig själv, skyler över sin svaghet med att vara stöddiga (Alkissyndromet); dock aldrig när deras attityd drabbar mig: då tycker jag alltid att de har rätt.)(Nå), för att komma till saken (som jag aldrig kommer till eftersom jag måste hålla på och försvara mig hela tiden så mycket att jag till slut kommer att tycka att jag gjort bort mig till den milda grad att jag inte kommer att kunna skicka det här brevet.)(Till saken, sade jag), kan nämnas att min självmordsbenägenhet har samband med dels att jag svikits och nedvärderats av föräldrar, släkt och syskon: jag är den som inte dugt något till, den som det inte varit värt att satsa på (Ebberöds bank), den man inte förväntat sig något av, den misslyckade i släkten, och dels att jag vet att de har rätt (KZ-syndromet), vilket jag vet bl a för att de ständigt kopplade en “dubbel Bateson” på mig när jag var för liten för att kunna försvara mig: “Du är 'A' (något negativt) fast vi vill att du skall vara 'B' (något positivt)”. “Jaha, då är jag väl 'A' då, eftersom de säger det allihopa”, tänkte jag, och så blev jag det.

Således har jag alltid fel, och när jag tycker så har jag också fel. Allt är mitt fel, och att det är så är också mitt fel. Dessutom har jag som sagt fel när jag tycker så. Jag är jordens största skit, bl a för att jag sitter hela dagarna och anklagar mig själv i stället för att ta mitt ansvar och göra rätt för mig, och allt detta, att jag resonerar och känner på det här sättet, är bara ren feghet från min sida osv.

En konsekvens av detta är att jag tar mycket illa vid mig om någon moraliserar över självmord.

s. 51: “Förr i tiden var självmord i Skandinavien en fråga om moral, i den meningen att det ansågs förkastligt eller fel att begå självmord. Så är det fortfarande i många länder, medan det hos oss snarare har blivit vars och ens ensak. Framför allt är det inte förkastligt, i varje fall inte i den offentliga diskussionen.”

Nej, men i den privata hör man ofta omdömet att folk tar livet av sig för att de är korkade (“De fattar inte att livet ständigt bjuder på nya möjligheter. Dagen efter skulle allting ha kunnat te sig annorlunda.”), slappa och ansvarslösa (“De ger efter för sina känslonycker och sitter och gullar med sina neuroser i stället för att göra rätt för sig. Ett rejält kok stryk är vad de behöver.”), fega (“De smiter från sina problem i stället för att ta itu med dem.”), hänsynslösa (“Alltså, jag fattar helt enkelt inte hur man bara kan bära sig åt så mot sina närmaste. Förstår de inte vilken skada de gör?”), eller onda i största allmänhet (“Ingenting blir ju bättre av att man tar livet av sig.”).

När jag hör sådant vill jag alltid ta livet av mig med omedelbar verkan: Inte nog med att jag är jordens största skit, att jag dessutom är ännu mer skit på grund av just detta, och att detta är mer än vad man kan bära, vilket gör att enda utvägen är att ta livet av sig; nu skall man veta att man är en skit för att man kommer att ta livet av sig också. Det är för mycket, jag klarar det inte, jag måste ta livet av mig, och det kommer att leda till att de fördömer mig ännu mer. När jag tänker på det blir smärtan ofta så stor att jag inte ens kan tvinga mig att överleva så länge att det skulle räcka till att jag skulle kunna hinna gå ut i köket och ta en kniv och göra slut på alltihop, utan i stället griper jag förtvivlat tag i vad som helst som jag får för mig att jag skall kunna komma in i hjärnan med (döden via pulsåder eller hjärta är inte tillräckligt ögonblicklig), försöker helt patetiskt hacka mig in genom tinningen med en sked, en tekopp, en plåtbunke, ett glasbord eller vad som finns i närheten, och så blir det ilfärd till akuten, samtidigt som jag känner de andras reaktioner (“Han är ju för fan inte riktigt klok!”), vilket får min fördömelse att anta kosmiska proportioner.

Det här moraliserandet känner jag igen när jag läser några stycken i er bok:

“Ett annat viktigt faktum är att självmordet drabbar inte bara den som tar sitt liv, utan också andra. En mor till en tonåring som tog sitt liv menade att 'om de visste vad de ställde till med så skulle de inte ta sitt liv', dvs självmordet är faktiskt inte enbart en privat fråga.” (s.50)

Dvs “Hur kan någon vara så egoistisk och hänsynslös att den mår så pass dåligt att den måste ta sitt liv, när den vet att andra också kanske skulle kunna må lite dåligt av det!” Självmördaren som, i likhet med mig, har så mycket skuldkänslor att han helt enkelt inte klarar av att leva längre, vet dock mycket väl vad han “ställer till med” och det gör att han får ännu mer skuldkänslor och påskyndar självmordet i rasande takt.

“Finns det olösliga konflikter? Det kan nog till slut bli så för en enskild människa. Men då bör man också ta det fulla ansvaret för sitt beslut och inte göra någon annan till medansvarig för sitt självmord. Wretmark (1983) uttrycker det så i sin bok om medicinsk etik, att människor bör ha rätt att ta sina liv, 'men inte på sjukhuset, inte i arresten, inte i min närvaro, inte på sådant sätt att det utsätter någon annan för fara'.” (s.50)

Just det! Och det här ansvaret är något som självmördaren faktiskt tar, till skillnad från omgivningen, som aldrig gör det (t ex Wretmark, som tycker att folk gott kan dö, bara han eller någon annan slipper se det). Se t ex sid. 33:

“... i stället för att fråga varför en enskild människa tar sitt liv borde vi fråga varför vi tillsammans hamnar i situationer där någon av oss tar sitt liv.”

Bra! Ingen människa är en ö, och när man görs till en, dör man. Man får sin självbild, sin karaktär och sitt öde, sitt eventuella självmord, i första hand format av “de andra”, som är mer fast i sina handlingsmönster och attityder mot en själv än vad man själv är, eftersom deras är konfliktfria, motsägelsefria, medan i en själv det i alla fall uppstår en motsättning - mellan att man vill leva och måste dö - som i bästa fall skulle kunna leda till eftertanke och ifrågasättande (Vi & De, annars KZ-syndromet). De som tvingar en till självmord kommer däremot att leva vidare med sin bild av en oförändrad. I stället borde man skrika åt kärringen på sid. 50, som utan tvivel tagit livet av sin unge (varför skulle hon annars vara så mån om att skjuta skulden på den?), att “om de så kallade anhöriga visste vad de ställde till med, så skulle de inte göra det!”. Frågan är om de inte tvärtom innerst inne i själva verket faktiskt vet vad de gör. I det första fallet vore de ofattbart korkade, i det andra outsägligt onda. I bägge fallen mörker utan gräns.

Ett bra exempel är Pia, som jag kände, och som tog livet av sig när hon var 18 och jag 20 (eller något sådant). Hennes mor brukade ringa till henne mitt i natten och skrika att “nu har jag svalt en burk sömntabletter (skurit upp handlederna, satt på gasen, hängt upp repet, öppnat fönstret eller dylikt) och jag kommer att dö, och det är ditt fel, för du är elak!”, varvid Pia var tvungen att kasta sig in i en taxi och åka dit omedelbart. Det hela slutade naturligtvis med att Pia tog livet av sig, av skuldkänslor, för att hon (Pia) var ond, men också för att det var det enda sättet för henne att bli kvitt sin mor. På begravningen (som jag misstänkte var en bluff, iscensatt bara för att plåga mig) såg jag den äckliga kärringjäveln vältra sig i självömkan medan den blodtörstiga rövslickande mobben “tröstade” och “stöttade” henne, det vill säga bekräftade henne i hennes självtillräckliga harm och oskyldighet.

I flera år efteråt brukade jag se Pia när jag satt på tunnelbanan och hon stod på perrongen, jag satt i bussen och hon gick på trottoaren eller vice versa (dvs så att det var omöjligt för mig att springa fram till henne), och jag tänkte alltid “Ha! Vad var det jag sade! Hon är inte alls död! Det var väl det jag visste hela tiden!”, innan jag förstod vad det var fråga om.

Hennes vidriga subba till morsa tog naturligtvis inte livet av sig utan lever vidare i högönsklig välmåga och jäsande självförnöjd övertygelse om att hennes dotter har förstört hennes liv med sitt självmord. Hon är inte ovanlig, jag känner ett halvdussin till, och de värsta är de mödrar som övertygat dottern om att deras agerande mot henne styrs av kärlek till henne (“Jamen det är ju bara för ditt eget bästa” som jag förstör ditt liv), eftersom de fråntar sina döttrar varje möjlighet att känna eller reagera.

