Att intresserade, välvilliga och altruistiska föräldrar kan vara det värsta, är lika enkelt att förstå om man råkat ut för det, som svårt att förklara för den som inte gjort det. Att försöka förklara det är som att lägga ett pussel med meningslösa bitar, där bara helheten har mening.

Det finns föräldrar som förstör sina barns liv för att de själva blivit utsatta för förtryck och därför tar ut sina aggressioner på sina barn. Det finns föräldrar som förstör sina barns liv därför att deras egna liv blivit förstörda och de inte tål att barnen har sina liv framför sig medan de själva har sina liv bakom sig. Det finns föräldrar som förstör sina barns liv eftersom de tycker att det är barnens fel att deras egna liv blivit förstörda. Det finns föräldrar som förstör sina barns liv eftersom de inte tål att barnen växer upp till egna liv och på så sätt kommer att dra sig undan föräldrarnas kontroll.

Det finns föräldrar som förstör sina barns liv och som är övertygade om att de gör det av ren välvilja trots att det sker av någon av orsakerna ovan. De värsta är de som lyckas övertyga sina barn (för det mesta har de redan lyckats övertyga omvärlden) om att varje övergrepp mot barnet sker av kärlek, för barnets eget bästa, och att barnet borde vara tacksamt för det, ofta kombinerat med att föräldern marterar på ett sätt som ger barnet så mycket skuldkänslor att bara det kan få barnet att begå självmord.

En förälder som avlyssnar barnets telefonsamtal, läser igenom barnets post, läser igenom barnets dagbok, och rotar igenom barnets saker när barnet är ute, bara för att föräldern bryr sig om sitt barn och för att det inte vill att barnet skall råka ut för något obehagligt. Ju jobbigare barnet tycker detta är, desto sämre mår det av detta, vilket föräldern märker, och tar det som anledning att intensifiera sina omsorger: Barnet hålls inlåst, förbjuds träffa vänner, utsätts för långa pressande förhör osv, allt det som är så populärt i USA under namnet "Tough Love", eller på Hassela, såsom det beskrivs i "Bakom vår blindhet" ⁽¹⁾ eller "Utan en tanke". Det lustiga är att man är så otroligt medveten om vad allt detta innebär när en man gör så här mot en kvinna, men när en förälder gör exakt likadant mot ett barn, då kallas det "kärlek". Barnet växer väl upp med denna bild av kärlek, vilket väl gör att denna typ av kärlek kommer att sprida sig i samhället, bland vuxna, mellan vuxna, till deras barn i sin tur osv. Det dröjer väl inte länge förrän kvinnoförtryck och kvinnomisshandel kallas kärlek, det också.

En annan aspekt av detta är att föräldrar saknar kontrollskademedvetenhet, och dessutom handlar direkt kontraproduktivt: I sin iver att förhindra att barnen råkar ut för något obehagligt, så inte bara tar man ifrån barnen varje egen förmåga att tackla obehagliga situationer, varje fom av självbevarelsedrift; dessutom utsätter man barnen för något som är mycket obehagligare än det man var rädd för att barnen skulle råka ut för, och som man alltså dessutom ser till att barnen kommer att råka ut för.

En förälder som tar barnets kamrater, lärare, flickvänner och andra avsides för att förklara för dem att barnet är lite känsligt och udda, att man måste vara lite försiktig med vad man säger och gör, och att man kanske inte får sätta för stor tilltro till vad barnet säger och gör. Föräldern sade inget om detta till barnet och tillsade alla andra att inte säga något om detta till barnet, vilket gjorde att det dröjde åtskilliga år tills barnet fick reda på detta. Anledningen till att föräldern gjorde på detta vis var antagligen att barnet var svårt mobbat i skolan, och att föräldern ville att alla skulle vara snälla mot barnet. Att föräldern gjorde på detta vis var naturligtvis den direkta orsaken till att barnet knappt hade några vänner, sågs som ett freak av lärarna, och blev svårt mobbat av de s k skol-"kamraterna" (vilka kamrater!).

