Jag drömde just en sån konstig dröm. Det var inget konstigt som hände i drömmen, ingen konstig stämning eller så, utan det var det att jag i drömmen var övertygad om att den var symbolisk. Jag var inte medveten om att jag drömde i drömmen, den var som en vanlig dröm på det viset, men jag visste att det som hände betydde något.

Någon skulle flytta, jag vet inte vem, det kan t o m varit jag, men det verkar inte så troligt eftersom flyttandet i drömmen inte var förknippat med några som helst känslor. Åtminstone var det så att jag skulle med och flytta. Det har ordnats en gigantisk flyttbuss, lång som en långtradare med släp, minst fyra meter hög, och mycket bred. På Folkungagatan på väg bort från Erstagatshållet - vi har tydligen varit och hämtat upp mig, och är på väg någonstans - och snart framme vid Renstiernasgatan blir det något krångel.

Vi stannar och jag och någon annan får gå ur och gå in i flyttbussens stora lastutrymme, som är avdelat på längden, med en längsgående vägg, så jag skall vara i det vänstra utrymmet, och den andre i det högra. Den är påfallande osliten därinne: plåtgolvet, lite räfflat som plåttrappsteg, men inte sträckplåt, är blank och ser ut som om det inte använts. Väggarna och taket är vita utan antydan till smuts eller slitage. Det finns inga bakdörrar, och jag är orolig för att polisen skall få syn på oss där vi står, eftersom jag misstänker, med viss rätt, antar jag, att det inte är så helt regelementsenligt att åka med på det sättet. Jag går framåt i lastutrymmet för att jag inte skall synas så mycket. Vi svänger om hörnet till höger, in på Renstiernasgatan, och det är mera krångel.

Flyttbussen är visserligen ganska lång, men den är väldigt låg och smal, så jag måste ligga ner i lastutrymmet, och längst fram i lastutrymmet är det så trångt att jag inte får plats att ligga ner ens, så jag hotar att fastna. Jag får en lätt klaustrofob känsla, och tänker att det är lika gott att åla mig bakåt och sedan gå ut och kolla vad det är för krångel nu.

Vi har stannat på busshållplatsen på Renstiernasgatan, eller rättare sagt strax innan den, ungefär där busshållplatsen var förut innan de flyttade fram den, och ungefär där folk fortfarande tror att den är. Det har stannat något större fordon efter oss, men det har ännu inte dykt upp någon buss som vi skulle kunna stå ivägen för. Flyttbussen är inte så lång längre, men framförallt är den väldigt låg, bara någon decimeter, och så smal, bara några centimeter, att den till slut inte kan hålla balansen, utan faller omkull åt sidan, mot trottoaren till. Jag tror att det sker i samband med att föraren i det bakre fordonet - en parant kvinna i westernkläder - kliver ur sitt fordon för att undra vad vi har problem med, och råkar stöta till flyttbussen.

Problemet, visar det sig, är att det av naturliga skäl inte går att köra en sådan flyttbil. Vi får helt enkelt lov att bogsera den, och det skall ske med häst och vagn, vilket möjligen har något att göra med fordonet bakom. Eftersom det första problemet, vilket det nu var, det som gjorde att vi var tvungna att stanna förra gången, kvarstår, så får jag sitta med på flyttbilen, som på en slags vagn efter vagnen, så jag ordnar till det så att den inte är fullt så smal, och så tänker jag ut ett slags säte som jag skulle kunna sitta på längst fram på flyttbilen, ovanpå förartaket, så att säga.

Efter att vi svängt om hörnet till Katarinavägen, blir jag trött på att försöka hålla ordning på en krympande och otymplig och svårstyrd flyttbil, så jag kopplar helt sonika loss den. Hästen och vagnen fortsätter oberört, i en hastighet som gör att det känns lagom att promenera vid sidan av den. Vi skall alltså genomföra flytten med häst och vagn. Jag tänker på att det skall flyttas långt, ända ner nånstans i Europa, och att det kommer att ta veckor, ja, kanske månader. Tanken känns trösterik, och jag menar det, jag är inte ironisk: tanken känns verkligen trösterik. När vi svänger om hörnet ner mot Slussen är det något krångel igen. Vi har hållit på såhär hela dagen, från morgonen, och vi har inte kommit ens dit vi ska, och nu har det hunnit bli kväll och det håller på att bli mörkt.

Det ligger något hot i luften. Det är någon slags maffiaorganisation, eller kanske snarare en korrumperad poliskår, som har någon slags uppgörelse med något annat, och vanliga poliser, kriminella, och oskyldiga, råkar också illa ut mot dessa vilka det nu är. En helikopter, som en polishelikopter av den gamla stilen, 60-70-tal (som brukade vara svart med vit "POLIS" på, rundare än dagens dito), fast helt svart, kommer från Gamla Stan-hållet, rundar KF-huset och flyger på låg höjd förbi över Katarinavägen med några stackars tillfångatagna i någon nätbehållare hängande under, i bästa Vietnamstil. Vi baxar våra fordon ner lite under Slussen, på den där vägen mellan Katarinahissen och KF-huset, för att inte vara så ivägen.

