Vanadisvägen 23 blues
av Robban Broberg

1.
Jag vaknade en morgon. Alltihop kändes fel.
Orka knappt gå ur sängen. Kände mej tung å stel.
Låg å grubbla nåra minuter på all världens hopplöshet.
Sen gick jag ut i köket för att fixa thét.
Klia mej i häcken, tänkte: "Ska ja ta en dusch?"
De verkar så kallt å slabbigt. Usch.

2.
Så börja vattnet koka. De fanns ingen kopp som va ren.
Å inte hade ja klätt på mej. Jag gick runt på bara ben.
Ingen blaska hade ja att läsa i. Jag hade avbeställt min prenumeration.
Så ja fick på mej jeansen å strumporna, men kunde inte hitta ena skon.
Hur det var så hittade jag den iallafall nånstans mitt i all (... ? ... -ot (?))
så jag gick ut å köpte en tidning i tobaksaffärn mittemot.

3.
Vattnet, det hade kokat bort. Jag fick sätta på nytt när jag kom hem.
Så bläddra jag lite i blaskan. Va gåre mellan tre å fem?
Doktor Zjivago? Nä... Va mera? Allihop har jag sett.
Jag kan inte hålla på såhär asså. De börjar kännas helt snett.
Så ringde telefonen, men de va inte till mej såklart.
Va ska ja göra? Ja kan inte sitta å hålla på såhär. Ja blir tokig snart.

4.
Ja lyssna på en platta. Tar av den. Usch va ja e trött!
Ja har hört den så många gånger. Den verkar så nött.
Nu slamrar det i postlådan. Åh, kanske nåra festliga brev?
En massa reklam för all möjlig skit som ingen vill ha. Men jag rev
sönder de å kasta ner i papperskorgen, som förresten va alldeles för full,
så jag får liksom trampa till skiten. Av ilska så sparka jag till den så den ramla omkull.

5.
Jävla papper å tidningar! Jag bär ner alltihop på gårn.
Så tömmer jag det i soptunnan. Det känns skönt när man går därifrån.
De liksom e så lätt å fint i papperskorgen. De e tomt å rent.
Så hör ja hur de ringer igen å ja kutar snabbt upp å när ja kommer upp å lyfter på luren så e de redan försent.
I köket där står vattnet å kokar och det är nästan tomt nu igen. Åh,
jag blir så jävla trött. Jag skiter i teet. Tar på mej rocken. Gå ut å gå.

6.
Men vart ska jag gå? Jag känner egentligen ingen här som jag kan snacka me.
Alla jobbar med sitt, å nån porrfilm de orkar jag bara inte me å se.
Tankarna flyger bort åt alla håll. Jag märker inte vad som sker
omkring mej längre. Jag vill bort ifrån dessa gamla skitiga kvarter.
Men i en korsning stannar jag upp för rött. Ja e trött. Jag har ingen lust
för nånting längre. Fast de e vår ute e de liksom hust i mitt brust.

7.
Orkar inte sitta, orkar inte gå / orkar praktiskt taget ingenting.
Orkar inte läsa, orkar inte stå / fladdrar viljelös och trött omkring
i en tillvaro av effektivitet och kändisspaderhysteri.
Man ska lyckas, och sen när man lyckats är man ett skal med bara tomhet i.
Vafan ska jag göra me mitt hopplösa liv när ingenting längre e ball?
Fast lite nyfiken på vart den här ledan ska leda mej, de e ja nog i alla fall.

8.
Lite fika på ett fik kan liksom få ledan att gå bort ett tag.
Mat e ofta min bundsförvant. Det kan rädda en taskig dag.
Kvällstidningarna kommer. Nåra nya filmer? Nej.
Men det skymmer, och det gör mig glad, för snart kan man gå å lägga sej.
TV-programmet kan va bra, men jag orkar inte glo på det ikväll.
Ikväll skulle jag vilja träffa nån å va riktigt snäll.

9.
Det finns ingen jag kan ringa till. Jag tittar mej villrådigt omkring.
Massor av folk omkring mej. På gatan är det ett jävla spring.
Men ingen, ingen kan jag prata med. Jag sitter där jag sitter, okej.
Jag är tillbaks igen i min sysslolöshet. Jag kan inte fixa en enda grej.
Vanmakt, ångest, hela skiten gör entré i mitt bröst där de bultar å slår
För lösa känslorna tillsammans med nån, ja börjar tvivla på att de går.

10.
Stapplar hemåt dom vanliga gatorna. Usch, va alltihop e trist.
Samma gamla skyltfönster, kiosker, butiker, tunnelbanenedgångar som sist.
Jag köper en påse med frukt. En banan å ett äpple kan va gott å ha.
Lite kakor å kex å sådär brukar faktiskt kunna göra mej lite gla.
Jag möter allt färre ju närmare jag kommer min port. Nu sitter jag här
i min lägenhet och undrar: hur länge ska det hålla på såhär?

11.
Jag somnar. Jag domnar. Jag vill ej veta mer.
Liksom dö för världen (... ?... jordens kvarter (?))
Åtta timmar av mitt liv att sova bort. Åh, vad skönt!
Nånting har gått sönder inom mej, det är klart. Det känns inte längre lönt
att bli riktigt glad, jubla, att liksom se fram mot någonting.
Alldeles tom i mig själv, och kraftlös, glor jag rakt in i ... ingenting.





Välkommen Sida 2 Själbiografiskt Självmord -92
Mail