David Bowie har en konsert. Jag och en massa andra flyktingar sitter gömda på scenen. Det spelas en gammal låt, ljudet är från en skiva, det knastrar högt. Vi får doa, och jag doar falskt. Vi har tre mickar, som glider omkring, och varav två ser misstänkt konstiga ut.

Vi är som sagt gömda. Jag är insvept i en pressenning, har en kartong på huvudet, och jag har också mina stora pilotbrillor, vilket känns väldigt obekvämt eftersom jag också har kontaktlinserna på mig, men när jag tar av mig glasögonen kommer David Bowie fram till mig och säger “Vafan gör du? Vill du att du ska synas, va?” Dels syftar han på att jag måste hålla mig gömd och att jag inte får avslöja mig, dels på att det endast är han som får synas på scenen, och att jag inte får konkurrera.

Jag och alla de andra flyktingarna ska fly med buss. Vi är mest negrer, och en massa barn också. Jag kommer rätt sent in i bussen, strax efter min välartade negerpolare som skulle hålla en plats åt mig. Han har satt sig på en av de säten som är långt fram nära föraren, och som är vända vinkelrätt mot färdriktningen, och han håller en plats bredvid sig. Jag kränger mig ner, det är väldigt trångt. Jag vill inte sitta på tvären, eftersom det blir en lång resa, i synnerhet som min polare har satt sig på det främsta av de två sätena och jag således inte kan vända mig framåt. Jag ser att det finns några toppiga säten i en klump längst bak lediga, och jag föreslår att vi skall sätta oss där istället, men det vill inte han. Det finns två platser längst fram till höger lediga, och jag föreslår dem. Han går fram för att pröva, men kommer tillbakahoppande med ett utrop: “Usch, här känner man ju sig som en förare!”

Samtidigt som vi bråkar om sittplatser är det ett litet negerbarn, 2-3 år gammalt, i skär virkad mönstrad ärm- och benlös sparkdräkt, som skall på bussen, men kastar sig av, faller, reses upp av någon vuxen, försöker springa bort, men hejdas av någon annan vuxen, och återförs till bussen. Föraren säger till ungen “Ditt namn är Kunda Kinte. Kinte betyder Befriare, och Kunda betyder att du kommer från Kúnderna, ditt folk. Du är alltså Kúndernas befriare.”

Senare händer det en massa, och till slut är det bara jag och min polare som åker i bussen som är tom så när som på föraren som kör som ett jehu, dvs han verkar behärska det, men kör fruktansvärt snabbt upp- och nedför backar på smala vägar med höga kanter och gropar, så jag står långt framme till höger i bussen och kastas kring.

Sedan händer det massor, och långt senare är bussen åter packad med flyktingar. Vi har kommit en bit på väg, men nu kommit tillbaka. Jag skall gå in i ett främmande territorium och sälja två pilspetsar som föraren gett mig, och försöka få hundra kronor styck för dem. Den ena är välbehållen, medan den andra är rostig, så jag börjar försiktigt att gnida den med fingret, och se, rosten går bort. “Se upp, låt bli!” ropar busschauffören när han upptäcker mitt tilltag, “Det är ju det som gör den värdefull!” När rosten gick bort såg jag att det bara var en värdelös smörkniv i rostfritt stål.

---