Det skedde en serie slag – varav det näst sista var ett klart avgörande – bl a här i stan. Varje slag ledde till nästa.

Det sista skulle vara nära eller i ett hus som tillhört Gitte Öijerfeldt, vilket man märkte på att om man öppnade något av köksfönstren som befann sig precis i markplanet, så fanns det utanför – förutom något slags lekställe för barn, där två ensamma ungar levererade cyniska kommentarer till varandra – också ett slags snabbmatställe med neonreklam som uppkallat någon anrättning efter Gitte, och detta mitt ute i folktomheten, ute i ödemarken.

I ett rum klätt i träpanel skulle ett avgörande i form av en ishockeymatch mellan Sverige och Ryssland (eller deras ishockeylag) äga rum, men ishockeyrinken i parketträ var på tok för liten, och läktarna var, trots att de rymde blott ett fåtal ointresserade, nästan tomma. Ljudet däremot, från en enorm hall med en jättepublik i fullkomligt vild extas, sjungande, klappande, skrikande, stampande, visslande, ropande hejaramsor, stämde kusligt illa med det jag såg, vilket gav en otäckt overklig stämning. I samma rum fanns till höger en liten takterrass, typ Gondolen, som man kunde se matchen ifrån. Där satt några raggare och käkade ostmackor, utan att ta någon notis om det stundande avgörandet.

I ett annat litet rum, också klätt i träpanel, satt Mona Smith och läste. Hon var svullen i ansiktet. Där till höger fanns en mängd toaletter, en för varje färgkombination. Hon berömde sig av att använda den med beteckningen indigo med blått, vilket enligt henne var det mest utvecklade, fastän jag visste att det var mycket bättre med t ex blått med indigo. Jag sade dock inget. Där utanför hände något kusligt, jag vet inte riktigt vad.

Långt senare kommer min farbror John Arthur. Han, jag, Gunilla, och Dagge (fast osynlig) sätter oss vid ett utefik, en trottoarservering, i någon gränd, men kaffet har Gunilla fått göra eftersom fiket är övergivet. Gunilla säger att vi skall använda de 25mg bitsacketter (“gärna tre”) som hon bjuder på. Hon säger något till John Arthur om vilken lyx det är nu att kunna få använda någonting sådant, hur dyrt det är att få tag på det, vilket får mig att skämmas en smula inför John Arthur, jag menar, så säger man ju inte, och sacketter är väl inget speciellt att offra sig för? Jag sade dock inget. Dagge sade något om osämja med föräldrar, jag hörde inte om han urskuldade sig för att han skulle vara osams med dem, eller om han poängterade att han inte var det till skillnad från mig.

Det var ett slag, men inget avgörande.

---