Pia (liksom “Ingela-Jonas-Oscar”) är ett bra exempel på Freuds tes att ett självmord är ett förtäckt mord, det är bara det att självmördaren är så pass väluppfostrad att när den får en impuls att mörda vänder den vapnet mot sig själv. Det är ju trots allt så att det finns en enda person i hela världen som det absurt nog är tillåtet att mörda (nämligen en själv) och det är den som får sota för allt. Således är det inte så att “Den suicidala patienten vill dö” (s.49), utan döda. Därför vänder jag mig också mot att ni (s.48) vänder er mot termen “självmord” (“Suicid”, som ni föreslår, betyder väl ordagrant “självmord”. I så fall vore “självspillan” bättre). Ni menar att det finns en risk “att man moraliskt diskvalificerar” självmördaren, men det klarar ni så bra av att göra i alla fall, genom att tala om att självmördaren bör ta sitt “ansvar”. Detta att inte följa sin inre övertygelse - för att slippa ta konsekvenserna av den - kallar Wretmark (med en radikal nytolkning av ordet) att “ta sitt ansvar”. Pia tog alltså sitt “ansvar” och dödade inte sin mor utan sig själv. Man kan undra om inte Pia hade tagit mer ansvar för sitt handlande eller för sitt liv om hon hade tagit livet av sin mor i stället. Självmordet är dock - det medges - alltid det skonsammaste sättet att behandla sina anhöriga på.

Jag höll också på att “ta mitt ansvar” och med silkesvantar tacka mina bödlar hösten 1991. Förhistorien i korthet (eller i långhet, som det alltid blir när undertecknad är i farten. Suck!): 1985, efter att ha blivit lämnad av min dam (Vem klandrar henne? Jag är bevisligen omöjlig att stå ut med.), och efter att ha skytt mina föräldrar som pesten i tio år, kände jag det som om jag skulle dö om jag inte flyttade hem till dem och tog tag i relationen med dem, egentligen utan hopp om att få något utrett. Sagt och gjort. Alla konflikter var kvar på 18-års-nivån, och jag kanske kom en liten bit på väg, så blev de sjuka i cancer, jag tar hand om dem under deras sista tid, min mor dör våren 1990 och min far våren 1991. Jag har inte förstått att de dött, utan tror fortfarande att de lever.

Detta att jag skulle hålla på och ta hand om dem visade sig ödesdigert. Efter att de dog blev jag plötsligt rädd att min farmor (född 1900, och den enda som är kvar i uppåtstigande led) skulle dö, och intensifierade mitt “ta-hand-om”-ande av henne, med att hälsa på, gå ärenden, följa med henne ut på landet, o dyl. Vid något tillfälle diskuterade vi hur jag höll på och skulle ta hand om min far, och hon påminde mig om att jag höll på likadant med min mor, något som jag förträngt. Min gudmor karakteriserade en gång min bror som “familjens bank”, det vill säga den som jobbar och tjänar pengar och är pålitlig och så, och därför är värd att satsa på, och mig som "Ebberöds bank", den berömda banken som lånar ut pengar till lägre ränta än vad den ger på insatt kapital, och alltså ständigt ger ut mer än vad den får in, och därför inte är värd att satsa på. Jag hade definierats som den som skulle ge, och som just på grund av detta inte var värd att få något.

Samma dag min far kom in på sjukhus flyttade min syster och hennes pojkvän (som hatar mig och allt jag tycker och står för och alla mina kamrater) in i lägenheten (de bodde tidigare i hans (pojkvännens) bostadsrätt. (Jag fick senare reda på att min far skrivit över kontraktet på min syster en månad innan han dog (typiskt honom) något min mor skulle försökt förmå honom att göra hela tiden medan jag bodde där (typiskt henne))), och samma dag min far dör (5½ dygn senare) börjar de en veritabel kampanj av otrevligheter (som eskalerat till den dag som idag är): först var de allmänt elaka och hånfulla mot mig för att jag var så knäckt av min fars död (jag var verkligen helt sjuk), sedan förklarade de att de tänkte slänga ut mig och att de skiter i vart jag tar vägen, bara jag inte visar mig mer, och för att sätta kraft bakom orden börjar de att städa undan mina och mina föräldrars saker. De förklarar också att alla (det vill säga deras kamrater och våra släktingar) hatar och avskyr mig och att alla är helt överens om att jag skall bort därifrån (och jag förstod att det stämde). Jag å min sida hade förlorat allt, att få bo kvar var det sista och det enda som betydde något för mig, och nu skulle jag förlora även det. Jag varken vill eller kan leva under sådana omständigheter. Jag har “kikarsikte”, som ni kallar det.

Parentes: när jag var i tonåren sjöng jag i en ungdomskör, där ett tag en kille var med som var liten, ful, tjock, otrevlig, spänd, nervös och agressiv, hade tunt fett stripigt pottklippt hår och tjocka glasögon, och vars verbala kommunikationsförmåga inskränkte sig till uttryck av typen “äh vafan dårå”, “örru lägg av”, “skaru åka på en propp”, vilket gjorde att han gick under namnet “proppen” (jag visste aldrig vad han hette). En kväll var jag av någon underlig anledning hemma hos honom och satt och drack thé i hans rum, och plötsligt bytte han personlighet: framför mig hade jag en känslig och intelligent person som lugnt, nyanserat och ordrikt berättade om hur det kom dig att han blev som han blev (jag kommer inte ihåg hur det var. Kanske hans föräldrar dött och hans fosterföräldrar hatade honom och så grovmobbing och hela baletten och pubertet och att han aldrig skulle få någon tjej eftersom han var så äcklig och dessutom hatade allt och alla. Vad vet jag.). Han hade bl a läst unge Werther och beslutat sig för att han måste ta livet av sig, när han kom att tänka på sin HUND av alla jävla saker i hela världen. Hans fosterföräldrar hatade även hunden och skulle säkert lämna den till avlivning när han inte längre fanns kvar att ta hand om den. Så fick inte ske, och därför bestämde han sig för att inte begå självmord. Min tysta reaktion var att “hur i helvete kan en hund betyda något för honom i hans situation”, men nu är jag där själv, med den här lägenheten.

Jag kommer också ihåg att jag för ett tiotal år sedan var väldigt rabiat fördömande mot människor för vilka deras jobb betydde orimligt mycket i mina ögon. På den tiden förekom i tidningarna ideliga snyftreportage av typen “De lade ned industrin och alla i bygden vart arbetslösa och sex av mina kamrater har tagit livet av sig”. Min attityd var stenhård: “Det är löjligt att ett arbete skall betyda så mycket. Världen dignar ju av saker som kan och bör göras. Det är bara att sätta igång med vad som helst. Vill de slita ut sina kroppar och ödelägga sina liv bara för att göra PG Gyllenhammar ännu rikare, eller vad är det fråga om?” Och nu sitter jag i samma båt själv.

När det finns ett visst problem som man inte lider av, så har man ingen förståelse för dem som har det här problemet, och när man sedan får detta problem har man ingen förståelse för dem som inte har någon förståelse för det (Ömsesidig meta-oförståelse). Således reagerar jag nu istället mot ett förtäckt moraliserande i era resonemang om “kikarsiktet” (och varför moraliserandet är så livsfarligt har jag tagit upp tidigare, och kommer att ta upp senare):

“Tankar och känslor går lätt i baklås, speciellt hos den som tar sitt liv. Man brukar tala om 'kikarsikte' hos den självmordsbenägne, dvs att personen ifråga så starkt engagerar sig i en aspekt av sin situation att de övriga går förlorade.” (s.33)

“Den person som kommit så långt att suicidet är hotande nära är dock själv mer eller mindre oförmögen att se något alternativ.” (s.7)

Det är inte så att de övriga aspekterna går förlorade. Man ser de s.k. alternativen och spottar på dem: de är löjliga, värdelösa, meningslösa pseudoalternativ. Självmördaren har, eftersom han är i en desperat situation, gått igenom alla tänkbara utvägar och utmönstrat dem, och det är just det som konstituerar hans desperation: fanns det någon möjlighet så skulle man ju inte vara desperat. Och så kommer här en massa besserwissrar som tror att de vet något som man själv inte vet. Deras förslag är lika realistiska som om man sade till en vegetarian: “Men varför ska du ta livet av dig när det finns Mamma Scans Köttbullar?” Och deras reaktion sedan när man inte omedelbart jublar åt deras futiliteter: “Här gör man sig tid och besvär och engagerar sig och försöker vara positiv och hjälpa till och så rynkar du på näsan åt allting. Är det tacken? Du vill ju inte att något skall bli bättre! Ingenting tycks ju vara gott nog åt dig. Jaja, där får man för att man försöker vara snäll och hjälpa till. Du har ju bestämt dig för att allt är skit, och letar bara efter tillfällen att få håna en för ens taffliga försök att göra någonting bra.” I själva verket räcker det med att någon framställer en så kallad lösning på problemet för att man ska få så mycket skuldkänslor att man vill ta livet av sig på direkten när man nu inte tycker att tanken på Kyrkans Ungdom genast låter solen lysa in i ens bedrövade sinne.

Och så dessa ständigt upprepade och fullständigt förutsägbara dialoger med socialkärringar och kuratorer som man tvingas älta varje gång man ballat ur på det ena eller andra sättet av den ena eller andra anledningen:

JAG (suckar, bävande för att börja med det här tramset en gång till): Jo ... alltså ... det är så att ... mitt problem är att jag ... liksom ... egentligen inte vill leva.

HON (diskvalificerar mina små fina känslor och upplevelser på en gång): Ja det kan ju kännas svårt nu när du drabbats av så mycket förluster och svåra saker men efter vinter kommer vår ska du se.

JAG (försöker ännu en gång, fast vad skall det tjäna till?): Nej, det är inte så att jag vill leva men tycker det är svårt (jag kanske inte ens tycker det är svårt), det är så att jag inte vill leva, och det är det som är mitt problem.

