Min mor vill att jag ska börja arbeta, så hon släpar med mig till ett ställe som en bekant jobbar på: Kodaks lager i Frankrike. När vi kommer dit så går vi in på själva lagret, och mor börjar fråga dem som jobbar där om hur jag ska få jobb där, men de kan naturligtvis bara franska (vilket hon då inte talar), så det blir lite pinsamt.

Efter ett tag kommer det fram en kille som kan svenska och förklarar att de ju bara är anställda, så de vet ju ingenting. Han frågar mig hur lång utbildning jag har på att bära och stapla kartonger på ett lager. Jag förstår inte riktigt vad han menar, det är ju bara att bära och stapla, tycker jag.

Hon får tag på bekantingen som säger att jag skall vänta tills chefen kommer.

Chefen är stor och ser död ut. Han banar sig långsamt, sömngångaraktigt, zombielikt fram genom arbetarmassorna som hyllar honom. Bekantingen forcerar fram min hand mot chefen, som tar slappt i den med sin bleka uppsvällda kalla svampiga hand, och går vidare utan att ens ha tittat ner på mig. Vi rusar ifatt honom och gör om det hela. Bekantingen försöker förklara att jag ska få anställning, men det hörs inte under det allmänna arbetarjublet, och chefen hör i vart fall inte.

Vi går undan och sätter oss vid ett avsides bord, jag mittemot bekantingen. Jag tänker att om jag ska försöka få jobb här, så måste jag iallafall veta vad “lager” heter på franska, så jag frågar bekantingen. Han bara blickstirrar på mig och ler. Jag frågar vad det heter på engelska, för det måste han väl ändå veta, men han bara ler stelt mot mig och sitter helt stilla och stirrar.

---