Ur en plåtdörr därunder kommer en man med en surfingbräda. Han är stor, i 50-nåntingårsåldern, han har ett stort långt grovt ansikte utan särskilda drag, men i jämförelse med hans stora kroppshydda är det proportionerligt litet: Han är närmare två meter lång, väldigt muskulös, har långt lingult eller ännu ljusare, gulvitt, tunt, nordiskt hår i en lång fläta, polisonger och skägg i samma alldeles för ljusa färg, han är mycket solbränd men också mycket hårig över hela kroppen, med det här tunna håret av samma färg. Han har en gammaldags baddräkt, en såndär som går upp på framsidan och har hängslen, och den har en färg som matchar hårfärgen och färgen på surfbrädan. Väldigt utstuderat. Jag känner igen honom, men jag kan först inte placera honom.

Återigen hörs det helikopter, bråk, skottlossning från om hörnet på Katarinavägen, och jag går dit för att kolla vad det är. En svart helikopter med en behållare under full med fyra-fem vettskrämda och avväpnade poliser lyfter och åker iväg bortåt längs Katarinavägen, åt samma håll som den förra. Det verkar ha varit någon skärmytsling inne på OK-garaget.

Jag går tillbaka, och har knappt passerat McDonalds då jag nästan stöter ihop med ett alltför välkänt ansikte: han som är ledaren för vad det nu är för gäng, som just nu håller på och härjar. Hans nuna har synts i alla tidningar och på TV varje dag, tillsammans med de vanliga uttalandena om hans farlighet och hänsysnslöshet och aggressivitet och kriminalitet och härsklystnad och bla bla bla. Han kör hårt med den “hårda kriminella” looken: Han är i femtioårsåldern, har svart hår med gråa stråk i, håret lite lätt vågigt, tjockt, bakåtstruket, men utan något fett eller sådär i, och det når honom ner till axlarna. Han är kort, man kommer att tänka på någon mediterran, men han är inte därifrån. Han har kortansat skägg och polisonger och mustasch i denna svarta färg med gråa fläckar i. Skarpskurna drag som en typisk Hollywoodskurk. Svarta skinnbyxor, svarta blanka skor, svart skinnrock som på kortas manér är lite för lång, någon svart kavaj med svart väst under. Han håller en cigarr i nöjd pose.

När jag nästan stöter ihop med honom håller jag på att göra på mig av skräck, och det roar honom. Han ler lite sardoniskt, och i gatlyktornas sken ser det ut som om han har en silvertand. Jag försöker trassla mig ur situationen på något sätt, men han kunde egentligen inte bry sig mindre. Jag försöker hitta på en fras som låter mig gå därifrån, och jag säger “Keep up the good work” med klart ironiskt tonfall, och gör tummenuppgesten så överdrivet att det nästan ser ut som att jag ger honom fingret. Han skrattar lite och går iväg. Jag är rädd för honom för den bild av våldsam karaktär jag fått av honom genom massmedia, men jag kan inte säga att jag helt och hållet inte sympatiserar med honom: Vi har gemensamma fiender, nämligen så gott som allt och alla.

Jag går tillbaks till dörren som surfaren kom ut ur, den står nästan lite på glänt, bara så att man ser att den inte är låst. Jag tittar in. Det ser ut som kontorsutrymmet till en bilverkstad, och det är också vad det är, eller rättare sagt vad det varit. Det finns ett litet bilgarage där (eller var det inte så?). Hursomhelst, man ser att han bara är ute tillfälligt, kaffet står framme och det är några lampor på, inte den i taket, utan på skrivbordet, vid en sliten fåtölj, vid den provisoriska sängen.

Nu kommer jag ihåg var jag sett honom. Det var ju han som var bilmek här, och det var längesedan jag såg honom. Han har förändrats mycket. Då var han lite fet, nu är han välgymmad. Då hade han lite allmänt ovårdat hår, som bara såg långt ut eftersom det var oklippt. Dessutom hade han den här råttfärgade nyansen som aldrig kan bli snygg, tillsammans med att håret egentligen är rätt tunt. Då hade han också börjat få gråa hår, så den färg han nu har måste vara färgad, hur det nu gått till.

Jag står där och funderar över detta faktum när han plötsligt dyker upp. Eftersom jag grubblat så mycket på var jag såg honom och jag plötsligt kommit på det precis när han dyker upp, eftersom jag varit så uppfylld av detta och det plötsligt i det ögonblicket fått sin lösning, ropar jag något till honom om att jag vet var jag känner igen honom, och blir i samma ögonblick varse hur pinsamt det är: Han vet ju inte vem jag är och han vet ju inte att jag funderat och funderat, utan han bara ser en vilt främmande person i hans - ja, det skulle ju till och med kunna vara hans lägenhet, där han bor, vad allt anbelangar, och som står och skriker att han känner igen honom. Skammen över det gör att jag inte ens skäms över att ha blivit ertappad med att smyga omkring hemma hos honom.

