Jag är på Sandhamn och skall kopiera en låt från rullband till kassettdäck åt Dagge och Suttner. Det är mitt i sommaren, men mörkt och snöar mycket, så bandspelaren och kassettdäcket, som står utomhus, håller på att bli översnöade hela tiden, och jag försöker hela tiden borsta dem fria från snö. Våran kista står också utomhus, och jag håller på och letar efter bandet med min komposition i den, det som jag ska kopiera, men där ligger bara en massa kalleankapocket, och nyutgåvor av gamla kalleankatidningar där motivet från framsidan av den gamla tidningen är återgivet mot ljusgrå bakgrund, och längst upp till vänster märket, loggan, för den här serien: tre kalleankatecken, kalleankanyllen, i rad, och en liten slogan som säger att när man läst tidningen ska man låna ut den till någon, och när denna har läst den skall den lånas ut ytterligare en gång, eftersom tidningen måste läsas tre och endast tre gånger.

Per Eklöf och Lars Cleveman hade kommit medan jag letade, och jag sade till dem att jag ville att de skulle höra min låt nu när jag ändå skulle kopiera över den till Dagge och Suttner. Medan jag letade blev det väldigt sent på kvällen, och Per och Lasse tröttnade på att stå och vänta på mig, så de gick iväg och skulle gå till Lilla Paris. Lars Åkerlund kom också och jag sade åt honom att gå och träffa Per och Lasse på Lilla Paris, så kanske han kunde få kontakt med Per. Lars Åkerlund å ena sidan och Per och Lasse å den andra känner inte varandra, så jag gjorde detta för att jag var mån om Lars Åkerlund. När Lars Åkerlund gick iväg så gratulerade jag honom på hans födelsedag, trots att han inte hade födelsedag då (däremot Lars Cleveman).

Sedermera skall iallafall den där kompostionen spelas. Jag sitter då på ett torrdass som är högt, som en piedestal, högre, som Simon Stylitens. Det är på en konsert med elektronisk musik, och massor av publik, men jag känner mig inte sådär fruktansvärt skamfull som jag brukar göra när jag befinner mig i liknande situationer. Brallorna nere offentligt, alltså. Hålet till torrdasset är väldigt smalt och avlångt, så det går inte att få ner baken i det.

Sedan blir det en till konsert med elektronisk musik. Jag går över Hötorget som är mörkt och helt folktomt. Små högtalare är uppsatta på stolpar och i träden. Jag går in på ett torrdass. Därinne är det kolmörkt och enormt stort. Sitsen är åtskilliga meter hög, och har tre hål, som är över en meter i diameter. Jag klättrar med möda upp. Inne på torrdasset är han som skall sända ut elektronmusiken över radion och högtalarna som är utplacerade utomhus. Där finns också en stor publik, men jag känner mig inte sådär fruktansvärt skamfull som jag brukar göra när jag befinner mig i liknande situationer.

Tack vare att hålen i torrdasset är så stora är det nästan omöjligt att sitta där. Dessutom försöker jag att sitta med benen över det hål som befinner sig till vänster om mig (jag försöker att sitta på det hål som är i mitten). Tunnan under hålet är svart och åtskilliga meter djup. Jag vill inte råka komma åt tunnans vägg, för då kan man ju bli smittad, men det är svårt, eftersom hålet är så stort att jag inte kan sitta tvärs över det, som brukligt är, utan måste liksom hänga över kanten.

Programmakaren börjar spela ett stycke som är mycket uttrycksfullt, med långa spänningsfyllda klanger, och jag tycker att det verkligen är häftig musik. Plötsligt stänger han av, och jag blir förbannad: “Va fan gjorde du sådär för?” Han svarar att “Tja såhär fortsätter det ju att låta hur länge som helst.”

Sten Hanson har ett litet hus på en bergknalle i en stor skog. Jag skall sätta mig på hans toalett, som är en väldigt hög piedestal. Sitsen är alldeles för liten, och dessutom för lös, och det är vatten upp till kanten av sitsen. En mullvad, Sten, vänder jord. Fåglar börjar leva, utom en vars hals och huvud är ett stort ark av människoben. Mullvaden är död.

---