Gunilla och jag hittar ett obebott hus som vi tänker flytta in i. Det ligger utanför stan, i ett mörkt och lummigt, blött, jordigt och ursprungligt område, med stora uråldriga träd. Huset är ett lågt långsmalt gråbrunt stenhus, med en egendomlig form, som en pendyl eller ett schacktidtagarur, eller en spiselkrans eller fris. När vi har bott där ett tag är det fullt av insekter, senare flyttar det in massor av folk.

Våran katt har en kattunge i form av ett fragment av en grammofonskiva. Jag blir orolig att katten inte ska förstå att grammofonskivebiten är hennes unge, som behöver dia sin mor, som ändå inte kan ge di, eftersom hon inte har några ungar. Eftersom kattungen inte får någon näring, krymper den ihop, men just när den är som minst och jag tror att den inte ska klara sig, utan försvinna, antar den formen av en pytteliten råtta (fast det är en groda). Jag måste ut och hämta jord i en flaska till den.

Ute finns det fyra typer av jord. Alla består huvudsakligen av kött, utom den fjärde typen, Uppfart, som består av mera grus än kött. Jag pular ned lite av varje sort i en halvliters e-kolv med liten hals.

När jag kommer tillbaka är det istället för kattungen ett stort knippe maskar som sträcker sig uppåt. Det är jättelika inälvsmaskar, flera meter långa, decimetertjocka, blekvita, broskartade, segmenterade, långsmala och spetsiga, och de sträcker sig och trevar och söker med böljande slingrande blinda rörelser, och är så äckliga att jag blir helt skräckslagen och paralyserad.

En av maskarna får plötsligt tag på flaskan jag håller i, och sticker ned huvudet i den. De börjar ta sig ut ur den ursprungliga burken och ut genom fönstret. De kommer att föröka sig och sprida sig, herregud, de kommer att uppfylla hela jorden! Jag får en plötslig insikt om att de är fullkomligt oövervinneliga.

---