I framtiden sitter jag och några kompisar på en grässlänt på Söder, strax söder om Åsögatan 70, ungefär vid Allhelgona, och tittar söderut. Där har man jämnat allt med marken, tagit bort allt, och börjat bygga något nytt tristessartat betonghusområde. Jag känner mig förtvivlad och klagar: Tänk när jag var liten, då kunde man springa omkring och leka här. Nu är allt förstört. Migge påpekar: “Det var ändå bara träskt och sumpmark” Jag säger: “Men nu är ALLTING ödelagt. Då var det ju ändå LIV. Nu är allting ruinerat, till och med gräsmattan vi ligger på: Det är asfalt under.

När jag korsar Birger Jarlsgatan mot biografen Spegeln och tunnelbanestationen Östermalmstorgs uppgång Stureplan, bär jag ett litet barn på mina axlar, och känner att någon rör vid min högra hand. Jag drar undan handen, för jag blir rädd av beröringen. Någon rör återigen vid min hand, och jag drar återigen undan den. Då ser jag att det är ett litet barn, en liten flicka, som ser blyg, borttappad och vilsekommen ut. När jag drar bort handen tar hon tag i mina ben och lyfter över mig till trottoaren där det finns raggare. Dessutom finns det på trottoaren strödda korta C60-kassettband, gula och röda, av märket BASF, där bandet gått av i ena änden. Så bra att man inte behöver skarva, tänker jag, och stoppar fickorna fulla på min gula rock, likadan som Gunillas lila. När jag tar en lång silverlila C120 Maxellkassett drar en raggare i bandet så att det kärvar. Han drar allt vad han orkar, ut mot alla bilarna vid trottoarkanten, och jag håller emot, men det annars så sköra bandet går inte av. Han drar tills han segnar ner framför en bil.

---