HON (pressad och oroad av känslan att stå inför något fullkomligt okänt, men tar mig fortfarande inte på allvar för fem öre): Jo men vi kan säkert ta dig igenom den här krisen tillsammans om du hjälper till och samarbetar och om du vill lösa dina problem. Det är klart att det kan kännas svårt att komma ut i arbetslivet på en gång när man legat hemma så länge, men här har vi en skyddad verkstad med arbetsterapiavdelning, och så kan det vara svårt att bo själv när man inte gjort det tidigare, men nu står du i kö till en försökslägenhet och sedan ska vi föreslå för distriktsnämnden att du får bidrag till att gå till en psykolog så att du kan bearbeta din problematik och så har vi en behandlingsplan här som vi tillsammans ska...

JAG (avbryter, förtvivlad): Nej, vänta, du förstår inte. Jag vill inte arbeta för jag vill inte leva, jag vill inte bo för jag vill inte leva, och jag vill definitivt inte gå till någon psykolog, för jag vill inte lösa mina problem eftersom jag inte vill leva. Jag vill inte göra något som kräver att jag överlever längre än till i kväll. Jag kan inte tvinga mig att acceptera någon terapi eller några som helst livsuppehållande åtgärder eftersom jag inte står ut med tanken på att förlänga pinan. Jag vill inte, för jag står inte ut. Ingen skulle stå ut med detta. Därför vill jag inte leva. Jag vill verkligen inte.

(I detta läge kan jag bli fullkomligt hysterisk och försöka ta livet av mig med en kontorsstol eller vad sjutton som helst som finns i närheten, men om jag inte gör det fortsätter samtalet fram och tillbaka i den här stilen ända tills hon plötsligt blir tyst. Hon försöker förstå något obegripligt som arbetar sig fram djupt inom henne. Av stråken av äckel och avsmak som drar fram över hennes ansikte kan man sluta sig till att Den Feruketansevärda Sanningen glimtvis avslöjat sig för henne.)

HON (snipigt, förebrående, giftigt, irriterat, resignerat, förorättat, aggressivt eller nedlåtande, beroende på vem man träffat): Jamen VILL du inte, då finns det ju inget att göra. Då kan du lika gärna ha't!

JAG (uppgiven): Det är just det som är mitt problem. Vad ska man göra när man verkligen inte vill längre? Hjälp mig!

Och därmed är samtalet avslutat. Så där kan det låta när man har ångest. När man är deprimerad å andra sidan är det väldigt svårt att upprätthålla någon typ av konversation, men om man hade kunnat göra det, hade det låtit så här:

JAG tycker att allt är outhärdligt enligt ovan.
HON föreslår åtgärder enligt ovan.
JAG avfärdar åtgärder enligt ovan.
HON: Men vill du ha det som du har det då?
JAG: Nej, självklart inte, det är ju fullständigt outhärdligt.
HON: Men varför inte försöka göra något åt det då?
JAG: Men varför skulle jag försöka göra någonting åt det då?
HON: Jamen det kanske blir bättre då.
JAG: Jamen varför skulle det bli bättre?
HON: Jamen det kanske blir det.
JAG: Vad är det för mening med att det blir bättre?
HON: Men vill du ha det som du har det då?
JAG: Nej, självklart inte, det är ju fullständigt outhärdligt.
HON: Men varför inte försöka göra något åt det då?
JAG: Men vad är det för mening med att göra nånting åt nånting?
HON: Så att det blir bättre.
JAG: Vad är det för mening med att det blir bättre?

Osv osv. Och så alla dessa moralkakor: “Ja när min Oswald dog och jag mådde risigt så skaffade jag mig en hobby, minsann! Jag började samla frimärken och när man väl kom in i det ordentligt så var det så intressant, och inte nog med det: jag blev aktiv i hembygdsföreningen och det gav mig så mycket, minsann, men du, du vill ju inte ens...”, och så skall man då känna att det är fel på en, att man är bortskämd, slö, snobbig och föraktfull som inte faller i extas över dessa helt nya rön att det finns något sådant som knätofs och gammeltjo (som om man inte alltid vetat det), kort sagt, man skall känna sig som en sådan skit för att man får skuldkänslor av deras behandlingsplaner, så att har man inte tagit livet av sig förr så lär man väl göra det å ort och ställe.

Dessa “välmenta” råd har som syfte att få en att tvivla på sig själv och sina upplevelser, genom påpekandet att det just är “upplevelser” det är fråga om. Jämför bl a :

“Den här boken har skrivits i den tron att självmord (suicid) i första hand är ett existentiellt problem, dvs betingat av en situation som upplevs som omöjlig.” (s.7)

“ ... en del människor upplever sin situation så outhärdlig att de inte längre orkar leva.” (s.58)

I ordet “upplever” ligger en diskvalificering av ens känslor: det skulle alltså vara samma skillnad mellan att man upplever sin situation som outhärdlig och att den verkligen är outhärdlig, som mellan t ex att man upplever att man är förföljd och att man verkligen är det. Detta ord “upplever” kastar tillbaka människans lidande i ansiktet på henne själv (“Kära jude i Auschwitz, vad är det hos dig som gör att du upplever din situation som så outhärdlig?”), och eftersom man redan tvivlar på sig själv och diskvalificerar sig själv så till den milda grad att man känner att man måste begå självmord bara för den sakens skull, så medför “upplever”- resonemanget att man har tagit livet av sig innan man vet ordet av. Dock: att man är paranoid behöver inte betyda att man inte verkligen är förföljd, men att man “upplever sin situation som outhärdlig” är nästan ett meningslöst påstående eftersom den verkligen är outhärdlig, och alla dessa försök att återföra ens lidande på en själv bevisar ju bara att så är fallet.

“A reason to live is a reason to die” skrev Albert Camus (och sjunger (?) hårdrocksgruppen Slayer) apropå den skenbara paradoxen att det heroiska självmordet utförs i livsbejakande syfte, för att skapa en värld som det går lättare att leva i, men om man ser det som en protest mot en värld som tvingar folk att ta livet av sig, så är det en aspekt som lika gärna kan läggas på det ni kallar det kaotiska självmordet, ett självmord som är minst lika rationellt, logiskt, noga övertänkt och planerat som någonsin det heroiska: “Det finns detta som är en orsak för mig att leva, detta är förvägrat mig, alltså finns ingen orsak för mig att leva” (“Kikarsiktet”. Om ni inte förstår logiken i det så beror det på att nöden gjort oss mer klartänkta. Bredvid ert stycke “man kan skilja mellan rationella, logiska självmord” (med vilket ni avser heroiska självmord) “och kaotiska självmord” (s.69) har någon tidigare läsare av det exemplar av boken jag lånat från biblioteket antecknat i marginalen: “noga övertänkta och hastigt påtänkta”, och det är det intryck man kan få av er uppdelning eftersom ni definierar det heroiska självmordet som rationellt och logiskt; men jämför “Ingela”, “Jonas” och “Oscar” (ss. 15-31): alla övertänkta och planerade självmord, logiska och på förnuftsbasis. Förutom dessa finns självmord i hastigt mod, oplanerade och känslobaserade, som t ex när ens självförakt, skuldkänslor och mindrevärdighetskänslor plötsligt (framprovocerade av omgivningen) blir så starka att smärtan blir så intensiv att man inte klarar av den en sekund till utan försöker ta livet av sig bara för att bli kvitt den, men dessa tror jag dels är i klar minoritet (det är ingen slump att ni valt “Ingela - Jonas - Oscar” till typfall), dels kan räknas till ett slags självdestruktivt beteende som ibland leder till döden, typ “Nu jävlar ska jag supa skallen av mig” eller “Hörröni, era jävla skinnhuven, ska vi slåss?”), men detta betyder ju också att det finns en motsatt synvinkel: ekvivalens innebär implikation åt bägge håll, och då kan devisen lyda “A reason to die is a reason to live”. Samma kikarsikte, men nu på något man har och hänger upp sitt liv på, som proppens hund och min lägenhet. Detta borde ju vara en positiv sida av saken (se där, jag lägger också in värderingar), något som kan få den mest notoriske självmördare att vilja leva, nyckeln till hans hälsa, men det går minsann att moralisera över det också:

“I den undersökning som en av oss genomfört (L G) har det visat sig att de människor som tar sina liv har haft höga krav på sig själva, antingen så att de vill prestera något bra eller att de önskar att deras liv skulle vara speciellt på något sätt. Kanske har de haft relativt stora krav på tillfredsställelse i livet.” (s.71)

Dvs “Varför ska de prompt vara så speciella? Varför ska just de bli så tillfredsställda hela tiden? Lyxproblem! När jag var i deras ålder så fick jag minsann... Är de inte bara bortskämda? Lite insikter i livets hårda realiteter skulle bota dem på fläcken” (dvs den moral som predikades av Lasse Strömstedt, Hassela, och de som på 80-talet i massmedia gick under namnet nymoralister: man ska ha ett vanligt hederligt kneg, ta sitt ansvar och göra rätt för sig, och vara maximalt svennig när det gäller frisyr, åsikter, kläder, språk och beteende i övrigt. Man får absolut inte av andra uppfattas som speciell eller avvikande på något sätt, då är de på en som hökar. Det här kanske är bra för knarkande arbetargrabbar (med frånvarande far och därav följande brist på regler och disciplin) som vill lyda order och skrika “Heil Mys-Hitler” (OBS! Det är inte bra, eftersom det bara leder till att dessa killar blir lika fördömande som de, som med sitt fördömande format deras problem. På så sätt cementerar man problemen i evighet.).).).

