Det är vinter och beckmörkt, för länge sedan, järnålder, vikingatid eller medeltid, jag vet inte. Jag är slav hos en mäktig herre på en stor gård. Det ska bli ett stort gästabud med många mäktiga herrar långt ifrån. Jag och de andra slavarna sliter som djur för att få i ordning till festen.

Nu kommer de fina herrarna, alla iklädda stora pälsar, i sina slädar dragna av hästar. De kör in på gården, kliver av och går in, och gästabudet kan börja.

Nu är jag herren.

Det blir en lyckad fest, mina slavar jobbar duktigt med att servera mat och dryck och underhållning. Bredvid mig sitter en man, vittberest och lärd till skillnad från mig, och som jag därför är mån om att göra intryck på, så jag säger “Fina slavar, eller hur?” Han svarar “Visserligen, men vet de hur man gör glass?” Jag har naturligtvis aldrig hört talas om “glass”, men det låtsas jag inte om, utan jag håller masken och spelar spelet, och ropar min bästa slav till mig, och säger “Gör lite glass till herrn här!”

Nu är jag slaven.

Jag vet inte hur man gör glass, men jag tror att jag har hört talas om något sådant. Jag blandar bär med grädde, häller ner det i en liten skål, blandar snö med salt, och tar då inte det dyra matsaltet utan det vi fått från kourin, häller i en stor skål, och sätter den lilla skålen i den stora. När saltet får snön att smälta blir blandningen kallare, varvid grädden stelnar. Jag serverar glassen till min herre och den andre herrn.

Nu är jag herren.

Jag är verkligen förvånad, det här hade jag aldrig kunnat föreställa mig, och när jag ser hans beundrande reaktion myser jag så jag knappt kan dölja det, men jag låtsas som ingenting, och ger dessutom min slav en rejäl utskällning eftersom jag tycker skålen har en lätt anstrykning av salt.

Nu är jag slaven.

Gästabudet lider mot sitt slut. Alla de fina herrarna, också våran herre, ska åka härifrån. Jag står i dörren och ser dem gå bort över gården. När de passerar genom ett mellanrum, överbyggt med tak, mellan långsidan av huset, som är till vänster, och kortsidan av stallet, som är till höger, ser jag hur de blir belysta av ljus som kommer ut ur fönstret på kortsidan av stallet. En av dem kastar ett öga in genom det och säger skämtsamt “Jojo, det ser varmt och skönt ut därinne”, och jag blir orolig: Det ska inte lysa därifrån.

Vartefter de går under under överbyggnaden blir gången mellan de två husen allt längre, tills alla går i den, då plötsligt stallet välter ned åt höger, och alla herrarna, och jag också, eftersom jag nu är herren, åker direkt ner i helvetet, där vi får straff som består i att vi blir spetsade på flera meter stora treuddar vars skaft är stuckna ner i marken, våra armar och ben skärs av, och också våra ansikten och huvuden sånär som på munnen, för att vi ska kunna skrika. Jag skriker och brinner, och det tycks gå en oändligt lång tid. Detta är enda tillvaron, smärta och pina, den är evig, och det andra är så långt borta att det till slut är glömt, den här outhärdliga plågan är det enda som finns och någonsin funnits.

När straffet är avtjänat tar Gud, eller om det är Satan, med sin mäktiga hand och slår av alla skaften till treuddarna så vi kastas handlöst till marken. Där ligger jag nu, blind och stympad, med en treudd genom kroppen. Jag försöker röra mig genom att vrida och böja på min torso, som en stympad mask på en krok. Efter ett tag, jag har ingen uppfattning om tid, får jag en känsla av att jag stöter mot en annan kropp, men den ligger stilla. När jag ålar mig mot den känner jag att det är en kroppsdel, en arm, och när jag trycker min axel mot änden av den fastnar den, och jag känner på något sätt igen den som min arm. Med den blir det enklare att hitta de andra delarna och befria mig från treudden.

Jag har en känsla av att jag måste hitta tillbaka, men jag har ingen uppfattning om till vad, eller hur, men jag är fylld av en slags orolig rastlöshet som gör att jag inte kan stanna, utan börjar vandra dit näsan pekar. Jag vandrar mycket länge, månader, år, vad vet jag, genom olika öde, förödda eller förstörda glödheta landskap, ibland finns där fördömda, ibland inte, rakt fram mycket länge, tills jag tröttnar på det och går åt ett annat håll. Så håller det på så länge att det nu är detta vandrande som är det enda som någonsin funnits, allt det andra är så långt borta att det sedan länge är glömt.

Jag märker att om jag går mycket långt åt ett visst håll så blir det gradvis kallare, det känns bekant på något sätt, jag undrar varför, och beslutar mig för att gå ditåt så långt det går. Efter ännu en tid har jag kommit fram till ett vinterlandskap och står framför en flod som är full av isflak så att den är ofarbar. Isflaken bär inte, så det går heller inte att ta sig över till fots. Jag ser två svanar fastfrusna i isen.

---