Jag är i en ICAjournärbutik sent på kvällen, och där är mycket folk. Jag köper något obetydligt, en liter mjölk, ställer mig i kön till den vänstra av de två kassorna vid disken. När jag skall betala halar jag upp en tia som inte ser ut som en vanlig sedel, utan snarare som en jubileumstia av något slag: Den har ett vackert mönster av små krusiduller i ljusblått och skärt som tonar in i varandra, årtalen 1890 och 1960 i mycket små siffror längs övre kanten, och ordet MONO, med stora raka djuplila bokstäver, och jag kan inte alls påminna mig hur jag fått den.

Jag lämnar över den till kassörskan, som är iklädd den vanliga röda uniformen, och jag säger: Se på denna! Hon blir överraskad och tänker köpa den, den är ju sällsynt, och kastar glatt växelpengarna på mig. Då hörs en dånande sträng röst av en gammal kärring genom högtalarna: “Har du möjligen hört talas om fallet då en kassörska kastade pengar på en kund, som alltså därför fick behålla pengarna?” Kassörskan blir helt förskräckt, rycker till, hukar sig, tittar upp mot högtalaren snett upp till höger om henne, och stammar, kvider fram “j... ja... ah?” Högtalarrösten vrålar, fullkomligt besinningslöst rasande: “Du är avskedad!!!” Kassörskan bryter ihop över disken, helt förtvivlad, och gråter och snyftar vilt. Jag går ut genom dörren som är i hörnet framme till höger.

Därute är det en naturlig vild park, som Hagaparken eller Drottningholm. Det är mörkt, men ljumt som en sommarnatt. Strax utanför dörren kryper långsamt som sköldpaddor de tre blinda turbanprydda vise männen fram bredvid varandra mot butiken, sittande i sina rullstolar. Han längst ut till höger, Christopher McDermouth, frågar de två andra “Är det här verkligen rätt väg?” De andra svarar “Joodå, rakt fram bara.”

Jag rundar dem, går nerför en slänt till vänster, och möter den där lilla killen som antagligen är en stackars kvarleva. Han tar helt apropå struptag på mig. Jag svarar med att bita i hans tumme med mina framtänder, men jag har ingen kraft i käkarna, så han märker inte det, utan fortsätter att gå förbi mig, bort uppför slänten, och där står jag med hans tumme mellan mina tänder. Jag slänger till med huvudet, och han skriker till av smärta, eftersom hans tumme naturligtvis inte lossnat eller så, utan fortfarande sitter kvar och hela tiden förbinder oss.

---