Å andra sidan, ärligt talat, handen på hjärtat, ligger det inte något skumt över resonemanget att någon kan ta livet av sig bara av bortskämdhet, eller av att den inte får ut mer av livet än “vanliga, normala” människor? I själva verket har vi här att göra med något jag brukar kalla “Vanadisvägen 25 - syndromet” efter låten "Vanadisvägen 25 blues" av Robert Karl Oskar Broberg. Han blev ju först känd med sitt skiffleband och låten “Den stora kärleken” (“Man söker kärlek på bio / emellan 7 och 9”), och blev sedan “Robban” med skivorna “Tjejer” (“Tjejer, / riktigt fina grejer”) och “Pling & Plong show” (“... mysik å hållisång /... från lattjobolaget Pling & Plong”). Sedan gjorde han en film som handlade om att han sökte sig själv (“Folk frågar vad jag gör / Jag säger att jag ska köpa smör / men jag letar efter mig själv”), och den filmen blev utskälld och nedsablad på helsidor i dagstidningarna, och så var han deprimerad och borta i några år innan han åkte till usa och gick på est- och sensiträning och kom tillbaka som “Zero” (med reservation för felaktiga uppgifter, jag har från välunderrättad källa hört att det inte var så här det gick till). Från hans depressionsperiod kommer låten “Vanadisvägen 25 blues” som handlar om en dag i hans liv, och hur han hela tiden förgäves försöker hitta på kul saker för att hålla ångesten på avstånd, och konsekvent misslyckas. Det börjar direkt på morgonen: “Jag vaknade en morgon, alltihop kändes fel / Orka' knappt gå ur sängen, kände mig tom, trött och stel / Klia' mej i häcken, tänkte: ska ja ta mej en dusch? / Nej, det är så blött och slabbigt, usch!”, och så går han ut, tänker att han ska ringa till någon, men alla är ju på jobbet eller håller på med sitt. “Mat är ofta min bästa bundsförvant”, tänker han, äter någonstans, och fördriver så en timme. Kvällstidningarna kommer ut, han kollar efter om det kommit några nya filmer, men det visar sig att han har sett alla. På vägen hem köper han en kaka för att riktigt mysa till det med kaffe och kaka hemma.

För en utomstående verkar det som om han bara går omkring och vill göra roliga saker hela tiden, men poängen är ju att han måste göra så eftersom livet är outhärdligt. Samma sak är det med mig: livet är en sådan pina, att de saker man gör måste vara väldigt starka och viktiga för att kunna överrösta ledan (då hjälper de ändå bara en kort stund, innan man blir uttråkad igen. Det krävs ständigt nya saker som splittrar en och förhindrar en att koncentrera sig och “nå resultat” eller “avsluta något”), och då kan man lura sig själv att tänka att man först skall göra den här saken, och sedan ta livet av sig. På så sätt lever man i ett ständigt uppskjutet självmord, som ändå alltid hägrar vid horisonten som lösningen på alla problem. Hur ofta får man då inte höra att man är en bortskämd gnällmåns om man tycker att livet är tråkigt fast man gör så mycket spännande och intressanta saker hela tiden, saker som vanliga människor aldrig minsann får uppleva. (Men det är ju för att livet är så trist som det måste vara så spännande och intressant hela tiden!) Att jag inte skulle orka med att ha en lika trist och innehållslös tillvaro som alla andra beror bara på att jag anser mig vara förmer. Och så får man då höra att man går omkring och tycker att man är så jävla speciell hela tiden. “Du måste ta ditt ansvar” (igen) och “När ska du växa upp” och “Sådär kan man ju inte hålla på hela livet.” Nej, det är ju outhärdligt, men när jag inte “håller på sådär” så tar livet automatiskt slut. “Nej nu överdriver du igen! Att du alltid ska vara så melodramatisk!” osv tills domsbasunen ljuder. Därför stämmer det heller inte att “Livet har något slags mening - ...” (s.9). Saker i livet har mening, men livet är meningslöst, och det krävs mycket mening hos ens aktiviteter för att kompensera för livets meningslöshet, och det går aldrig riktigt eftersom det ju aldrig kan bli riktigt samma sak.

Skådelspelerskan i instruktionsfilmen jag inledningsvis omnämnde agerade svårt deprimerad: stela rörelser, långsamma och svaga reaktioner, entonig röst, enstaviga svar, obefintlig mimik, stillasittande med blicken stelt riktad nedåt. Folk som jag känner till som har tagit livet av sig har oftast varit aktiva, pratiga och utåtriktade, och verkat glada och fulla av liv.

På en skola jag gick i för något år sedan gick en tjej som var klassens lilla solstråle. Hon tog ofta paus från sina uppgifter och gick omkring och pratade och skämtade med folk. Alltid hörde man hennes klingande skratt någonstans ifrån lokalerna. En kille i samma klass som jag sade en gång till mig att hon måste vara den lyckligaste person han träffat. Enligt mig lyste ångesten som svart ljus ur hennes ögon. Jag nämnde detta för henne vid något tillfälle, och då berättade hon att hon hade spelat viola i en stråkkvartett där 2:a violin efter en repetition hade gått hem och tagit livet av sig. 1:a violin tyckte att “det var så konstigt”, eftersom hon ju “hade varit så glad”. Viola menade att det hade synts mycket tydligt vad det var som var på gång.

En annan aspekt på “Vanadisvägen 23 - syndromet” är att om ens omvärld på ett psykotraumatiskt sätt hotar ens mentala överlevnad, genom att svika, anklaga, mobba, nedvärdera och ge skuldkänslor, så kan man överleva bara om man skyddar sig genom att fjärma sig från den, genom att skapa ett slags glapp mellan sig själv och ens tillvaro. Detta upplever man mycket konkret genom att omvärlden blir fadd och overklig och alla ens upplevelser liksom blir överdragna med en grå fet hinna. Man har så att säga kolapapper eller kondom på tillvaron. Allt viker undan och blir värdelöst. I ett sådant läge krävs det mycket av ens upplevelser för att nå fram till en: Om jag röker så måste jag röka gauloises utan filter, annars känns det bara som om man andas bergsluft, om jag dricker kaffe så måste jag hinka i mig espresso (espresson på kaféerna smakar bara kranvatten). Musiken måste vara Wagner och dödsmetall på högsta nivå, maten starkt kryddad, badvattnet skållhett, litteraturen “American Psycho”, skräckfilmerna ocensurerade, bil måste man köra så fort som det bara går på krokiga småvägar (jag kraschade och det var rena turen att jag överlevde), och skall man vara ihop med någon tjej så måste förhållandet självklart vara omöjligt och skandalöst och hon måste vara den snyggaste och dessutom knepigaste man råkat på, annars får det vara. Ingenting av detta hjälper i längden, eftersom upplevelserna ändå kommer till en blott stötvis och i ytterst avtrubbad form (Detta är också, egendomligt nog (?), biverkningarna av någon medicin jag fått mot just detta: tillvaron var så fadd att jag kände mig ångestladdad eller deprimerad, fick tabletter (fluanxol?), som, förutom att det klickade i munnen när jag talade, gjorde att tillvaron blev ännu mera fadd, vilket gjorde mig ännu mer ångestladdad eller deprimerad.).

