Det fanns ute i vildmarken ett territorium som var undermedvetet och bevakades med vapen, men en liten tjockis lyckades ta sig in dit, och långt senare även jag. Från att från början ha varit ödsligt kom det senare vartefter gradvis mer folk, och djur, och det visade sig vara en skola som var bankrutt.

Till slut är det som en hel stad där. Där finns det också en bottenlös damm, som mellan Helgeandsholmen, Slottet och Kungsan. Vattenytan är långt därnere, nedanför lodrätt stupande väggar. Jag lutar mig mot staketet som inhägnar dammen, och försöker urskilja något i det becksvarta vattnet, tycker kanske att det rör sig därnere, och jag tänker mig vilka enorma vidunder det måste finnas därnere i djupet.

Bakom mig står en gammal gumma, jag ser henne inte, men hon räcker mig ett metspö som hon uppmanar mig att använda. Jag tar det, och börjar hala ut rev. Jag halar ut en ofantlig mängd rev, och känner hela tiden vibrationer i den, från de enorma vidunder som stryker förbi den långt därnere i det bottenlösa djupet. Efter att ha halat ut mil med lina får jag ett helt stumt napp, nästan som ett bottennapp, av något jättelikt. Jag halar in och halar in, det tar en oändlig tid, till en början går det nästan inte alls, men ju längre jag håller på desto lättare går det, och till slut ser jag att det är en bara meterlång fisk, som ser helt död ut, som jag fått på kroken. Den är broskartat vit av att ständigt ha vistats i mörkret och kylan i djupet.

Den gamla gumman står fortfarande bakom mig så att jag inte kan se henne. Hon sträcker fram en mängd håvar av olika konstruktion och material, och med enormt långa skaft för att de skall kunna nå ned till vattenytan, och hon uppmanar mig att ta en och använda den. Jag tar en av läder, som inte har några maskor, utan är tät som en kollekthåv, men har formen av en slaghåv. Jag sänker ned den till vattnet, får upp fisken, och lägger den på ett hackbord. Den ser död ut, men jag tänker att det för säkerhets skull är bäst att undanröja varje tvivel, så jag tar ett verktyg och drämmer till fiskens nacke allt vad jag orkar. Fisken börjar skrika, och jag ser att det är en människa, i fiskskepnad, som nu håller på att dö av det slag jag gett honom. Han försöker tala till mig, men är för omtöcknad av slaget och smärtan. Jag blir skräckslagen, får panik, och fruktansvärda skuldkänslor. Jag har mördat. Han håller på att dö. Jag vet inte vad jag skall göra, jag kan inte låta honom dö av sina plågor, det bästa vore att förkorta hans lidande, men å andra sidan känns det så fruktansvärt att slå en människa. Jag måste tvinga mig att döda honom slutgiltigt.

Jag hugger och hugger i honom, men han dör inte, utan skriker bara mer och mer av smärtan. Jag vet inte vad jag skall göra, allt känns så overkligt, jag hugger tills huvudet skiljs från kroppen på honom, men det hänger ändå kvar i luftstrupen, som ser räfflad, segmentartad ut, som ett sånt där rör som det sjunger om när man snurrar det runt i luften. Jag drar och drar i huvudet för att luftstrupen skall gå av, men istället sträcks den ut, flera meter, och han bara skriker och skriker av smärtan som blir allt starkare, och det är först då jag ser att det är jag, jag har varit för uppjagad tidigare för att se det, jag vet inte vad jag skall göra.

Tunnelbanetåget följde efter en båtcyklist in i tunneln, och jag låg i en urgröpning ovanpå taket på tågets lok, och höll på att klämmas ihjäl mot tunnelns tak i den höga hastigheten.

Den stora lantegendomen mitt i stan var omgärdad och bevakad eftersom den var undermedveten. I ett garage mellan gränsen och det inre finns ett par spår, en räls, som han brukar långsamt rulla fram på med sin kärra, en gammal racerfolkabubbla. Det är alltid lite av självmord över hans försök och övningar. Hursådå, det går ju så långsamt? Vänta och se. Han rullar långsamt ut från garaget, långsamt in på gården, och långsamt långsamt vidare mellan husen utan räls. Ajaj, det här kan sluta i krasch. Han gör långsamt en gir bakom en träddunge och rullar, kastar sig, långsamt av kärran. Allt jag ser, som sticker fram bakom träden, är hans Hare Krishna- (eller marinkårs-)rakade huvud, och han håller händerna för ögonen. Jag hör en stark dov utdragen krasch, och den totaldemolerade racerfolkan flyger i en gigantisk parabel genom luften och exploderar. Jag känner en stark köldvåg.

Där den lilla stigen genom den mörka skogen mynnar ut i den lilla allén vid den stora gula ängen, under en blå himmel med en lysande sol, håller en ung man på och bygger en kyrka, som det än så länge bara finns en stomme i ljust trä, och fönster, till. Men jag ogillar verkligen de som är cyniska.

---