Jag läser en artikel om tänder: Man har kommit på att tandröta och tandgluggar inte är något som var meningen, dvs det har förts in i människosläktet av misstag, en defekt i utvecklingen. Det är många rörliga och ljudande färgillustrationer i tidningen, människor som ser glada och fria ut, men deras tänder är helt ruttna (vilket avbildas bredvid i uppförstoring), inte så att man ser det på de glada människorna, för där ser tänderna vita och friska ut, men dolt, bakom tandhalsar och nere i tandköttet, är det stora urgröpningar.

En kille har undersökt kranierna av sina förfäder, ända tillbaka till 1600-talet. Han har då tagit med bara de manliga rakt nedstigande ättlingarna och deras fruar. I tidningen ser man dessa par avbildade som porträttbyster, rörliga och talande, i profil åt vänster, en rad för varje århundrade (det börjar i nuet och går bakåt), omkring fem generationer per rad, och avbildade som allt äldre för varje generation. Under varje profil står en siffra som visar vilken i ordningen denna anfader respektive anmoder det är, med början från den första, äldsta, han hittat.

Jag fäster mig till en början vid att siffrorna för männen är högre än siffrorna för hustrurna. Förklaringen får jag när jag kommer till den fjärde raden, 1600-talet, där han blott hittat tre eller fyra anfäder. Där finns kvinnorna inte medtagna eftersom kvinnor och män på den tiden begravdes på olika kyrkogårdar, och kvinnornas kyrkogård blivit förstörd.

Ju längre man kommer tillbaks i tiden desto råare blir anfäderna i tonen, och den siste (dvs förste, äldste) svär helt hämningslöst.

Jag känner mig starkt inspirerad att på detta vis undersöka mina egna förfäder. På Sandhamn gräver jag upp min farfars grav, och tar ut skelettet ur kistan för att undersöka kraniet. Man måste ha tillstånd för att göra något sådant här, och kyrkvaktmästaren hjälper mig också med uppgrävandet för att allt ska gå rätt till. Det är mitt på dagen, men jag förvånar mig ändå lite över att jag inte blir lite mörkrädd av hela situationen.

Mina övriga förfäder ligger begravda lite varstans i Sverige, och därför tänker jag ta körkort. När det blir sommar åker jag upp till Ångermanland, där Antti Dahlgren har en gammal bil som jag lär mig köra i. Jag kör upp, tar körkort, köper Anttis gamla bil, och drar vidare norrut. Tiden går, jag letar förfäder, och nu har det blivit mitt i vintern. En kväll plockar jag upp en tjej som liftar. När natten kommer kör jag som vanligt av bilen av vägen och lägger mig att sova i min sovsäck i bakre utrymmet på bilen, som är en stationsvagn eller herrgårdsvagn där jag fällt ned baksätena så det finns plats att sova där. Hon sover också över i bilen.

Mitt i natten vaknar jag av att sovsäcken brinner, den är helt övertänd. Jag lyckas blixtsnabbt ta mig ur sovsäcken och slänga ut den genom bakdörren på bilen, ut i snön, utan att något annat tar eld. Hon sitter i bilen med en cigarettändare av silver eller rostfritt stål i handen och stirrar på mig. Jag sliter den ifrån henne, kastar ut den i snön och vrålar “Vafan håller du på med, är du inte riktigt klok?”

Hon rör inte en min, utan tar fram en lila engångständare, cylindrisk, och tändstickor, tänder tändaren och sätter lågan mot taket. Jag tar tag i henne och slänger ut henne i snön, hon faller handlöst på magen, och jag lägger märke till att det under henne sticker fram en bit av en tunn vit halsduk med glitter, som jag inte har sett att hon har haft på sig. Jag förstår att det är bäst att jag blir av med henne, och hoppar därför ut, märker att jag är barfota i snön, men tänker att nöden inte har någon lag.

Först nu börjar jag urskilja saker i mörkret runt omkring mig, och jag lägger märke till var jag befinner mig, jag var så trött i går kväll att jag knappt kommer ihåg något. Det är mitt ute i vildmarken. På andra sidan vägen är den becksvarta ogenomträngliga skogen som en vägg, och på denna sida några träddungar, men annars öppet, särskilt nära vägen. Bilen står väldigt långt från vägen, kanske nästan 50 meter, och det måste ha snöat mycket under natten, för det syns inte tillstymmelse till hjulspår i den djupa snön. Märkligt är, att jag kört av vägen på den vänstra sidan trots att det är högertrafik.