Nå, det visar sig inte vara så farligt med den saken. Han hävdar visserligen att han inte har något som helst med någon som helst bilreparatör att göra, trots att jag insisterar på att han, bilreparatören, alltså, ju hade samma lokal bara för något år sedan, men å andra sidan reagerade han inte på mitt intrång, eftersom det här just nu var denne mans, den mystiske surfarens, kontor, och han väntade sig att det skulle komma folk hit, eftersom han annonserat efter folk som skulle vilja vara med i en film. I normala fall hade jag naturligtvis varit intresserad, men jag skall ju hjälpa till och flytta, och på något sätt känns det väsentligare.

I mina funderingar om hur det skulle kunna förhålla sig på det viset har jag slutat lyssna på vad han håller på och berättar om sitt filmprojekt, men rycks plötsligt tillbaka vid hans entusianstiska utrop: “Och du skall vara med i min film!” Jag trodde först det var mig han menade, eftersom han var vänd åt mitt håll, men det var någon annan, och jag bara råkade befinna mig i skottlinjen, så att säga.

Det kommer in allt mer folk. Man märker att det är folk som gärna vill bli filmade. Folk har fixat med sig och klätt upp sig sådär så att det skall se ut som om de inte är uppklädda. Två tjejer har varit inne på toaletten och försökt sminka sig, men det verkar inte ha gått så bra, beroende på att de har med sig en tredje tjejkompis som verkar vara i lite konstig stämning.

Hon är lite kort och knubbig, har långt blont rakt hår med lugg, och en svart rak blank halvlång klänning. Det ser lite mer ut som att han skall på fest, och hon kanske skäms för att hon är overdressed. Hon är väldigt nervös och det ser ut som om hon skall börja gråta. Hennes kompisar ursäktar henne med att hon går på hormonbehandling, östrogenbehandling, och därför är lite emotionellt instabil just nu, på grund av de omställningar hennes kropp blir utsatt för. Jag vet inte om det är så att hon har bytt kön, eller om hon har problem med något annat.

Hon verkar uppriven, och hennes kompisar lägger henne ner på den provisoriska sängen. För att kunna hjälpa henne att göra det ber en av hennes kompisar mig att hålla deras sminkprylar, dosor, burkar, läppstift och askar, som de hållit i händerna sedan de gick ut från muggen, och jag gör det och sätter mig på en stol vid sängen. De lägger henne ner, nästan lägger sig själva ner bredvid för att trösta henne, och jag tar och sträcker långsamt fram sminkprylarna, långsamt för att inte tappa dem ur mina överfulla händer, och plötsligt kommer jag på att detta är mycket symboliskt. Toaletten, ja. Jag tror jag måste passa på att gå på muggen innan vi fortsätter. Med flytten, alltså.

Jag letar efter muggen - den var ju här någonstans, jag har ju varit här förut i något ärende till bilmekanikern, här vid köket tror jag den skall vara. Jag går in genom dörren och kommer ut i det som jag kallade garaget, och nu förstår jag varför jag var osäker på om det var ett garage eller inte: Det var liksom inte något stängt garage, utan bara en slags yta på kanske tio gånger femton meter, som bara hade blivit över, där under Slussen. Man kan köra in med en bil utifrån in dit, och man är skyddad under det tak som byggnaden ovan, eller gatan, bildar. Det händer också att folk ställer sina bilar där, men aldrig särskilt länge: De är väl rädda att de skall vandaliseras, om de parkeras så centralt men ändå så avskilt.

När jag står där så kommer det två killar i tolv-trettonårsåldern nercyklande där, typiska odågor eller busfrön ute efter ofog, och på upptäcksfärd. De har tidiga 70-tals pagefrisyrer, och kör på cyklar med apehangerstyre och limpa med överdimensionerad sissybar.

Jag tänker att det ser så annorlunda ut där mot vad det gjorde tidigare: Allt är nymålat, rent och snyggt, och målat i olika glada färger, inga mönster eller så, utan liksom ett rör i en färg och ett annat i en annan. Jag är kvar i mina funderingar på vart muggen tog vägen, men passar på att se mig runt omkring, som om jag plötsligt fick en orimlig idé: Tänk om man kunde hyra det här? Man kanske kunde ha motorcykeln här?

Jag inspekterar, kliver upp på några glatt målade rör och klättrar upp genom att hålla mig i några andra glatt målade rör, för att inspektera en mystisk öppning, det ser ut som en ventil. Plötsligt brusar det till och det kommer ut toalettavfall, vatten, skit, urin i en faslig mängd ur röret, jag får det rätt i nyllet och blir helt nerkladdad över hela kroppen. Ventilen var helt enkelt avloppet till toaletten som bara gick rätt ut där. De där ungdomshuliganpojkvaskrarna står och skrattar åt mig, men det gör inget för jag har fått en idé, och jag känner mig lycklig, euforisk.

---