Det är tidigt på våren, och vackert väder. Jag är strax söder om stan, vid Hammarbykanalen vid Årsta. Där är massor av turister. Alla verkar lyckliga. Jag känner mig också glad. Jag sitter vid någon uteservering som trots kylan har öppet, och talar med en turist. Han säger att han har känslan av att i Sverige vaknar man tidigt. Han menar inte att det är något speciellt för svenskar, utan att det är så för alla som kommer hit.

Jag tittar på några turister som är ute och går på isen. En av dem kommer på avvägar och går igenom isen, och av strömmen förs han in under iskanten. De andra rusar omedelbart till och håller på och stampar och hoppar på isen för att försöka arbeta upp en vak. Till slut lyckas de få upp honom, men då ser han helt stelfrusen och död ut. Jag borde ha ropat och varnat, så skulle det här inte ha hänt.

Jag går in mot stan, och kommer in på en repetition av en jättelik opera om alltings död och återuppståndelse. Jag tittar på en utställning där med skärmar med foton från en film om universums undergång och den nya rasens födelse: Världarna störtar samman och livet degenererar. Det är ett fantastiskt oväsen och en mäktig musik. En kvinna gråter och skriker “Oh, nonono, no... no... no! No!!!” Christopher McDermouth går fram och slår ett slag på en stor klocka. Violinerna slutar att spela, det blir dödstyst.

När jag går ut är det fullt krig, attacker från alla håll, och flyganfall. Det springer massor av soldater överallt, och de stupar och blir massakrerade och överkörda av tanks. Jag har bara en liten knallpulverpistol att försvara mig med, men det finns inget knallpulver i den. Då tänker jag att jag kan använda den som tillhygge, men det går inte, eftersom den hela tiden håller på att falla sönder. Men tack vare att pistolen är oduglig, så verkar jag också vara osårbar.

Framför mig kommer en buss i full fart. Den sladdar och stannar med en tvärnit, och ut ur den stormar en mängd skolbarn. Alla är beväpnade med gevär och k-pistar, de skjuter vilt omkring sig och blir i sin tur lemlästade och dödade allihop. Jag måste bort härifrån, så jag flyr norrut genom en massa ruiner och förfallna smågator och hus. Hela tiden är jag så ledsen och gråter så jag knappt kan stå. Till slut kommer jag upp på en punkt där det är fred. Då är jag på riksvägen utanför Nyböle.

---