Jag tittar på ett gammalt kort, kanske från början av förra seklet. Det är svartvitt och lite suddigt i olika gråtoner. På fotot är det ett antal tjejer som ser väldigt hängiga ut och lutar sig mot ett flera meter högt grovt och stadigt hönsnätsstaket. En del verkar inte kunna stå upp, utan håller i staketet med fingrarna genom ståltrådsöglorna, och hänger i raka armar. Fotot är taget under en skolavslutning. Skolhuset är gammalt och antagligen målat med Falu rödfärg, ett trähus med två våningar. Vädret är vackert, så alla flickorna har på sig sina finklänningar, som är ljusa, en del blommiga. Många av flickorna håller i blombuketter, men eftersom de knappt orkar vare sig stå upprätt eller hålla i dem, släpas en del av buketterna i gruset. Staketet omgärdar skolan och gården, så ingen kommer därifrån.

Alla väntar. Avslutningen är uppskjuten eftersom det fattas en. Rektorn har gått ut för att ta rätt på honom, och kommer här på bilden och leder den lille killen i örat, på grusvägen som går utanför skolans staket. Killen håller också i en blombukett som han släpar i gruset. Han har kängor, knästrumpor och äppelknyckarbyxkostym. Han har ett nät över huvudet.

-–o0o–-
Vi sitter i en spilta i ett stall, omgivna av bomull. En tjej med ett nyfött barn på armen säger “Näe, jag tror att 33 grader kallt är för mycket.” För mycket för att någon ska klara av det, menar hon, någon speciell som hon tänker på. Några går ut ur stallet, där utanför ligger han ihjälfrusen, men de vill inte låtsas om det för tjejen.

En privatdetektiv tillkallas. Detektiven är jag. Hans assistent är hans bror, men bägge är jag. I stallet sitter tjejen med sitt nyfödda barn. En griskulting går omkring. Min bror (jag) tänker på fallet och säger “Jamen det är ju så man kan bli förbannad”, och tänker sedan på stallet och säger “Det här är ju inte som vanligt.” Jag säger “För att det är en skitränna här.” “Just det” svarar han. “Jasså!” säger jag, drar ner brallorna och skiter i den. “Hu då” säger han.

---