Det är mitt i natten, och jag är på en mörk gård, som jag lekte på som barn. Där finns en mängd trappor och plan, och allt är mycket förfallet. Jag går omkring och hittar inte ut. När jag går hörs det prassel och hotande ljud bakom mig. Jag är rädd och försöker hela tiden lysa med ficklampan.

Plötsligt börjar det krasa under mina fötter. Jag står på en grusgång. Till höger om mig ligger en villa, som ser helt övergiven ut, men jag är ändå rädd att det ska finnas någon i den, som i så fall skulle upptäcka mig, eftersom mina steg på grusgången låter så fasansfullt starkt i den annars så totala tystnaden.

Framför mig ligger en kyrkogård, som jag inte vågar gå in på, och jag törs inte heller gå tillbaka in på gården, så jag börjar gå på grusgången bort från villan, hela tiden rädd för att bli upptäckt.

När jag gått en bit kommer en liten unge på trehjuling cyklande förbi mig i mörkret. Fastän han verkar vara i treårsåldern är hans ansikte alldeles rynkigt, torrt och ihopskrynklat som på en mycket gammal gubbe. Det ser otäckt ut. Eftersom cykelns hjul är så små, så går det väldigt långsamt, trots att han cyklar så snabbt han kan. I själva verket ser det vilt ut: Oftast cyklar han på två hjul, ibland på ett, trehjulingen kränger hela tiden, stegrar sig, ibland släpar han nästan i marken, ibland står han nästan på näsan. Det hela ger ett intryck av att han cyklar i det närmaste utan inverkan av tyngdlagen.

Jag undrar var han kommer ifrån. Det är nog bäst att hålla reda på honom. Någon har tappat bort honom och saknar honom. Kanske jag rent av kan få hittelön?

När jag funderar på detta ser jag att det kommer en flicka i femårsåldern springande efter honom, och sedan efter henne flera människor, kanske en hel familj, bakom mig. Jag följer med dem längs grusgången fram mot en hög mur som omgärdar gården. Muren är sådan, att man inte kan ta sig över den själv, utan det kan bara ske med hjälp av någon, så de hjälper mig och varandra över.

Utanför är ett stort fabriksområde, en fabriksstad med stora gråbruna smutsiga dammiga hus och trånga gator. Mörkret är spökligt upplyst av enstaka glesa och svaga natriumljus. På gatorna är det jättelika köer av ungdomar som försöker hålla kontakt med varandra genom att referera till olika gemensamma beröringspunkter, till exempel gemensamma bekanta. Jag hörde en fråga en annan om den varit på Fyran.

Jag ser väldigt suddigt, och undrar om mina kontaktlinser har halkat snett, men så upptäcker jag att det beror på att jag – förutom linserna – har på mig mina gamla pilotglasögon. Jag tar av mig dem och stoppar dem i fickan.

Längre bort ligger ett stort järnvägsområde täckt av spår som går åt alla håll. Det springer en massa folk längsefter de olika spåren. De måste akta sig för elektriciteten som – liksom i tunnelbanan – går i helt nakna, oskyddade ledningar bredvid spåren. Det kommer tåg och Mercedesar i otroligt hög hastighet på spåren, och människorna måste ideligen kasta sig ner i dyngan eller i hålor för att inte bli krossade av de framrusande fordonen. Många hinner inte undan.

Jag ser återigen suddigt, och märker att jag har glasögonen på mig. Jag förstår inte hur de kommit dit, men jag tänker att jag väl har råkat ta på mig dem av gammal vana. Eftersom jag inte längre behöver dem river jag av mig dem och slänger dem så långt bort jag kan.

Långt därborta kommer Sterner (fast det är von Sydow) springande på ett spår. Runt en kurva skymd av en bergknalle blir han överraskad av ett tåg i hög fart. Han hinner inte kasta sig undan, utan blir påkörd. Av smällen blir han totalt massakrerad och slungas genom luften hela vägen fram till mig, och landar på mage med ansiktet under leran, framför mina fötter. Jag mår illa, vänder mig bort, känner mig snurrig och chockad, orkar inte befatta mig med det här. Jag går därifrån. Någon ringer efter en ambulans.

Jag ser suddigt igen, sliter av mig glasögonen, slänger ner dem på marken, och stampar på dem tills de är helt krossade.

Området är mycket större nu, och jag befinner mig mitt ute på det, med uppenbar fara för livet. Det är fortfarande mitt i natten. Jag måste bort härifrån. Någon säger till mig att det kommer att bli många fler olyckor med de nya höghastighetsloken som skall gå ännu snabbare. Jag måste rädda mig och gömma mig så att jag inte blir påkörd. Jag hoppar ned mellan spåren. Herregud, el-ledningarna! Jag ser blått ljus från en ljusbåge och känner lukten av elektricitet. Jag skriker, för jag vill inte dö. Jag måste härifrån. Området blir större hela tiden.

Jag lyckas efter ett långt tag ta mig ut till ytterområdena, där man bygger nya spår. De ligger i markhöjd, och marken är inte lika upparbetad, utan plattare. Det är fler tåg och fordon på spåren här, och därför kan de inte köra lika fort. Jag klämmer mig mellan en röd och en blå godsvagn, och kommer fram till en mack som har löpsedlar med Lennart Hyland och godis som säljs med slagordet att det är lika gott som i onsdags. Jag försöker få lift med en bil fullpackad med åldringar, som också försöker fly därifrån.

---