I ett mycket stort hus som först är tomt, finns åtskilliga skära tvillingar som går vaggande efter varsin tyngd i varsitt snöre, alltså en till varje par. Jag välte alla, och snörena blev ett gigantiskt trassel, som blev en stor säck. Magnus Gehlin larvar sig. Gunilla ringer och frågar mig om jag är där (“nej”) och om jag skall komma hem (“nej”). Överallt i huset är det massor med folk. Martin Rössel och Lars Cleveman är skojsigt pinsamma i lederhosen. De tre ynglingarna i den brinnande ugnen är där, och folk försöker fly från flammorna, och tätar fönster och dörrar. Jag håller ut en vägg och lyckas hitta en springa som jag tränger mig ut genom. Jag kommer ut i trädgården, det är något trassel med stöveln, jag funderar på att stjäla en genomskinig attachéväska, och Alessandra Boglino vill ha ett stycke urholkat trä eller kork som ligger i Per Eklöfs skåp, men det är omöjligt, hela byggnaden är övertänd, och jag har lämnat allt, inklusive mina EMS-band. Jag springer ut ur trädgården, väntar mig hela tiden att få höra dödsvrålen från de tre ynglingarna. Utanför trädgården är det vinter, en stor slätt med något enstaka träd, sol och kallt, mycket vackert. Jag ropar efter Gunilla, men hon är ju inte där. Så vackert har det nästan aldrig varit, nästan aldrig spår av samma kvalité.

-–o0o–-
Pia Östanby säger “Det är inte klokt! 2:75 för att visa kål! Det kommer ju att äta upp allt!” Nåväl, vi betalade kålen + 3:- “Den går säkert åt”, tyckte jag.

---