Jag har kommit till en by, ett fiskeläge, på en ö i skärgården. Byn ligger på öns västra strand vid foten av ett berg. Solen står i zenit i väster ovanför Stockholm, Sveriges huvudstad. Himlen är blå och det är vackert väder. Emellertid finns där en kö som är mycket lång, som i Polen, och som är en kombinerad kö till mat och till att inregistrera sig till det militära. Kön är så lång, att vart jag än går så ser jag någon del av den.

Jag har en piratskiva med japansk jazz som jag tycker mycket om, och som jag vill spela för andra. Tyvärr visar det sig att alla musikerna är svenska, det är bara sångaren/låtskrivaren som är japan.

Någon berättar att de första som åt avocado bara åt från toppen ned tills de träffade på kärnan. Så lite man måste fått i sig! Jag skalar av hela köttet i ett svep som ett tjockt äggskal, och stoppar i mig det, och tänker att jag måste plantera kärnan på sandstranden vid utedasset. På det ställer där jag först börjar gräva i den defekationsbemängda avträdesluktande sanden, på skuggsidan som vetter ned mot stranden, där är dörrarna, och folk skulle kliva ned den späda plantan, så jag går runt till sydsidan, solsidan, där det är helt avskilt. När jag petar i sanden får jag fram en liten slät yta. Tänk om det skulle ligga ett kranium här! Det vore äckligt ruskigt. Det var verkligen ett människokranium, men bara halvt. Och dessutom i plast.

Jag tänker ta avsked från ön, klädd i mina fulaste kläder, och blommig ryggsäck, men skall först ge “Självfel”, min längsta och mest nervpåfrestande komposition (inspelad på band) till min gymnasiebiologilärare och studierektor Jan Hammarén. På långt håll känner han inte igen mig, utan siktar på mig med pistol. Jag kastar mig in i ett prång och tänker närma mig honom med en kringgående rörelse, men var han än syns i en springa eller glugg siktar han stadigt på mig. Till slut när jag kommit närmare känner han igen mig. Min klasskamrat, Montelius, som iklädd proper brun kostym och slips står vid Hammaréns kateder i något ärende, säger att så går det när man är klädd som jag, och att det inte hade gått så om jag hade varit strikt kostymerad och kortklippt. Hammarén säger “Åja, jag själv är rätt så ovårdad också” fast han har obetydlig längd på håret och är oklanderligt klädd, låt vara att han tagit av sig kavajen och arbetar i bara skjortärmarna.

---