Utan några kunskaper i biologi kan jag använda en biologisk modell som metafor för hur det här känns: jag föreställer mig att när det uppstår signaler i hjärnan (motsvarande t ex intryck eller stämningar) som är farliga för organismen genom att de kan leda till självutplåning, eller om signalnivån bara rent allmänt är för hög, så måste hjärnan dämpa dessa signaler. Denna dämpning äger rum i synapsbassängen och går till på så sätt att vissa transmittorer minskar i antal eller görs inaktiva, t.ex. genom att bindas upp vid ena synapsväggen. På så vis elimineras risken för rundgång eller återkoppling (det vill säga att en signal kopplas tillbaka till sin utgångspunkt, nu förstärkt, så att signalen hela tiden går runt och förstärks till den maximala nivå systemet klarar av. Det härliga tjutet som uppstår när mikrofonen är på för hög nivå och för nära högtalaren.) både av negativt slag (att man får skuldkänslor av att man får skuldkänslor, att man anklagar sig för att anklaga sig, att man har fel när man tycker att man har fel, att man känner sig som en skit för att man känner sig som en skit, och liknande R D Laing - knutar som på bråkdelen av en sekund kan bli så starka att man tar vad som helst i närheten och drämmer i huvudet) och positivt (ja, hur skulle de se ut? En slags extatiska föraningar; aura; en extrem närvarokänsla, dels av att man själv är oerhört närvarande, dels närvaron av allt annat, även det outsägliga, det numinösa; en verklighetskänsla av samma typ som när man i en dröm blir övertygad om att allt är verkligt, bara med den skillnaden att allt nu verkligen ÄR verklighet; en konstant déjà-vu - känsla av en sådan kaliber att man inte bara tycker att just dessa ögonblick har inträffat förut, utan att man varit med om allt detta i en helt annan värld i en helt annan tid i ett helt annat universum; en känsla av att man nästan minns en massa saker från helt andra liv i helt andra tider och universa. En känsla av osårbarhet, allmakt, allvetande, allgodhet och att stå i omedelbar kontakt med allt. Kort sagt, som det förra fast tvärtom.), om det nu finns några positiva rundgångar, och inte alla är destruktiva för mekanismen. Synapserna känner dock ingen kvalitetsskillnad på de transmitterade signalerna, utan dämpar allt, ont som gott, vilket gör att signalnivån snabbt sjunker till obehagligt låg nivå. Alla intryck och känslor blir svagare (den nyss nämnda kondomkänslan), man reagerar för sent eller inte alls inför saker, och det retikulära aktiveringssystemet fungerar inte (t ex vaknar man inte av väckarklockan). Hjärnan känner sig som en motor på för lågt varvtal, som ständigt hotar att stanna, och måste därför hela tiden gasa på genom att utsätta sig för positiv stress av ovan nämnda slag (äventyr, faror, extravaganser) för att få upp signalnivån så att den inte stannar på så låg nivå att man inte kan sätta igång sig själv igen av egen kraft. Möjligen syftar ni på något liknande på sid. 74f (“Biologiska orsaker?”) och på sid. 71, där ni också antyder att fenomenet är genetiskt eller socialt ärftligt (“Man kan fråga sig hur mycket av detta som är genetiskt grundat och hur mycket som är resultat av uppfostran.”). Poängen är dock att den farligt låga signalnivån inte så mycket är orsak till som orsakad av suicidbenägenhet till följd av farliga eller felaktiga signaler. Detta är också förklaringen till att elchock (precis som de ovan nämnda “chockerna”) fungerar, som en fysisk eller materiell “metafor” till vad som händer i den känslomässiga eller fenomenella världen: signalnivån blir plötslig jävligt hög, ev. fastkletade transmittorer slits loss, och det dröjer en stund innan dämpningssystemet fått ner signalerna till för låg nivå igen. Dessa beskrivningar behöver inte ha något som helst med den vetenskapliga biologiska realiteten att göra; de är utmärkta metaforer för hur man upplever sin situation: att “signalnivån är för låg i hjärnan” är något man “känner”.

Jag för min del kunde åstadkomma en mild variant av det ovan nämnda glappet genom excentriskt beteende och utstuderad klädsel, en slags exhibitionism. Livet blir som på film eller teater, och därigenom mer ofarligt: om filmhjälten råkar illa ut eller dör, så gör han det ju inte “på riktigt”. Visserligen leder detta till att folk retar sig på ens distanserade stil, manierismer och, som de tycker, ironiska tonfall, men dels så fungerar ju min medicin även på deras reaktioner och attityder mot mig, och dels så vet jag att det som de retar sig på är min stil och mina attityder, och inte mig själv: jag så att säga kontrollerar deras reaktioner genom att ge dem något som jag vet retar dem, för att dra uppmärksamheten från mig själv, och går således fri, ungefär som när man slänger ut något blodigt till hajarna för att de inte skall attackera en själv. Det är också ett väldigt ytligt försvar, som jag vet att jag kan lägga av om det gäller. Visserligen anses just denna typ av försvar, av de nyss nämnda nymoralisterna t ex, som något negativt, eftersom det är något negativt man försvarar, en “destruktiv livsstil”, som de kallar det (man har försvar eftersom man behöver försvara sig; man behöver försvara sig eftersom man är svag. Styrka är någonting bra, och svaghet därför något dåligt, och därigenom föraktansvärt, som man bara får försvara sig emot genom att förakta svaghet. Alla andra attityder mot svaghet är flum och svaghetsromantik, en idealisering av något destruktivt (Vårt förakt för svaghet).), men man har ju sitt försvar eftersom man har något att försvara som man behöver försvara, annars skulle man ju inte försvara sig (om inte annat så måste man ju försvara sitt försvar för att kunna förklara varför man har det), och därför måste man ändå under alla omständigheter värna om sina försvar, för att hålla dem så ytliga som möjligt, eftersom man annars, om man tar bort ens möjlighet att försvara sig på ett ytligt sätt, ju bara måste skaffa sig ett nytt försvar som sitter djupare, närmare hjärtat så att säga, och som det därigenom blir mycket svårare att släppa på.

Detta fenomen brukar jag kalla “nudistsyndromet”, efter en av naturisternas teser, som kan formuleras som så, att kläder utgör ett försvar: mycket av klasskillnader ligger i klädedräkten (“Kläderna gör mannen”, vilket i högsta grad är gällande i mitt fall.). Således slänger vi av oss kläderna, och då försvinner alla konstgjorda (för det är de väl verkligen) barriärer mellan oss människor. Det är bara det, att då kommer huden att bli ens nya kläder: huden får samma funktion som kläderna hade förut. Jag vet i alla fall att jag kan känna mig fullständigt naken, i bokstavlig och bildlig bemärkelse, om jag tar av mig kläderna, men det kan aldrig de, eftersom de inte kan ta av sig huden. När de sedan klär på sig känner de sig dubbelt påklädda och längtar hela tiden efter att få klä av sig, så att de får komma i samma läge som jag är i när jag är påklädd (Detta är en metafor för hur det är att ha ett psykologiskt försvar, vilket i sin tur är en metafor.). Ett exempel på ett sådant här djupare försvar är det nyss nämnda föraktet för svaghet, vilket i sin tur styrker tesen att det som man har svårast för hos andra människor är det man har svårast för inom sig själv. Jag brukar kalla detta “alkissyndromet” efter den observationen att en “nyfrälst” eller “omvänd” alkis, en som slutat dricka, måste vara fördömande mot andras drickande, eftersom bara tanken på det, hur måttligt detta drickande än är, väcker begäret efter alkohol hos honom, vilket han bara kan försvara sig emot genom att försvara sig mot de andras drickande genom att fördöma det.

Ni skriver att “När man läser om hur människor som tagit sina liv har haft det kan man förledas att tro att alla som har haft det på det sättet kommer att ta livet av sig.” (s.35). Anledningen till att man inte kan dra den slutsatsen är att var och en har sin strategi, t ex de ovan nämnda, och vilken strategi man har (kreativitet, aktivitet, fördömande, ritualisering, självdestruktivitet, självmord) väljer man inte, utan det väljs åt en. När jag var 18 var vi ett gäng unga grabbar med svår ångest (fast det kanske vi inte visste just då). Vi hade övervägande akademisk medelklassbakgrund, och några placerade så småningom sina liv på räls och skaffade sig fru och barn och villa och förort och karriär, medan jag och några andra framhärdade i att inte växa upp och lösa våra barndomstraumata och konflikter utan i stället bli bohemiska kreativister. Vi kan inte längre prata med dem, eftersom vi tycker att de blivit tråkiga och vuxna, och de kan inte prata med oss eftersom de tycker att vi är barnsliga och överspända. Vi misstänker att de lider av sina inrutade liv och är avundsjuka på oss, vilket de måste försvara sig mot genom att nedvärdera oss. Vi å vår sida lider av att aldrig ha några pengar. (Man kan jämföra dessa strategier med hur det gick för några klasskamrater (skolklass, inte samhällsklass) till mig, som, märkta av sin arbetarklassbakgrund, blev narkomaner och kriminella.) När man då, som jag, “håller på” en del med musik och teater och andra “kulturella aktiviteter” träffar man en hel mängd grabbar med likartad klassbakgrund, likartat trauma och likartad strategi som en själv. Påfallande många är bögar. En av dessa sade till mig vid något tillfälle att han trodde att man med hjälp av psykoterapi skulle kunna bota bögar från deras homosexualitet. “Och det skall komma från dig,” förvånades jag, “för vilken detta påstående borde te sig lika absurt som för mig det att heterosexualitet sålunda skulle kunna botas!” Han stödde sin tes på det, att “nästan alla” av dessa bögar, som är så hysteriskt seriösa, aktiva och ambitiösa inom teatersvängen, har syskon som är heterosexuella och alkoholister, narkomaner, allmänt utslagna eller nerdekade på annat sätt, eller tagit livet av sig. Detta borde då rimligen vara eller stå för olika strategier, olika sätt att klara av samma familjetrauma på, vilken funktion homosexualiteten än skulle kunna ha i praktiken för att lösa dessa konflikter. Han själv, som hatade sin far över allt annat i hela världen, och som därför saknat identifikationsobjekt, menade att han i ett homosexuellt förhållande sökte sin like, någon att spegla sig i. Om man kan lösa sina problem på det här sättet, varför skall man då bli botad, undrade jag, men han hade också mycket riktigt sagt “kan bota”, inte “bör bota”.

Men sådana strategier kan bara förhindra att en kris blir akut, och är helt meningslösa när den väl blir det, som den var för mig ovan nämnda höst: ingenting betydde någonting för mig då (utom mitt “kikarsikte”), inte ens mina vänner, och om någon tyckte att någon eller något borde betyda något för mig, så var det bara för att ge mig skuldkänslor så att jag skulle fullborda självmordet desto snabbare. I själva verket är de, i likhet med modern på sid. 50, fruktansvärda och hänsynslösa egoister, iskalla pragmatiska cyniker, helt utan varje spår av mänsklig medkänsla, när de kräver att man skall klara av något de inte skulle stå ut med en sekund av, och detta bara för att de i bästa fall annars skulle kunna komma att må lite dåligt, och i sämsta fall ska få fortsätta att förebrå en, för att man tänker ta livet av sig, och på så sätt pina ihjäl en så länge de gitter utan att man ska få tillfälle att fly sina plågoandar.

