Det händer mycket i stan och på landet. Det är vinter, mycket snö, och mitt i natten, beckmörkt. Jag går på Kungsgatan på väg till EMS. Inuti, i trappuppgången på nummer 8, ser det väldigt slitet och mystiskt ut. Jag irrar av olika anledningar upp och ner mellan våningarna: humlan, ett paket, han med spåren, några småvägar ute på landet i sommar och sol. Jag upptäcker att det finns en extra våning längst upp. Åker ned med hissen av någon anledning. Upp igen. Hissen fastnar först mellan 5 och 6. Det kommer ut folk från EMS. Jag vill inte bli upptäckt, tycker det är en ful sak att bryta sig in. Trycker på stopp och högsta våningen igen och kommer upp. Några människor har gått in genom den uppbrutna dörren. Jag blir rädd att de ska ha anspråk på den nyupptäckta våningen, och frågar “Bor ni här, hyr ni denna lägenhet?” De säger att de bara råkade komma in, att de var nyfikna. Jag tänker att jag måste köpa den här våningen från EMS till varje pris.

Jag börjar titta mig omkring. Gluttar in genom en glasdörr. Rummet ovanför sekreterarens rum är ett stort kontor. Jag går längre bort i korridoren till vänster. En primitiv studio i köket. Asymmetri. Ett inspelningsrum som är en glasveranda. Gångar.

Jag kommer tillbaka till korridoren längst bort, och hör musik som jag känner igen. Ragnar Grippe säger “Den här musiken känner jag igen.” Jag kommer på att det ju är Grippes musik. Ragnar Grippe säger “Jamen det är ju Grippes musik, den jävla klanten, ha ha!” Men jag tänker mig inte att det är han som är Grippe.

Resten av våningen är låsta dörrar. Jag har en enorm nyckelknippa och letar efter en universalnyckel på den, hittar den och prövar först en dörr som ser gammal ut, men det funkar inte. Äsch det är säkert bara en garderob.

Dörren längst bort går att öppna. Ut kommer en liten svartvitspräcklig kattunge som attackerar min fot, biter och klöser, och sedan springer ut i korridoren. Oerhört gulligt. Sedan kommer en likadan kattunge till över tröskeln, och gör likadant. Aha, det måste vara Fritz och Frans. Men de är ju stora? Då måste det här vara de nya Fritz och Frans, eller de unga Fritz och Frans, Fritz och Frans juniorer. Bäst att släppa ut dem så att de kommer hem till husse eller matte.

Det kommer en tredje exakt likadan kattunge och gör exakt likadant. Jag blir förvirrad och vet inte vad jag skall tro. Jag står kvar på tröskeln och tittar in i rummet. Då kommer en fjärde likadan kattunge inifrån rummet. Jag går in och stänger dörren så att den inte ska kunna komma ut.

Rummet är stort, högt i tak, dunkelt, nerdekad överklassmiljö, stuckaturer och pelare, allt vitt. Jag börjar urskilja saker i dunklet. Rummet är tomt så när som på två sjukhussängar i vinkel mitt ute på golvet. I dem ligger två barn, flickor, en större och en mindre. När jag kommer in i rummet gör de en ansats att stiga upp. En hämtar upp kattungen i sin säng. De är klädda helt i svart, ser fullständigt sinnessjuka ut, gulbleka, hålögda, med långt stripigt hår. De rör sig långsamt och klumpigt, med många omotiverade rörelser. Jag förstår inte, är de aggressiva eller underdåniga? Jag blir rädd, flyr fältet, och springer vidare genom oräkneliga rum. Vilken otroligt stor våning!

Slutligen, efter många rum och korridorer, och efter att det hänt en mängd saker, kommer jag plötsligt in i ett enormt stort rum, uråldrig överklassmiljö, oerhört förfallen. Det finns människor där, fem androgyna tjejer. Jag undrar hur de kan ha kommit hit, och jag blir rädd, för jag tänker att hit måste man kunna komma från andra hållet, det är enda förklaringen, de här tjejerna har kontakt med andra sidan. Tänk om det kommer hit någon från andra sidan!

En av tjejerna, klädd i balettrikåer, kommer fram till mig, och säger, som den naturligaste sak i världen, “Du, jag skall göra en pas de deux, kan du hjälpa mig”. Jag står där helt mållös och handfallen. Hon tar tag i mig och jag i henne på ett speciellt sätt, och hon gör ett språng som det är meningen att jag skall följa med i, men jag dras med helt lealöst och trampar henne på tårna. Hon blir förvirrad och arg, “Vaddå, vad hände, vad gjorde du för något?” Jag förklarar att jag aldrig har dansat balett i hela mitt liv. Hon blir förvirrad och mållös, “Va?”, och verkar inte förstå vad jag sade.

Senare sitter de runt köksbordet och äter. Jag står en bit ifrån och tittar på. Jag frågar dem “Var kommer ni ifrån?” De ser undrande och frågande ut, de förstår inte frågan. Jag försöker fråga vidare: Har ni inte kontakt med någon annan, kommer det inte hit någon, var var ni innan ni var här? De svarar förvånat “Vaddå, vi har väl alltid varit här...” Jag blir rädd och ropar: Men maten på bordet här, då! Vem kommer med maten? De förstår inte riktigt vad jag säger, tittar förvånat på varann, och säger “Jamen, det står ju alltid mat här på bordet”. Jag blir skräckslagen, får panik, rusar fram till fönstret. Månen är så nära att den skymmer nästan hela utsikten. Rummet är upplyst av dess sken. Jag rusar tillbaka in i rummet. De fem tjejerna sitter i en halvcirkel framför mig och stirrar på mig, och jag kommer inte ur fläcken. Jag måste fly, men jag vet inte hur eller vart. Jag känner mig alkoholpåverkad, drogad, sinnesrubbad. Det måste finnas en förklaring till allt detta. Jag börjar leta i min inre bok efter vad som helst som kan ha en anknytning till det här. Det måste finnas en förklaring till all den här klassicismen. Bilderna blixtrar förbi allt snabbare, medan jag arbetar mig tillbaka genom århundradena, årtusendena, men jag hittar ingen förklaring.

---