Det är mörkt och höst, blött och löv överallt. På en övergiven trottoar sitter jag grensle över ihopfälld utfällbar trappstege, knackar två gånger på kopparväggen bredvid restaurangen – genom fönstren kommer ett varmt sken från kristallkronor – välter baklänges ner i det blöta, och slår huvudet hårt i trottoaren. Som en apa håller jag stegen rätt upp i luften med fötterna, och säger “Anton Webern trodde inte att Gud var vare sig manlig eller kvinnlig.” Någon svarar “Helt riktigt.” Dagge vet hur man uttalar “aceg” på spanska, men inte hur man uttalar “ceg”, så när det mycket påpassligt går förbi en mängd spanjorer vill han stoppa dem och fråga dem, men han vet inte hur han skall göra för att göra det, eller för att påkalla deras uppmärksamhet, så han säger “öh” och gör några snabba lama gester med handen. Några går förbi, men några åldriga lantisar stannar och en gammal gumma börja titta i ett spanskt-engelskt lexikon för att se uttalet, men Dagge vet inte att det är för hans skull, så han gör ivriga krafsande gester med handen.

---