En förälder som upptäcker att barnet är konstnärligt och musikaliskt begåvat, och gör allt för att förhindra att det kommer till uttryck: Barnet får inte förledas att tro att det har någon artistisk talang, för då kunde barnet lockas att satsa på en konstnärlig bana, och den är ju så osäker. Det är bättre att satsa på något som ger ett ordentligt jobb. Sålunda tar föräldern ifrån barnet instrument och målarsaker och anklagar barnet för att sakna initiativkraft och hängivenhet, något som man måste ha om man skall lyckas här i livet, vilket föräldern mer än allt annat vill att barnet skall. När barnet påpekar att föräldern aktivt hindrade det från att ha initiativkraft och hängivenhet förnekar föräldern det och sade sig aldrig kunna göra något som skadade barnet eller var emot dess vilja, och menade samtidigt att det var skräp, det som barnet höll på med. Allt av ren omtanke, för att det skulle gå bättre för barnet längre fram i livet. Barnet tappade dock lusten för allt. När föräldern gjorde fullständigt klart för barnet att föräldern aldrig skulle tillåta barnet att gå på en skola med estetisk linje, så kände barnet det som att livet tog slut, och den känslan hade barnet alltsedan dess.

En förälder som älskar barnet över allt annat, och därför inte vill vara utan barnet. När barnet vill vara självt, vara ifred, leva sitt eget liv, tycker föräldern att barnet är kallt, okänsligt, avståndstagande och elakt mot föräldern, precis som när den ena kontrahenten i ett äkta par beter sig så mot den andre. Föräldern vill ju bara ge barnet sin rena altruistiska kärlek, och ge barnet allt, av ren altruistisk kärlek. Alla andra tycker att barnet visst måste göra sig fritt från sin förälder och säger åt barnet att det inte skall känna några skuldkänslor. Barnet känner visst skuld, har dessutom skuldkänslor för att det har skuldkänslor osv.

En sak som lätt uppstår när man får skuldkänslor för att man har skuldkänslor (vilket man kan få till exempel av att man tycker att man inte borde ha skuldkänslor) är att man får "galopperande skuldkänslor": Man får skuldkänslor för att man får skuldkänslor, man får skuldkänslor även för dessa skuldkänslor osv, och skuldkänslorna ökar exponentiellt, som en lavin, och det kan gå väldigt fort, som en blixt, och kännas som en atomexplosion som tar kål på allt. Resultatet kan bli att man försöker ta livet av sig för att man inte står ut med smärtan, oavsett hur kortlivad den är. Även om man inte känner smärtan för tillfället kan man sedan ta livet av sig profylaktiskt, för att man inte vill vara med om den smärtan en gång till.

En förälder vars barn mår så dåligt av förälderns "omsorger" att föräldern misstänker knark (en klassiker!) och blir än mer orolig och skärper sina "omsorger", varvid barnet barnet - för att åtminstone få en smula sinnesro - försöker tillbringa mer tid hemifrån, vilket gör föräldern fullständigt övertygad om knark och pratar med lärare, rektor och kurator på barnets skola, som också blir övertygade om knark (jag menar, en vuxen människa hittar ju bara inte på såna saker) och tvingar barnet till regelbundna urinprov, vilket gör att barnet mår så dåligt att det för sin egen överlevnads skull helt enkelt inte återvänder till sin förälder utan bor hos kompisar vilket gör föräldern så fullständigt hysterisk av oro (för att ha råd med knarket måste ju barnet sälja knark eller kanske rent av prostituera sig, och det måste ju vara det som hänt), att föräldern polisanmäler barnet. Inga offer är för stora för att rädda barnet från det träsk det måste hamnat i. Tilläggas bör att barnet inte knarkade, men att omvärldens samlade ansträngningar mycket väl hade kunnat få barnet dithän, eftersom det mer än en gång förstod att det enda som skulle kunna göra att man stod ut under sådana här omständigheter, är knark.

En förälder som verkligen uppmuntrar barnet och tycker att allt det gör är bra. Barnet känner sig som en bluff, eftersom det tycker att föräldern säger att det är bra, det som barnet gör, vare sig det är det eller inte. Eftersom barnet är vant vid ständig uppskattning kan det inte ta konstruktiv kritik, utan går ner för räkning varje gång någon har någon synpunkt på vad det gör. Dessutom känner barnet att det hela tiden måste göra bra saker för att bli uppskattat, eftersom det inte vill göra föräldern besviken. Barnet är helt beroende av uppskattning, men skulle vilja kunna bli uppskattat inte för vad det gör, och inte heller för vad det är, utan för att det är, men det går ju inte, för sådan uppskattning tycker barnet inte räknas.

