Jag halvligger skadad och sjuk i baksätet på en stor bred bil av amerikanartyp som med en fruktansvärt hög hastighet rusar fram på en bred, slät och spikrak motorväg som sträcker sig över en slätt som är gulbrun, steril, och helt platt så långt ögat når. Det sitter en tjej i vänstra framsätet och kör. Jag ser bara baksidan av hennes huvud och axlar. Hon är iklädd någon slags uniformsmössa, har blont rakt hår, och sitter absolut orörlig, utan att säga ett ord.

Långt framför oss har det hänt en bilolycka. Två skadade har stuvats in i en ambulans som har startat. En av de skadade, en man, tar sig ur ambulansen genom bakluckan och hoppar av, mitt på motorvägen framför oss, klädd bara i sjukhusskjorta. “Se upp!” ropar jag till hon som kör, för jag är rädd att vi ska köra på honom i den höga farten.

Eftersom vi har högre hastighet än ambulansen, så knappar vi in på den, och när vi kommer närmare ser vi varför han hoppade av. Den andre mannen, som vi ser genom den öppna bakluckan, liggande ned med huvudet hitåt, är svårt förolyckad, och för att försöka rädda honom sågar ambulanspersonalen loss hans ansikte och huvudskål, och böjer det uppåt och bakåt för att komma åt och försöka få någon ordning på de inre organen i huvudet. Just när de böjer upp hans ansikte så ser jag att det är jag som ligger där.

---