Jag jobbar i en större korv- och grillkiosk, modell utekök, som den vid Medborgarplatsen. Utanför i luckan står en typ som ser snobbig och äcklig ut, och vill ha grillax på stolen. Han uttalar det inte som grill-lax, utan lite som griljera, och med betoning på sista stavelsen: griljáx på stolen. Killen som skall serva honom förstår inte, utan frågar “Va?”. Snobben blir irriterad, upprepar sin beställning, och låter genom sin attityd förstå att den andre är dum som inte förstår. En annan kille går fram för att betjäna snobben, som upprepar sin beställning. Biträdet säger “Ett ögonblick, så skall jag höra med köket om vi har det inne för tillfället.” Han går och ställer sig bakom ett hörn där han inte syns utifrån, står där ett tag, och går sedan tillbaka till luckan: “Nej, tyvärr, vi har slut på det för tillfället.”

-–o0o–-

Mitt ute i ett tomt svart oändligt universum är det två rör av mycket tunn metall, 1½ m i diameter, vars ändar närmar sig i spetsig vinkel. De är oändligt långa, sträcker sig oändligt långt bort, men här är deras ändar, de närmar sig långsamt varandra, och min uppgift är att hindra att de kommer emot varandra. Jag måste alltså trycka dem tillbaka, men jag har inget att ta spjärn mot, så jag får trycka mig emot dem med ren viljekraft, vilket är fruktansvärt jobbigt eftersom de närmar sig varandra obönhörligt, och jag trycker så hårt mot rören att fingrar och tår skärs av mot rörens vassa kanter, händer och fötter, armar och ben skärs av. Till slut lägger jag kroppen mellan kanterna och krossas.

-–o0o–-

Jag är ombord på ett jättelikt segelskepp, av Wasa- eller Santa Mariatyp, och jag tillhör en grupp människor som måste bli tillfångatagna och dödade. En av oss är inspärrad tillsammans med andra fångar i en stor träbur. Fångarna hänger med händerna i varsitt rep som hänger i en båge under taket, som en tvättlina, och runt halsen har de en snara som hänger slakt ner från taket, så att när de inte orkar hålla sig uppe med händerna så hänger de sig i snaran. Den av oss som är fängslad är David Bowie, och han är gräsligt ful och utmärglad. Han försöker hålla sig uppe längre genom att ta spjärn mot väggen och taket. Jag har maskerat mig genom att ta på mig en plastmössa. När jag ser mig i spegeln är jag fruktansvärt uppsvullen i ansiktet. Jag ska sålunda förklädd försöka befria David Bowie, och börjar därför flörta in mig hos tjejen som är fångvaktare. Jag blir på något sätt lite attraherad av henne och upptäcker att det är Gunilla.

Ja, och så händer det massor, bl a att jag upptäcker att fartyget är omgivet av en vattengrav trots att det är mitt ute på havet, och att det blir upptäckt att vi finns ombord, fast de vet inte vilka som är vi.

Slutligen blir jag tillfångatagen och fängslad på samma sätt som de andra, men jag försöker klara mig så länge som möjligt genom att hänga mig upp och ned i knävecken i det vågräta snöret, hänga i takribborna, försöka dra mig uppför snaran med armarna osv. Sjömännen står nedanför och har roligt åt mina apkonster. Vafan, det är ju ändå bara en tidsfråga innan jag tappar greppet och hänger mig själv.

-–o0o–-

Jag är liten, kanske innan jag börjar skolan, och det är mitt i sommaren. På Sandhamn finns det en gammal tant som lägger sig i allt som alla gör, och alla är arga på henne. Jag är hos ett par vänner och ska just hem till mina föräldrar och äta då tanten kommer och anmärker på hur tvätten hänger och hur allting ser ut. Kompisarna och deras föräldrar blir jätteförbannade på henne. Jag hittar ett guldkorn med kvicksilver på i sanden, ser det som ett tecken, och beslutar mig för att försöka prata med henne när hon går därifrån.

Hon går, i riktning bort från där hon bor, och jag följer med henne fastän jag borde gå hem och äta middag hos mina föräldrar. Hon pratar vänligt med mig och svarar på mina frågor. Jag säger att hon skulle faktiskt inte behöva lägga sig i allting sådär. Hon skrattar bara. Vi går vidare runt ön och pratar om mycket och det händer en massa saker. Hela tiden håller jag på att tappa guldkornet som glider omkring – eftersom det är kvicksilver på det – innanför kläderna, mellan fingrarna, in i ärmen, ur fickan, ner i skon osv. Jag tappar inte bort det helt och hållet, men får inte heller fatt på det.

När vi kommit runt halva ön och jag inte alls känner igen mig börjar hon förklara: Hon ser hela ön som sitt eget hus, eftersom det var hennes förfäder som var först på ön. Jag säger att då måste hon se på släkt på ett helt annat sätt än jag, för att för mig vore det helt vansinnigt att tänka sig att en annan person skulle ha något speciellt att göra med mig bara för att den var en förfader till mig.

---