Jag är instängd tillsammans med många skumma typer på ett hotell som drivs av ett fettslabb. Jag svälter och letar efter mat, hittar några matkassar som är ihoptejpade, och ser efter om det finns något användbart i dem. Där finns stentorrt bröd, som nog går att äta, men också helt oätlig rutten gurka.

Vi försöker hålla i en jättelik geting – vi krymper, det är så otäckt, jag vill inte se vad som händer, utan tittar mot taket. Det händer något hemskt, men jag ser bara ett konstigt ljus, och hör en kör av egenartade skrämmande konstiga röster, och allt börjar skaka.

Senare en period är vi alla getingar.

En tavla med solnedgång avbildas med distorsion i någons sinne, är den svensk, månne?

Efter en lång tid lyckas jag ta mig ut, med Robin Olsson hängande på min rygg, med armarna om min hals. Han är helt borta i huvudet, och håller på att strypa mig, så jag dunkar hans huvud i asfalten för att han ska släppa mig. Han tuppar av, och dråsar i gatan, men bibehåller sitt grepp om min skjorta som slits sönder. När han kvicknar till börjar vi gå därifrån. Jag har ingen aning om var vi kan befinna oss, men det verkar vara i en småstad. Det är mörkt och regnigt. Vi går förbi hotellet som Robin bor på, och vi ser hur de släcker därinne. Jag säger “Såja, nu är det stängt här också. Vart ska vi nu gå?” Robin ska visst gå hem, och jag blir plötsligt så otroligt ledsen och börjar gråta, för jag har ju inget hem att gå till. Robin berättar om hur han hade det hemma: “Jag stängde ute omvärlden och djävlades med mamma tills hon snackade med någon och jag till slut fick lov att kalla henne för Stigrinna.” Framför oss välter en röd sportbil.

---