Jesus Kristus, Guds son, frälsaren, valde i det läget att placera sig i en sådan situation att han visste att han skulle dödas, utan att han behövde göra det själv. De andra blev verktyget han tog sitt liv med, och på så sätt kunde han smita från ansvaret för sitt självmord, men jag valde att ta det ansvaret, dels genom att inte överlåta handlingen på någon annan, och dels genom att välja detta det skonsammaste sättet att behandla mina kära anhöriga på.

Underlåtelse är den värsta synden. Man grämer sig aldrig så mycket över något man gjort som sedan visade sig vara fel, som över saker man hade velat göra och inte gjorde, nu när det är försent. Man bör alltid handla direkt när man känner för det, annars blir man bitter och förgrämd, men på grund av en feghet som manade fram ett absurt hopp om att ett under skulle inträffa i sista sekunden, gjorde jag det inte, utan vädjade på mina bara knän, och försökte få dem att förstå hur mycket det betydde för mig att bo kvar. Jag sade naturligtvis inget om självmord (jag brukar inte tala om det på det viset), men de tolkade det så i alla fall (de kände mig väl sedan gammalt), och intygade att de “sket fullständigt” i om jag tog livet av mig (min vädjan fick som enda effekt att våldet från deras sida trappades upp: de hotade mig, slog mig, låste mig ute, ringde polisen och anklagade mig för hemfridsbrott (och polisen avvisade mig också från lägenheten vid två tillfällen. Tja, vad skall de tro när min syster och hennes pojkvän står där lugna, självgoda och självtillräckliga, fullt medvetna om att vad de gör är rätt och riktigt, medan jag är hysterisk, osammanhängande och aggressiv (av förtvivlan, visserligen, men i alla fall)? Jag förebrår ingen.).).

Nåväl, detta intygande avgjorde saken (här någonstans tar parentesen slut), och för att skona mina stackars anhöriga skulle jag begå ett mycket diskret självmord: Jag köper ett tågluffarkort, åker till Grekland, skickar hem ett vykort “Hej, jag hatar er allihop” (vilket inte var sant, men skulle tjäna som en på grund av omständigheterna i mitt tycke väldigt naturlig, lättsökt och trovärdig förklaring till att jag inte skulle höra av mig mer, och dessutom skulle de då kunna freda sina samveten genom att rättfärdiga sig med att det var jag som var dum (Vi & De).) “och har flyttat utomlands för gott” och simmar ut i medelhavet på känt manér, dock med reservation för att planerna modifierades med hänsyn till att dådet ej fick avslöjas av att man t ex hittade kroppen. Snabbt skulle det ske: man måste, som Ulf Peder Olrog, passa på medan vattnet är ljumt.

När man så, i stället för att stå mitt i livet, stod vid dess yttersta utkant, med ena foten i döden, och åt ena hållet stirrande in i intet, ändrade sig också utsikten åt det andra hållet, och blev mer samlad. Saker och ting fick ett annat värde. Först missunnade jag dem att få mina saker, och började ge bort dem till folk som jag ville inte skulle tycka illa om mig. Sedan började det äckla mig att de (mina kära sambos) hade rätt och jag fel, och att det diskreta, skonsamma, ansvarsfyllda inslaget i mitt självmord slutgiltigt skulle bevisa att det förhöll sig så.

Hela livet hade jag lidit av KZ-syndromet: eftersom de som hade rätt gentemot mig hade varit så oerhört mycket starkare än jag, hade jag mentalt och känslomässigt gått över på deras sida. Nu var jag osårbar eftersom jag ändå skulle dö, och jag bytte sida, blev ond, förskrev mig åt Djävulen (trodde jag ett tag. I själva verket stack den Sanna, Rätta och Riktiga Moralens fana upp sitt fula tryne hela tiden, ända in i det sista.).

Om jag skulle döda dem? Mitt självmord kanske ändå bara är ett ställföreträdande mord, och vore på så vis falskare, lögnaktigare, oärligare, oansvarigare och mer hycklande. Att döda dem vore sant och ärligt och rätt och riktigt, och dessutom skulle ingen kunna komma åt mig efteråt, eftersom det ju inte skulle finnas något efteråt. Jag skulle således själv ta ansvaret för min handling genom att ta konsekvenserna av mitt handlande, utan att överlåta åt någon annan att låta mig ta dem.

Nej, att döda dem skulle stärka deras oskyldiga rättfärdighet inför alla våra släktingar och deras vänner. Dessutom missunnade jag dem den underbara frid, som jag snart skulle få, som livets upphörande skulle innebära.

“På det sättet har också den som tar sitt liv ett ansvar för hur andra kan tänkas handla i en liknande situation. Man tar inte bara sitt eget liv - man kanske bidrar till att andra också gör det !” (s.71)

Det var då ett jävla moraliserande över den som står vid dödens brant! Den som tar sitt liv tar mer ansvar än vad man någonsin kan kräva eller förvänta sig. Allt annat ansvar har han inte (OBS! inte “tar han inte”) för det har tagits ifrån honom och används mot honom för att pina honom in i och bortom döden. Jag skulle gärna bidra till att de andra också tog livet av sig. Tyvärr skulle mitt självmord inte göra det, utan, precis som med Pias mor, stärka dem. Jag vill få dem att känna samma ångest och meningslöshet som jag gör. Döden är dock för skonsam: lidandet upphör.

Vill jag dem ont? Nej, det vill jag inte, jag vill att de skall älska mig. Jag är inte ond, ingen människa är ond. Bakom varje skenbart ond handling finns ett gott motiv. Till och med Hitler ville ju rädda mänskligheten, genom att ta bort det som han uppfattade som skadligt och uppmuntra det som han uppfattade som nödvändigt och bra. Det är bara utifrån som handlandet verkar gåtfullt.

Jag vill att de skall älska mig, och det kommer de att göra när de förstår mig. De kommer att förstå mig när de har förstått, sett, upplevt samma saker som jag. Jag måste få dem att skåda Intet, för det är först när man står inför Intet som man kan se Varat. Intet är Djävulen, men Varat är av Gud. Jag vill få dem att se Gud. Nej, ingen kan se Gud och leva, men jag kan få dem att se vad det innebär att vara av Gud, vad Varats väsen är. Men för den sakens skull måste de sluta att distraheras av världens larm och prål, dessa bländverk och irrbloss, och i stället, som esséer, eremiter, zenbuddhister, och den här medeltida sekten som under pestens år skopade ut sina ögon med träsked, vända blicken inåt. Jag skall göra med dem som i “Johnny got his gun”: jag skall ta bort deras sinnen så att de är hänvisade till sinnet (the Mind), men alla deras släktingar och vänner, som i harmfull medömkan annars kommer att försöka konservera dem i deras perverterade bild av verkligheten, och därigenom döma dem till helvetet, de måste dö, smärtfritt.

Jag blev lite avundsjuk på mina blivande lärjungar: tänk att vilja leva, att få leva, och ändå få skåda Intet! Visserligen kommer det att innebära ett visst lidande, de kommer kanske att få lite av samma ångest som jag, men det är absolut inget meningslöst lidande, eftersom det hjälper en att få dessa insikter, att se dessa saker som vanliga människor aldrig får se. Det är bara samma lidande som det innebär att från mörkret stiga ut mot ljuset, från Intet bli Allt. Jag vill, och måste ju, till skillnad från dem, dö, och får därför tyvärr inte njuta frukterna av mina insikter, vilket de får, men jag kommer i alla fall att dö fridfull och nöjd över att ha fört mina kunskaper vidare.

Så var situationen när en bekants bekant påpekade att de inte hade någon laglig rätt att göra vad de gjorde, och erbjöd sig att hjälpa till att stävja det hela på juridisk väg. Han hade fått höra om min situation på omvägar. Mina nya rön om Gud och sanningen hade jag inte talat om för någon; från mitt kosmiska lidandes evighetsörnsperspektiv tedde sig “samhälle”, “lagar”, ja, hela världen som en så futil sak att den inte gick att uppfatta, knappt ens tänka på. Dock, på grund av några märkliga sammanträffanden laddade med symbolisk mening, bl a att hjälpen kom från ett fullkomligt absurt oväntat håll, hade jag garden nere, och tänkte “Tja, varför inte? Jag kan ju lika gärna pröva på det där som något annat”, och så - Hoppsan! Hur gick det här till? - var jag mitt inne i livet igen. Jag sitter här och dricker kaffe, ha - ha! Märkligt! Det var en riktig berg - och - dalbana, och visst hade den nyhetens behag, men direkt därpå överfölls jag av allt det som jag sluppit genom att bestämma mig för att ta livet av mig. Min nya strategi var nu att “jag skall visa att jag inte låter mig trampas på, minsann!”. Oerhört smärtsamt, eftersom man måste tvinga sig att lida på pin kiv, men möjligen värt något på längre sikt, eftersom det här ju finns en längre sikt. Jag kanske kan komma att befinna mig i den avundsvärda situationen att njuta frukterna av mina insikter. I annat fall återstår alltid ursprungsplanerna.

