Det är vinter och mitt i natten, beckmörkt. Jag är vikarie och skall dela ut brödskivor i brevlådorna på fabriksbyggnader och stora gråa ödsliga hus. När jag kommer dit märker jag att jag har glömt nycklarna till portarna, de ligger kvar i mina svarta kläder, så jag blir tvungen att gå hem igen. Gunilla ska vänta tills jag kommer tillbaks med nycklarna.

På vägen kommer jag in i en kyrka, där man just håller på och uppför ett spel om död och återuppståndelse. Jag vill se hela, så jag frågar när det skall spelas nästa gång.

Jag går ut och upptäcker att jag har nycklarna i fickan. Jag måste skynda mig tillbaka eftersom jag måste dela ut till många fler. Brödet räcker inte. Vi ska gå och se pjäsen. Min far har en fest. Det är medeltid utanför stadsmuren. Över muren, vallgraven. Utanför muren är det tomt, slätt.

Jag argumenterar mot en patriotisk partivän. Han tycker att våra system och metoder är dåliga. Jag frågar honom hur deras är. Han säger att de arbetar med kärlek, värme och gemenskap. Jag blir upprörd och säger “Men det där är ju bara ord! Ni föser ihop en massa folk i en källare och förväntar er att det ska uppstå kärlek!” (Jag syftade på en populär ungdomsorganisation)

Korna, vandrande, bås, kör över, går ner sig genom isen. Ägaren blir ledsen. “Jag hoppas du vill ha betalt.” Det blir revolution och krig. Jag blir krigsfånge, och tvingas gå långa sträckor. Jag klagar över att jag är trött: “Müde”. Innan detta hände det här: Jag handlade på en matvaruaffär, kassan på övre planet hade inte 45 att ge mig tillbaka. Därnere visar jag kvittot.



Familj med dekadenta vanor: Pissa någon full. Jag har fläck på byxan och blir avslöjad. Jag blir arg. Förstår.

---