Jag är neger och serverar på en restaurang för negrer. En gäst vill ha en speciell sorts hel kokt fisk. Restaurangens matsal har ett märkligt lås, som gör att ingen kan komma vare sig in i eller ut ur restaurangen utan speciell tillåtelse. Fisken som jag nu serverar till gästen ser ut som en liten abborre. Gästen vill ha hjälp med att rensa fisken, eftersom den är hel, och av en ovanlig konstruktion. Jag svarar att det går naturligtvis, men det kostar extra, och jag börjar visa gästen hur man gör. Först drar man bort ryggraden såhär, och sedan skinnet, eftersom fisken inte har fjäll. Med skinnet blev det problem, det lossnade inte så lätt som jag tänkt, utan sitter kvar i tunna lager och strimmor. Jag petar och petar, och lyckas till slut få bort det, men fisken är nu helt uppruggad i stället för den släta blanka köttyta jag tänkte att det skulle vara.

Jag börjar nu filéa fisken, men det tar tid. Alla de där småbenen nästlar sig in i köttet, och det blir ett enda sammelsurium. Gästen tröttnar och går bort ett slag. Fisken kallnar. Jag tänker, medan jag kämpar med att hitta småben i den sörja jag åstadkommit, att gästen inte skall behöva betala något extra för den här rensningen.

Vartefter jag letar i geggan och hittar ben, blir det allt mindre kvar på tallriken.

Senare, medan jag fortfarande håller på och kämpar, tänker jag att gästen inte ska behöva betala något för den här middagen.

Efter en stund inser jag dock att ingen skulle vilja äta det här, ens om han fick betalt för det.

-–o0o–-
Jag (ej neger) och Gunilla är på ett varuhus, på en avdelning som har enbart glasskålar, tätt packade, i vita hyllor, från golv till tak, några med grovt omslagspapper, eller brunt silkespapper, för att skydda dem. Vi skall köpa en skål som är stor och rätt billig, 19:75 eller 29:75 kommer jag ihåg att den kostade. Gunilla får tag på den och säger “Kan det vara den här, den är ju så dyr?” “Hursådå”, säger jag, “har den gått upp till 39:75?” “Nej, den verkar kosta över tusen spänn.” Jag tittar, och på den sitter en papperslapp som säger 113.56.85.

Jag går längre bort på avdelningen och frågar en butiksföreståndare i vit rock vad de här skålarna egentligen kostar. Butiksföreståndaren ser bekymrad ut och pekar på resterna av en bortriven papperslapp. “Det skulle ha stått här.” “Jaha, precis som här, då”, svarar jag och pekar på en annan skål bredvid, där prislappen också är bortriven. “Men det finns ju kontrollnummer” säger butiksföreståndaren, och syftar på de längre numren som Gunilla uppfattat som pris. “Ja, så praktiskt!” utropar jag, “När ni ska höja priserna behöver ni inte byta prislappar överallt, utan det räcker med att meddela kassaapparaterna det nya priset, och sedan när någon kund köper en vara och skall betala den i kassan, så räcker det med att man slår in kontrollnumret, och då stämplar kassaapparaten det nya priset!!!”

Boken med kontrollnumrens aktuella priser är en gammal lånebok från biblioteket, skönlitterär, som ser ut som en liten olivgrön motbok. Den finns hos kassörskan i röd uniform, ihoppackad till balar precis som tidningar till kiosker. Jag lirkar loss en ur packen och går i på avdelningen igen, bläddrar i boken och fösöker förstå systemet med kontrollsiffrorna, tänker att det är bäst att kontrollera att jag förstått det rätt, tar en glaskaraff som både prislappen och kontrollsiffran står på, för att kontrollera i boken, och se om det stämmer, men karaffen slinter ur min hand, krossas mot golvet, och förvandlas till lergods. Jag får panik och skriker “Jag betalar allt, vad det än kostar!”, kastar mig ner på golvet och börjar försöka rafsa ihop skärvorna. Två uttråkade gamla städgubbar i vita rockar kommer med sopborste och sopskyffel. Jag har hittat en stor skärva som jag försöker lägga andra små skärvor i, men jag får glassplitter i händerna och i ögonen. Jag undrar vart har Gunilla tagit vägen, och ser mig om. Hon står och tittar ut genom ett fönster, ut i naturen, där Mona Björklund kommer gående hitåt.

---