“På frågan om självmordet hade kunnat förhindras finns inte heller något enkelt svar. Det är säkert många självmord som förhindras utan att de inblandade själva vet om det. Om man bara studerar inträffade självmord är det lätt att få intrycket att de inte gått att förhindra.” (s.34)

(Kontrafaktiska villkorssatser) Från min synvinkel är det naturligtvis så att jag vet att jag verkligen hade tagit livet av mig om inte dessa märkliga sammanträffanden ägt rum. Fast jag kanske framkallade dem? På samma sätt “vet” jag att om de inte inträffat i rätt ögonblick och jag således begått självmord, så hade det ändå väldigt lätt gått att förhindra genom att någon av de inblandade betett sig annorlunda mot mig. Men (en halvbror till mig, som för övrigt håller med alla de andra om att jag villkorslöst skall ut därifrån , och det på direkten, och lämna allt för alltid, påpekade att om min syster och hennes pojkvän hade sagt till mig att jag fick bo där hur mycket jag ville och när jag ville, så hade jag flyttat därifrån, eftersom jag inte hade stått ut med dem, i den trygga förvissningen att jag kunnat flytta tillbaka närhelst jag önskade, och att om jag flyttat under sådana omständigheter jag inte skulle känna mig motiverad att flytta tillbaka, men att jag nu var desperat eftersom jag visste att det var definitivt. Jag håller med om att deras aggression (desperation?) skapar min desperation (och vice versa), men det kanske inte hade gjort någon skillnad?) de kanske lider lika mycket av kikarsikte som jag, och således inte kan bete sig annorlunda?

I själva verket “lider” alla människor av kikarsikte, inte i betydelsen att de endast har en aspekt på tillvaron (fast det nog ofta är så), men såtillvida att det för var och en finns något som, om man berövade den det, skulle göra att livet miste sin mening för den, och därigenom förvandlade det till en outhärdlig plåga. Man vet bara inte om det, eller vad detta något är, eftersom ingen försökt beröva en det.

I själva verket är det bara graden av social acceptans som varierar: Man skall ha kikarsikte på att ha ett arbete, men inte på ett speciellt arbete, ty där måste man vara flexibel och inse livets realiteter (det är ekonomin som styr som vanligt). Man får ha kikarsikte på sitt äktenskap, och, men när det väl pajar får man inte ha det, utan man bör, om man är kvinna, ha det på vårdnaden av barnen, annars verkar man lite suspekt och ansvarslös. När det gäller “att få göra rätt för sig” är det tamefan lag på att man ska ha kikarsikte, annars jävlar ska man få ett rejält kok stryk och spärras in.

Denna grad av social acceptans finns för övrigt också hos de drösar av tvångsföreställningar och tvångsmässigt upprepade beteenden som jag och alla andra lider av: att hälsa när man möter bekanta på gatan, att gå till samma plats vid samma tidpunkt varje dag (“komma i tid till jobbet”, “komma hem”), vidta vissa hygieniska åtgärder, med flera. Precis som när det gäller kikarsiktet så märker man inte att det är tvångshandlingar det är fråga om, dels därför att det är så man skall bete sig enligt normen, dels därför att man just på grund av detta aldrig försökt sluta begå dessa handlingar, och således inte märkt hur fast man är i dem.

Var var vi någonstans? Jo, sid. 34, andra stycket: Det är lätt att bli fatalist både innan och efter någons självmord: antag att någon faktiskt skulle komma att ta livet av sig. Alla försök att förhindra det hade då varit verkningslösa. Antag att någon faktiskt inte skulle komma att ta livet av sig. Åtgärder hade då varit onödiga. För varje människa gäller att den kommer att ta livet av sig eller inte, och ingripanden är då verkningslösa respektive onödiga. Det här låter ju lika oantastligt som föga övertygande, men faktum är att människor under press påfallande ofta resonerar så (till exempel i krigssituationer: “dör jag så dör jag”, riskabla projekt: “går det så går det” osv.).

Ett annat sätt att bli fatalist: Man vill gärna tycka att allt har en orsak, och att det således finns en orsak till att någon “väljer” att ta livet av sig, för sker det utan orsak finns det inget att göra (och vad värre är, det skulle kunna drabba vem som helst när som helst, även en själv, utan förvarning). Även om man har en så kallad fri vilja så finns det alltid (om allting har en orsak) en orsak till att man vill just det man vill, just där och då man vill det, en orsak till att det är just man själv som vill det, en orsak till att orsaken orsakade just denna vilja hos en, en orsak till vilken handling viljan resulterade i, och när den gjorde det, och så vidare. Alla dessa orsaker har i sin tur orsaker. Orsakskedjorna fortsätter i oändlighet, och dessa går i sin förlängning att härleda ut ur människan, oändligt långt bort, till en oändlig mängd saker som ligger oändligt långt bortanför ens möjlighet att påverka dem. Den här människan är alltså fullständigt determinerad av omständigheter utanför dess kontroll. Någonstans däremellan borde det vara möjligt att ingripa och ändra orsakskedjorna: vi själva, våra egna handlingar, är ju också orsaker. Men då gäller ju dessa argument även oss själva: allt vad vi gör, vill, tycker, tänker, känner, upplever är totalt förutbestämt eftersom det har orsaker. Hur detta påverkar andra har också orsaker och är således också förutbestämt, och så vidare och så vidare. Denna totala determinism är betydligt mer övertygande och oantastlig än den förra fatalismen, och dessutom förödande fatal: fatalismen säger att “man kan vilja vad man vill, det spelar ändå ingen roll i praktiken”, men i totaldeterminismen kommer inget undan: allt är förutbestämt, även den totaldeterministiska ståndpunkten. Detta hindrar ju inte att den är sann, men det i sin tur är också något man är förutbestämd att tycka. Kunskap tycks omöjlig, men det är i så fall en uppfattning som man är predeterminerad att ha.

Vi klarar oss dock inte utan ett orsaksbegrepp om vi vill göra någonting överhuvudtaget. Antingen har allt en orsak, eller också är det inte så, ett tredje gives icke. I vilket fall som helst så kan man inte förändra något utom på det sätt det är förutbestämt att man skall göra det på. Världen rullar på som ett gigantiskt och fullkomligt perfekt urverk, och det är helt omöjligt för oss att göra några förutsägelser om framtiden eftersom vi bara kan ha de uppfattningar vi är determinerade att ha. Fatalismen kan vara förenlig med ett imperativ att handla, och handla rätt (stoikerna, Marcus Aurelius' självbekännelser: “Fata volentem ducunt, nolentem trahunt”), men är öppen för motargument. Determinismen är ovedersäglig, går inte att argumentera emot, och ger en en känsla av att det inte är någon idé med någonting (fast det är ju också något man bara är förutbestämd att känna osv osv osv.), och det går inte att komma ur det på något sätt. Det enda raka är nog att inte tänka på det, utan gå över till något annat. För att undandra mig kritik för räddhåga får jag skylla på att jag var predeterminerad att göra det.

Jag undrade ofta över hur det kunde komma sig att alla blev så fruktansvärt rabiata just av att jag på ett ansvarsfullt milt sätt försökte förklara att de höll på att ta ifrån mig något som för mig betydde mer än själva livet, och här fick jag lösningen:

“Ofta används hot om självmord som ett medel att behålla någon man tycker om, exempelvis när ens livspartner vill skiljas eller när man ska göra upp om vårdnaden av barn i en skilsmässa. Det måste vara klart att man inte vinner någons kärlek med hotelser eller att den inte kan vara lämplig som vårdnadshavare som inte kan bearbeta en sådan situation utan att använda hot av detta allvarliga slag.” (s.94)

Den lilla moraltanten igen, som för självmördarens bästa puttar honom över kanten! Lägg märke till Moment 22 - logiken: Så fort någon har kikarsikte på något, i detta fall barn, så skall man ta ifrån honom det; Så fort det avslöjats att det finns något som någon inte kan leva utan, något som, om man tog det ifrån honom, skulle göra att livet miste sin mening, och därigenom blev outhärdligt att leva, för honom, så är det ett tillräckligt skäl att beröva honom det, och det för hans egen skull ("de värsta..."). Det är ens plikt att göra det! Undra på då att folk inte vill vara medvetna om sina kikarsikten, vad det är som gör livet värt att leva för dem, för vore de det, så skulle de leva i ständig skräck för att det kanske skulle avslöjas, varvid den blodtörstiga mobb som alla vanliga hederliga rättskaffens medborgare, som gör rätt för sig, tar ansvar och tycker att man skall ställa krav och sätta gränser, utgör, kasta sig över honom för att slita det ifrån honom, i vild förhoppning att kunna tvinga honom att ta livet av sig; Vad finns det annars för förklaring till deras beteende?

De har goda skäl för sina förhoppningar, inte bara eftersom de vet att den som talar om självmord i “skrämmande hög grad” (s.92) också genomför det, och att “risken ofta är överhängande” (loc. cit.), utan också för att de vet att de själva aldrig skulle överleva det de utsätter honom för; Varför annars detta ständiga rättfärdigande av det egna beteendet, detta ständiga misstänkliggörande av hans? Varför skulle det annars behövas? De är som hajar: så snart en i flocken blir sårad, om än aldrig så lite, det räcker med att lite blod kommer ut, så kastar de andra sig över honom och sliter sönder honom; Det första hugget utdelat av den egna flocken ökar blodflödet, och därigenom pöbelns blodtörst, och följs därför snabbt av flera. Blodet sprutar fram, och i vild drift att få mörda hackar, hackar de i köttet tills inget återstår att sätta tänderna i. Slikt beteende kan bara försvaras genom att man dubbelt rättfärdigar sig själv och anklagar offret, skjuter skulden på honom: “han ville det själv”, “hans envisa nekande var bevis nog”, eller, som i ert exempel, “eftersom han säger att han inte skulle klara av att leva om vi tog hans barn ifrån honom, så måste vi ju göra det. Han tvingar ju oss till det med sitt beteende!”.

