I ett långsmalt rum, som en korridor ungefär, är det dukat till fest, med långbord och allt, typ Blå Tornet. Alla gästerna ser väldigt uppklädda och flashiga ut. I högra änden av korridoren är ett litet podium där det står en kateder. Det är meningen att var och en av gästerna skall framföra något inför de andra där, under överinseende av en ordförande och talman som är min mor. Det hela liknar en skolsituation med föredrag och min mor som lärare.

Jag är inte alls förberedd, men jag tänker spela en kassett, som jag inte lyssnat på, med musik av Suicide (Alan Vega och Martin Rev), och berätta en av mina drömmar till det. Min mor, lärarinnan-ordföranden, säger att det är så många som tänkt göra samma sak att det är bäst att jag skrinlägger mina planer. Jag blir ledsen och gråter. En tjej kommer fram till mig och ska trösta mig genom att säga att jag inte har samma hårfärg som någon annan. Mia Wretemark kommer fram till mig och säger att hon visst sett tidningsomslag med bilder på folk med samma hårfärg som jag.

Karin Tisell är där också. Först låtsas jag inte se henne, sedan går jag fram till henne och säger att hon måste ta bort sina kläder från vår vind. Då blir hon glad. Anders Wall, en smilfink som deklarerar noll, är där också, i avsikt att framföra något, eftersom han har en rest sedan skoltiden i detta ämne, som visar sig vara svenska. Jag måste gå härifrån innan jag gör något mer dumt, tänker jag, och går ut. Korridoren visar sig vara skeppargrändshuset, och jag kommer ut på baksidan. Utanför är det snö och jul, och det är längst upp på en bergstopp långt ovanför molnen.

Vi leker i snön där, jag, min mor och mina syskon. Min mor kanar farligt utför västra bergssidan på lek, två gånger, och hamnar andra gången i en balja med vatten som det finns en figur i som jag först trodde var av betong som hon skulle göra sig illa på, men som istället visade sig vara av papp. Det finns också två levande varelser där.

Ett jetplan passerar långsamt alldeles nära sydsidan av huset, mot väster, åt höger. På grund av att det är så starka uppåtvindar från berget måste det flyga med nosen nedåt. Det svänger av åt höger, norr, och dyker sedan åt vänster, söder, djupt ned bland molnen som ligger långt under oss. Det försvinner som en liten prick innan det kommer ner till molnen.

Dagge säger att om man stampar så sjunker man igenom snön. Jag prövar. Tomten, bakgården, ligger nu på den ena av två bergstoppar, omgärdad av staket, och huset på en annan, c:a 10 m bort, också omgärdad av staket. Mellan dessa är en svag sänka, som ett litet ingenmansland, täckt av snö. När jag stampat på tomten hoppar jag över staketet till ingenmanslandet och ser nu huset under medeltiden, riddartiden. Det är höst, kulet, ruggigt, mulet, dimmigt och blött.

Någon annan stans har tre onda män, klädda helt i svart, medlemmar av en förbrytarorganisation, haft en sammansvärjning. De har varsitt vapen bestående av en lång kedja med en hammare eller hulling längst ut. Med detta kan de slå sönder precis vad som helst. De har övat sig, prövat, och slagit sönder en mängd saker i sin närhet och i sin omgivning under dramatisk musik och till deras betjänts stora förskräckelse.

Nu kommer de till huset jag står framför, och som bebos av en riddare. Ah, miljön är så autentisk! Utanför och runt omkring huset är det vatten, eftersom en flod går förbi där, som svämmar över av allt regn. Riddarens page, Captain Baines, står där, framför huset, iklädd smedförkläde i läder och gamla bruna kläder. Allt är smutsigt och blött. En av de onda männen slungar ut sitt vapen mot den gamle pagen, och hullingen hakar fast i buken på denne. Han vrålar av smärta när de halar in honom, tills de slutligen dränker honom i det ankeldjupa vattnet.

Av all uppståndelse, undrande över vad som står på, kommer nu själva riddaren ut, böjd genom den låga dörren, det är naturligtvis Captain Onedin, och på en gång slungar de tre onda männen sina vapen mot riddarens huvud som bara är täckt av en tunn slät riddar- eller vikingahjälm, och man inväntar katastrofen, men i samma ögonblick som hamrarna träffar hjälmen händer något underligt: genom hela scenen går en vägg, en mur, som sträcker sig så långt man kan se åt bägge håll, en urgammal mur, kanske asiatisk, full av figurer, symboler, ristningar och uthuggningar, och riddarens huvud är en relief i denna mur eller vägg.

När de tre hamrarna trillar bort ser man att de gått igenom hjälmen men inte skadat riddarens huvud. Detta är något fantastiskt egendomligt och oerhört märkligt! Riddaren bryr sig emellertid inte om det, utan efter det att scenen blivit “normal” igen skådar han in i andevärlden, där han ser pagen Captain Baines komma skuttande hitåt i ultrarapid, på klassiskt vis, och iklädd en vit fotsid nattskjorta, nedför ån som slingrar sig hitåt genom en allé.

-–o0o–-
Jag är klädd i högadliga kläder i ett stort gammaldags slott, där det flyger omkring en massa flygekorrar. Någon upplyser mig om att de kallas något med “varg”, eftersom deras huvuden ser ut som varghuvuden, men inte på något hotfullt eller aggressivt sätt, utan oerhört sött och gulligt.

En flygekorre har förpackats i en konservburk för export till en engelsk greve. Jag tycker synd om den och släpper ut den, och vill därigenom att den ska bli min vän, men den är ju bara ett djur, och blir bara glad för att jag släpper ut den, och så flyger den iväg. Jag ger mig emellertid inte så lätt, utan fångar in den när den råkar passera förbi, och håller fast den vid min axel.

Senare ska vi åka därifrån i buss. Vi åker genom åtskilliga miljöer, bl a genom en djup skog på en smal skogsväg uppför och nedför backar som är så branta att jag måste hänga utanför bussen och hålla i mark och vegetation för att bussen inte ska välta.

På ett annat ställe skulle jag dödas om det kom fram att jag var svensk. En kille på motorcykel tilltalar mig på svenska, fast han själv inte är svensk, och jag vet inte hur jag ska göra, för om jag svarar avslöjar jag mig. Till min oerhörda förvåning förvandlar sig flygekorren och antar gestalt av Kjell Kolsrud, som svarar på svenska med amerikansk brytning. Detta är så otroligt att jag inser att det är fråga om en dröm.

Jag läser i en bok om mina drömmar. Där står det om alla symboliska avsnitt som alltid förekommer i mina drömmar. När jag läser om det kommer jag ihåg hela drömmen och ser att det stämmer precis. Två punkter är överklassmiljö och resa.

---