Jag ser ljus och hör motorbuller, och nu kommer en taxi körande på den vita osandade vägen från samma håll jag kom körande ifrån. Jag rusar fram och vinkar för att få den att stanna så den kan ta med sig henne härifrån, men den är upptagen, skylten lyser inte, och den kör vidare norrut - på den vänstra sidan av vägen! Jag står kvar, och efter ett tag kommer en gammal veteranbil, också den från höger, men i en, för den typen av bil, vansinnig hastighet, vilt krängande och studsande mellan kanterna på vägen, motorn på toppvarv, även om den inte kör lika fort som taxin.

Jag följer den med blicken bortåt vägen, och ser hur den krockar bakifrån med en hästdragen släde, på väg åt samma håll, som jag inte lagt märke till tidigare. Bilen tar eld av kraschen, och sätter även släden i brand. Förarna av respektive fordon räddar sig ut, springande åt mitt håll, men jag vet inte om det är så att föraren av släden jagar föraren av bilen, vilket man skulle kunna förstå om han gjorde efter en sådan smäll. De ser verkligen egenartade ut, där de kommer springande, bilföraren klädd i tjocka bruna kläder: tjock skinnjacka, grova kängor, läderhuva, skinnhandskar med krage, och fartglasögon, och slädföraren i ålderdomliga kläder: hög hatt, svart slängkappa, och en svart rak käpp med guldknopp, hans ansikte är långt, gammalt, magert och skinntorrt, och han har en lång, smal, stor, böjd näsa.

När de kommit fram till mig stannar de plötsligt, och jag frågar “Var ligger närmaste ort åt det hållet” och pekar åt vänster, norrut, i min färdrikting, “eller kanske ditåt”, och pekar åt motsatta hållet. Den gamle mannen svarar, något tvekande och dröjande, som om han försökte dra sig till minnes, “Jaa... Det är nog åt det hållet...” (åt höger, söderut, där jag kom ifrån) “... för där ligger Sixtinska” säger han, tittar åt det hållet och gör en liten gest med handen han håller käppen i.

Nu ser jag att det äntligen kommer en häst med släde på väg åt det hållet. Jag hejdar den, förklarar mitt ärende, tar henne och stoppar ned henne i släden. Hon är hemskt ledsen och jag blir orolig för hur det ska gå för henne. Jag rusar tillbaka till bilen där jag har min väst med pluskan med alla pengar i. Tänk om någon stulit dem? När jag kommer fram till bilen ser jag att den bara är en hög med trä, ett vrak av en gammal släde. Jag tar västen med pluskan och pengarna och rusar tillbaka till henne och ger henne hundra kronor, det bör väl räcka till ett hotellrum iallafall, men jag har en känsla av att jag fått just dessa hundra kronor av henne förut. De åker iväg mot Sixtinska.

Jag går tillbaka till det som förut var bilen, och inser plötsligt hur det är fatt: Mitt jagande efter förfäder har nu fört mig 300 år tillbaka i tiden, “bilen” är bara vraket av en släde utan häst, och jag kan inte ta mig vidare härifrån. Jag ångrar mig och vill få tag på henne igen, så jag får börja gå till fots åt det håll som hon försvann i släden, mot Sixtinska. Jag går länge och väl i mörkret och kylan.

Till slut får jag syn på några svarta och ödsliga byggnader som ser stora och bastanta ut i mörkret. Det närmaste huset är gjort av träbjälkar, grovt, knöligt, ogästvänligt och synbarligen obebott. När jag går in i det får jag se henne ligga fastspänd på en bänk, medan gubben som körde släden lägger en konstig mask på henne, som täcker hela huvudet, och som det står ut flera horn från. Hon säger att han håller på att göra i ordning henne, för att det ska bli en häxjunta, där alla häxorna sitter hand i hand, och där det brinner levande ljus. Detta ser jag avbildat på väggen bredvid henne: häxor som sitter i en jättelik ring, armarna i kors, hand i hand, med levande ljus mellan sig. Den ena häxan ser hemskare ut än den andra.

Det här är det första hon har sagt, och jag känner verkligen att jag måste rädda henne, men han säger att hon nu är hans, nu är det han som bestämmer över henne, och han tänker ha henne till häxjuntan, så jag blir till slut tvungen att slå honom.

---