“Det är en sak att vara förtvivlad över en skilsmässa eller över hotet att inte få vara tillsammans med sina barn på samma sätt som förut, men detta får inte vändas till ett aggressivt hot.” (s.94)

Det är underbart! Ett perfekt exempel på omvänd logik. Här får man det till att det är offret, den stackarn man plågar och sliter itu, som är aggressivt och hotar. Klart då att man som hajarna “måste försvara sig” mot honom. Vad är det man kräver av honom egentligen? Att han ska ta livet av sig utan att knysta (dvs “hota”), utan att nämna något om vart han är på väg, utan att låta det höras hur det känns vad man gör med honom? Nej, det skulle ju förta halva nöjet att inte få känna hans lidande och veta hur ont man gör honom. Det handlar i stället om att öka den egna självgodheten hos majoritetens blodtörstiga diktatur (också en del av nöjet), och att skapa sammanhållning i den egna gruppen genom att man förenar sig mot en yttre och försvarslös fiende (som vid moralpaniker: häxbränningarna pågår än), vilket också är en god sak, eftersom man då kan skyffla folks missnöjdhet över deras egna problem och orättvisor under mattan och därigenom garantera att ingenting någonsin blir bättre.

“Det är inte värdigt människan att göra så mot sig själv eller andra.” (loc. cit.)

Och det är, med hjälp av den underbara omvända logiken, inte hajarna som “gör” något, och som man anklagar för ovärdighet, utan offret. Det är klart att det alltid är en värdig sysselsättning att vara jägare, och att offret inte beter sig särskilt värdigt där det ligger skadskjutet och skriker i blod och piskar med vingarna omkring sig (dvs “hotar” jägaren) och det måste man ju anklaga offret för, för att ytterligare öka hans redan outhärdliga smärta.

Den som tar livet av sig av melankoli, spleen eller tomhet har kanske råd att tänka på värdighet, men här har vi att göra med en människa som vill leva över allt annat, och som känner att man är på väg att ta livet av honom. För en sådan människa är inget heligare än den egna överlevnaden. Moralismer om brist på “värdighet” ter sig i bästa fall som hopplöst futila, i sämsta fall som något som driver honom i graven med oväntad hastighet. Dödsångesten driver honom till vilka handlingar som helst, inklusive självmord, för att bli kvitt den.

“Därför skall man inte förhandla under hot” (loc. cit.)

“Man” är i det här fallet den självrättfärdige som, på er inrådan, inte ska förhandla med den som tänker ta livet av sig, utan i stället inta en kompromisslös attityd. Att inte ta hans självmordshot på allvar är också ett bra sätt att driva honom i döden, eftersom han då till slut, som Majakovskij, blir tvungen att ta livet av sig bara för att visa att han menar vad han säger (“Jasså, ni tror mig inte! Då ska ni allt få se!”). Man kan på ett ytterst effektivt sätt kombinera detta med förnedring, avvisande (som ju är ödesdigert för den självmordsbenägne, se t ex “Ingela - Jonas - Oscar”) och skuld genom att säga “Jag tänker inte diskutera dina självmord med dig. Om du mår så jävla dåligt av hur vi med rätta behandlar dig så får du väl gå till en psykolog”, eller, som ni så vackert uttrycker saken,

“ ... utan i stället försöka hjälpa den självmordshotande att få sakkunnig hjälp med sin sorg och förtvivlan” (loc. cit.)

(Det tjusiga ordvalet är till för att Ni skall kunna tvätta blodet av Edra händer. Jaja, Ni kan ju bara försöka göra det efter detta.) Precis som när jag vart mobbad i plugget: Jag blev ett problem, och man skickade mig till skolpsykologen för att ta reda på vad det var för fel på mig som blev så mobbad. Allt för att rättfärdiga de som spöade mig och skjuta skulden på mig genom att ta reda på vad det var hos mig som tvingade de stackars mobbarna att ge sig på mig hela tiden. Det var jag som skulle “bearbeta sorg och förtvivlan”, inte de. Man skulle med andra ord “hjälpa” mig att stå ut med att bli mobbad. Undra på då att jag alltid tyckte att de som slog mig hade rätt (KZ - syndromet). De var ju inte bara fysiskt starkare, utan även moraliskt (eftersom de hade rätten på sin sida), psykologiskt, socialt (eftersom de höll samman mot mig. Jag var till och med orsaken till att de höll samman), ja, starkare på alla sätt.

Detta avståndstagande till, och den därmed förbundna deklasseringen av, den till presumptiv självmördare utnämnde, vilket som en självuppfyllande profetia kommer att leda till att han verkligen tar livet av sig, är ett exempel på vad R D Laing kallar “Vi & De”- tänkandet: “Vi” har per definition alltid rätt, eftersom det vore orimligt att anta att någon i en speciell fråga skulle kunna tycka att “Vi som tycker såhär har fel, men de som tycker sådär har rätt”, eftersom han ju i så fall i denna fråga då skulle tillhöra “De”, och då skulle de i just denna fråga vara “Vi” för honom. Att man ändå kan säga att “De har rätt och vi har fel” beror på att uppdelningen mellan “Vi“ och “De“ inte är entydig, såtillvida att någon som är “De” i en aspekt, kan vara “Vi” i en annan. Sålunda kan någon vara “Vi” när det gäller politisk åskådning, men “De” när det gäller ras, “Vi” när det gäller nationalitet, men “De” när det gäller samhällsklass, kön, ålder, kultur, smak, yrke, hobby, intresse, kläder, religion, temperament, osv osv, och naturligtvis vice versa. Ju mer “Vi” någon är, desto mer rätt har den (per definition), och desto godare är den, och omvänt. Om någon är tillräckligt “De” är den så ond att världen skulle bli bättre om man utplånade denne. Sålunda har det goda en tendens att i långa loppet gå segrande genom historien, som skrivs av segrarna, eftersom de onda inte finns kvar att berätta att det i själva verket var de som var de goda.

Med detta i tankarna skrev jag tidigare, apropå citatet från sid. 33, att de anhöriga (som talar i citaten från ss. 50, 71 och 94) och de efterlevande (morsan på sid. 50), “segrarna”, med nödvändighet måste ha en annan bild av en än vad man själv har.

Jag nämnde till en början att de flesta böcker om självmord verkar skrivna uteslutande åt de efterlevande, många dessutom av de efterlevande. Det kan ju tyckas ligga i sakens natur, eftersom “dead man tells no tales”, men det är nog snarare så att segrarna inte klarar av att ta till sig förlorarnas bild av händelseförloppet, eftersom det skulle ställa deras egen världsbild och självbild på huvudet. För att försvara sig måste segrarna tycka att de andras syn på saken är “konstig”, “extrem”, ”omogen” och “onyanserad” (några av de skrifter jag råkat på, som “Mig lurar ni inte!” och “Sista brevet från en guldbur”, författade av självmördare som varit tillräckligt unga att inte känslomässigt helt och hållet ha tagit till sig den mall som ändå tagit livet av dem, får, i sin onyanserade ton och ensidiga perspektiv, mitt brev att likna “Lilla huset på prärien”. Jag menar, jag är åtminstone en smula upprörd över sakernas tillstånd och missförstånd). Vad segrarna inte förstår är att situationen fullständigt symmetrisk: från förlorarnas, i egna ögon, fullständigt naturliga och enda möjliga syn på saken, framstår “de normalas” åsikter som minst lika extrema, onyanserade och rabiata. Även om de efterlevande skulle kunna förstå detta på ett verbalt plan (“Ja, ja. Ni tycker som ni gör och vi tycker som vi gör”) så kan de ändå på sin höjd göra det till en fråga om “Ömsesidig meta-oförståelse”, eftersom de av nyss nämnda skäl inte får inse att i just detta fall förloraren, dvs. självmördaren, faktiskt har rätt: Den efterlevande uppfattar inget hot, eftersom hotet inte riktas mot honom (utan av honom); självmördaren ser hotet, eftersom han är hotad. Alltså finns hotet verkligen. Det är inte “bara en subjektiv sak”.

Att ta reda på hur världen ser ut för den som strax kommer att ta livet av sig är viktigt och intressant och låter sig väl inte göras, dels därför att det för självmördaren kan te sig lika meningslöst att berätta om detta som att leva överhuvudtaget, men inte minst eftersom självmördaren har blivit en självmördare just på grund av att han har påprackats motståndarsidans syn på sig själv och världen, och därigenom tvingats utrangera sin egen och sig själv. Lika nyttigt och lärorikt det vore för den normale att känna självmördarens tillvaro, lika farligt är det med alla dessa “efterlevande”-böcker, eftersom dels det cementerar den normale i en attityd som kommer att skapa fler självmördare, dels puttar den potentielle självmördaren över kanten. De här “efterlevande”-resonemangen, som förvisso också finns i er bok, kan ta livet av den starkaste. Om jag fick som jag ville, skulle de efterlevande förbjudas. Kill 'em all!