Nå, detta hör ju till undantagen. Det vanligaste är annars att barnet sedan det varit litet mått dåligt och fått skuldkänslor av att ständigt få veta att det var dåligt och gjorde fel. Barnet mår då också dåligt och får också skuldkänslor av att ständigt få veta att detta (att barnet är så dåligt och gör fel) ständigt tvingar den stackars föräldern att ta i med extrema åtgärder mot barnet; åtgärder som barnet mår ännu sämre av och får ännu mer skuldkänslor av. Barnet får skuldkänslor av att det inte uppskattar förälderns omsorger efter förtjänst, och föräldern kan gråtande och skrikande fritt anklaga barnet för att vara en känslokall egoist som inte bryr sig ett dugg om vad föräldern känner och tycker (Att reduceras till bokstavsbarn ter sig som rena paradiset vid jämförelse. Empatistörd är annars en populär diagnos). Vid sådana tillfällen känner barnet sig så dåligt och får så mycket skuldkänslor att smärtan blir mer än vad det kan stå ut med, trots att det ju har livslång träning i den saken. Barnet kan bara inte tänka sig att överleva, och vill bara dö.

Det hela blir naturligtvis ännu värre av att vuxna inte tycker att det här är något anmärkningsvärt beteende från föräldrars sida. I stället säger de till barnet att "Men det får du väl förstå, föräldern är ju orolig för din skull, föräldern vill ju bara ditt eget bästa" och tycker mer eller mindre att barnet skall vara tacksamt över att det har en förälder som engagerar sig så mycket i barnet, "Det skall du vara glad för, det är det inte alla som har, minsann!". De flesta vuxna verkar till och med tycka att dessa barn har exemplariska föräldrar, fantastiska föräldrar, föräldrar som alltid sätter barnet i främsta rummet, ja, som offrar allt för barnet.

Barnet kan alltså heller inte berätta för någon om hur det känner inför detta, av rädsla för att denne skulle säga något i stil med att barnet ju måste förstå att föräldern är orolig, och det är ju bra att föräldern bryr sig iallafall &c. Bara tanken på att någon skulle säga detta ger barnet mer skuldkänslor än vad det kan uthärda: "Ja, jag vet att jag är dum och dålig som blir ihjälplågad av min stackars förälders omsorger! Jag vet att jag är en skit eftersom jag inte står ut en sekund till! Jag vet att jag är ett äckel som bara sitter och anklagar mig själv i stället för att bry mig om min stackars förälder (när det i själva verket är det som jag bryr min stackars plågade hjärna med dygnet runt). Jag vet att jag har fel, jag vet att jag har fel hela tiden!" osv ad infimum.

De värsta föräldrarna är alltså inte de som struntar i barnen, inte heller de som vill göra livet surt för barnen, hämnas på barnen eller plåga ihjäl barnen. Även om dessa saker är förenade med livsfara för barnen, så går de ändå att försvara sig emot, även om det inte alltid räcker. Nej, de värsta är de föräldrar som bryr sig om sina barn och vill sina barn väl, för sådant går det inte att försvara sig emot; det är bara att hoppas att våldet inte är dödligt. Hälften av de barn som beskrevs ovan har hittills inte tagit livet av sig (även om det visserligen varit extremt nära även för dem), vilket visar att det under gynnsamma omständigheter ibland går att överleva sådana här saker, iallafall ett tag.

Anledningen till att det inte går att försvara sig är att hotet är inopererat i barnet: Barnet tycker någonstans - kanske inte förnuftsmässigt, men väl känslomässigt - att föräldern har rätt. Barnet har - kanske inte förnuftsmässigt, men väl känslomässigt - gått över på förälderns sida, mot sig själv. Således finns det inget territorium som barnet kan försvara mot ett yttre hot: Hela kampen sker på barnets eget territorium, inne i barnet. Barnet kan på grund av detta heller inte försvara sig mot yttre hot, eftersom det inte finns någon sådan gräns mellan ett inre och yttre territorium: Så fort något sker utanför barnet så sliter det sönder sig självt inombords.

Att försöka överleva visavi en sådan kombinerad yttre och inre fiende innebär att man hela tiden måste vara på helspänn, ha nerverna på ytan, och försöka pejla vad föräldrar och omgivning känner och hur stämningen är just nu, och hur man ska förhålla sig till det. Minsta misstag blir ju ödesdigert. Man får inte ha någon egen vilja, några egna känslor eller någon egen uppfattning om någonting, utan måste hela tiden försöka slå knut på sig själv för att anpassa sig till något som det inte går att anpassa sig till eftersom det hela tiden förändras och hela tiden bara blir värre (Det är ju lika mycket sig själv man attackerar om man försöker försvara sig). Att på detta sätt försöka överleva stunden gör också att allt blir mycket värre i långa loppet: Det medför att man inte har något sätt att försvara mig mot de skuldkänslor omgivningen ger en. Allt går rätt in, och ger livshotande invärtes skador.