När jag flyttade till det nybyggda betonghusområdet visste jag inte att det skulle bli inkörsporten till en annan värld, en parallell dimension, en diktatur styrd med järnhand av en gammal gumma så länge man mints, så ingen vet om hon lever, eller om hon är död och hennes maktposition tagits över och fortsatts av andra.

Man kan åka med tåg mellan olika plan, men kommer man tillräckligt långt ned är man ovanför där man startade.

I den här världen är allting otroligt dyrt, och det finns nästan ingen mat. Gunilla och jag står i en mycket lång kö till en liten bod. Där inne står två kassörskor i röda uniformer, men där finns ingen mat. Jag har två ringar med en knippe med små bjällror på varje, allt helt i silver, som jag erbjuder den ena kassörskan. Hon ser att vi är främlingar här, och vill hjälpa oss, och därför tar hon emot de två ringarna. Den andra kassörskan säger till henne “Du är inte klok! För den där får du ju inga pengar.” Den första svarar “Men jag tycker så synd om dem.” Hon böjer sig ned. Nedanför, bakom disken, har hon gömt två äpplen, gamla, fula, röda äckliga juläpplen, skrumpna, stötta, brunmosiga, maskstungna och skorviga, men det är ändå

---