Jag ska ut på en lång fotvandring, har klätt mig i läderjacka, stor hatt och har med mig en militärväska. Som proviant tänker jag nämligen ha äpplen och päron som jag gräver upp ur jorden utanför dagiset på Fjällgatan. Där finns en massa andra människor också, så det gäller att snabba på innan de har tagit alla. Jag får tag på en hel del äpplen och ett par riktigt stora päron som jag tar med mig.

Vid Kungsholmens gymnasium, som ligger i Bromma utanför Stockholm, ska jag träffa Dagge, men han är inte där, så jag går in i den helt övergivna skolan, går igenom alla rum och korridorer och plockar på mig några för mig helt meningslösa saker, bl a ett häfte av Ragnar Grippes far eller farfar, V. Grippe, med synonymer till naturvetenskapliga termer, plus ett häfte om författaren till föregående häfte.

Jag går ut genom tunnelbanestationen Brommaplans utgång, ser Lars Cleveman och Per Eklöf, ropar “Hej” så de vänder sig om, och går fram till dem. Per Eklöf känner inte igen mig, så jag talar med Lasse. Per tror väl att jag är någon kompis till Lasse. De ska med någon buss som ska gå nu, och som Per går till, men Lasse tar sig tid att stanna kvar och prata med mig. Han småmyser lite, gör en typisk min, lutar sig lite närmare och tänker berätta något för mig: “Jodu, nu kommer den bistra sanningen, hö hö”, och av hans sätt att berätta det förstår jag att det inte är det minsta bistert. Nu ska emellertid bussen gå, Per ropar, Lasse springer iväg, och jag går efter för att vinka av honom. De går in och sätter sig, dörrarna stängs, och bussen börja långsamt köra iväg. Då kommer jag på: Lasse kan ju följa med mig! Jag bankar på bussfönstret och ropar “Kom igen!” tills jag blir alldeles hes, men det är försent. Han kommer inte ut, och bussen kör iväg. Ah, lika gott det. Jag tänker på min förestående fotvandring söderut, och känner mig glad, upprymd och förväntansfull, och friheten pirrar extatiskt i kropp och själ. Jag är hungrig. Dags att ta ett äpple.

---