Jag hörde att det skulle finnas ett folkslag som kokade sitt eget piss och använde det som mat på något sätt, så jag gjorde en lång expedition. På ett vandrarhem vaknade jag mitt i natten och fortsatte fotvandra. Jag är klädd i långärmad undertröja och långkalsonger, ribbstickade. Jag går och går genom djupa skogar och kommer upp till det nordligaste av Norrland. Det är varmt men ändå beckmörkt. Från att först ha gått på vägar, har jag sedan gått på stigar, och går nu i vild urskog som är mycket tät.

Plötsligt glesnar skogen vid en liten stuga som det lyser i. Stugan står på pålar, som ett litet härbre fast högre, ute på ett fält som försvinner i mörkret åt höger och vänster. Jag går förbi stugan, och de som sitter därinne ser mig ute i mörkret, upplyst av ljuset från stugan, och de ropar efter mig. På andra sidan stugan och fältet är skogen som en svart vägg, så fullständigt kompakt så att jag inte förstår hur man skall kunna ta sig in i den.

Vartefter jag kommer närmare den svarta väggen så blir jag alltmer ängslig och orolig, och får till slut riktig akut dödsångest, plötsligt känns det som man passerar outhärdlighetens vägg, och det exploderar av svart skräck i ens själ, det skriker, det är kanske jag som gör det, jag vet inte, jag rycker tillbaka, tar mig bort därifrån.

Jag går tillbaka till stugan för att få råd. När jag kommer fram till stugan hör jag många röster därifrån. De har märkt att jag har kommit tillbaka. Bland andra så hör jag mina föräldrar därinne, och jag förstår inte hur de har kunnat komma hit, men just nu känns det tryggt att träffa dem för att få råd. Dörren öppnas och det börjar komma ut folk, och när det kommer ut ljus genom dörren ser jag att det som jag i mörkret trodde var en stuga i själva verket bara är en barack, nödtorftigt ihopsatt av billiga spånplattor och dåligt material.

När människorna från stugan kommer ut ser jag att mina föräldrar inte alls är där, det var bara några andra med liknande röster. Alla ser väldigt ålderdomliga och gråa ut, de äldre gubbarna har stort skägg och pliriga ögon, gummorna har rynkig hud, och där finns några ynglingar också, men även de ser väldigt ålderdomiga och inavlade ut. De svajar och raglar långsamt och gravitetiskt, hela deras uppenbarelse verkar väldigt suddig, deras ansikten och kroppar tycks svälla ut och krympa ihop, och töjas ut i olika riktningar. De har blivit så förstörda, och halvt vansinniga, av att ständigt leva så nära skräcken.

En yngling kommer fram till mig och säger “Vi är lite ostadiga”. Jag klarar inte av att se på honom, utan tittar in i stugan, och han säger “Gå in i stugan”, men jag vågar inte, för därinne hörs det röster från flera personer. Jag ser dock bara en bar glödlampa som hänger från taket, och en kal vägg. Det är många gråa människor omkring mig, och några av dem går upp till en liten övervåning på huset, som man bara kan nå från utsidan. Det finns tydligen en källare också.

Jag står helt handfallen bland alla människorna, men tar mig till slut samman och går en bit därifrån. En gubbe kommer fram till mig och säger “Vad trist det ser ut med den här parken, vad?” Jag ser mig omkring, och därifrån jag kom, och åt sidorna, anar jag i dunklet liksom en enorm park, med välklippt gräsmatta och likformiga jättelika lövträd planterade i geometriska rader. Jag frågar honom om folket som kokar sitt eget piss, men det har han aldrig hört talas om.

---