Jag hade ett uppdrag som jag skulle slutföra till punkt och pricka, och det var av yttersta vikt att jag lyckades. Om jag lyckades skulle det bli ära och berömmelse utan gräns, och om jag misslyckades skulle det vara en fullkomligt ofattbar katastrof. Det var nu ingen risk, eftersom jag hade facit till framtiden, och visste exakt vad jag skulle göra och exakt när jag skulle göra det.

Ett slag äger rum vid Ales stenar. Det är någon ospecificerad slags trashfantasymedeltid. Det står en liten brokig och luggsliten men stolt skara med pilbågar och liknande vapen och blickar ut över vattnet. Det är otroligt vackert, himlen är blå, vädret är ljumt, solen lyser. Utifrån havet kommer fienden som är övertaligt, men tack vare en list som det bara är jag som känner till så drivs fienden på flykten utan blodsspillan för vår del.

Nu återstår bara en sak för att rädda dessa människor, och det är att rädda ende arvingen till tronen som hålls i fångenskap i ett gigantiskt slott i främmande land. Här är det mäktigt mörkt och gotiskt skrämmande. Jag springer runt i hemliga korridorer och vet exakt när det lilla spädbarnet lämnas utan bevakning och hur jag skall kunna smita in och ut med barnet utan att någon märker mig.

Återtåget sker i triumf, jag blir hyllad, ordningen är återställd, det sanna, goda och sköna har segrat, och jag förflyttas tillbaka i tiden till före slaget, det är som att jag rycks dit eller plötsligt vaknar upp, och får reda på att det där bara var genrepet, man har låtit mig gå igenom allting som om det vore verkligt, för att man skulle vara säker på att jag skulle lyckas. Allt, ja, allt hänger ju på detta. Det är därför man har försett mig med facit, och dessutom kollat att jag kan varenda liten sak utantill.

Den lilla luggslitna, osorterade men stolta skaran står uppradad på höjden vid Ales stenar och fienden kommer från havet, jag har situationen fullständigt under kontroll och gör exakt som jag lärt mig, och allt går åt helvete, så inåt helvete, det är fullständigt obegripligt, ingenting funkar, och jag fattar inte varför, jag fattar inte vad som sker, det är totalt kaos, jag gör ändå precis som jag blivit lärd eftersom jag inte för mitt liv kan komma på något annat att göra, och det kan uppenbarligen ingen annan heller. Vädret är otroligt vackert, himlen blå, luften ljum, solen lyser, och det är skrik, oväsen, kaos, blodsspillan, död, alla dör men jag lyckas undkomma.

Allt har gått så fel som det bara inte kunde, och bara inte fick. Allt är så förlorat som det bara kan bli, och då menar jag verkligen allt. Från och med nu så kommer det inte att finnas någon som helst mening med någonting. Jag beslutar mig iallafall för att göra ett försök med del två av uppdraget, det att rädda ende arvtagaren till tronen, trots att det inte finns någon att rädda denne till, och trots att det säkert vore bättre för denne om den fick dö.

Jag kommer fram till slottet i fjärran land, och här skiter sig allting sådär monumentalt igen. Jag blir jagad hit och dit och lyckas med nöd och näppe undkomma döden, jag blir jagad med hundar, jag slår ned folk, folk skadar sig, folk dör, saker går sönder, jag hittar inte vart jag ska någonstans, inget stämmer.

Jag håller på och gömmer mig bakom några stora möbler, soffor, för att vila en liten stund och se om det lugnar ner sig senare (det är mörkt hela tiden) när en välbekant liten spinkig tjej upptäcker mig och säger “Men hej är du här och vad gör du här”, och jag får panik såklart och väser “Tyst, de är efter mig och skall döda mig, bort! Stick! Låtsas inte som att jag är här! Håll tyst! Försvinn!” men hon tar ingen notis om mina böner utan spelar istället upp att hon blir stött: “Är det vidare sätt att hälsa på sin ende vän, vad? Jag blev glad när jag såg dig här, men du? Du håller på och väser stick och bort som om man var någon slags pest. Vad är det för stil? Jag blir ju ledsen! Jag vill ju bara väl, det vet du. Jag visste mycket väl vad du var i för sorts knipa, är du dum? Hela slottet håller på och jagar dig, och man har kallat på förstärkning och tänker leta igenom varenda skrymsle, tror du det undgått någon? Tror du det undgått mig?”

Jag håller på och försöker avbryta henne med att säga att jag är ledsen men jag är faktiskt i knipa osv, men hon går inte att stoppa: “Tror du inte jag visste det var du? Jag visste ju vad det var för uppdrag du hade och precis när du skulle komma hit. Tror du inte jag förstod precis hur snett det hade gått när alla började springa omkring med vapen och hundar och skrika och ge order och kaoset bara växte? Varför tror du att jag letade efter dig trots att jag just nu officiellt sitter inspärrad på mitt rum för min säkerhets skull? Vad tror du jag var tvungen att göra med de som vaktade mig och vad tror du händer när det upptäcks? Jag riskerar livet för din skull och du är bara otrevlig. Men om du inte vill ha mig här så...”

“Nej nej snälla, hjälp mig såklart om du kan, allting har gått så åt helvete att du inte kan ana, allt är slut, jag vet inte ens vad jag gör här, för allt har bara gått så snett och det finns ingen mening med någonting längre” och jag känner mig så otroligt ledsen över vad jag gjort eller rättare sagt misslyckats med, alla människors lidande, det irreparabla nederlaget, katastrofen, meningslösheten, och tårarna sprutar, jag är otröstlig. Hon: “Sådär kom igen nu, du har faktiskt ett uppdrag” “Det är ingen mening med det, jag vill bara klara mig ut med livet i behåll. Varför det förresten, det är ju ingen mening med det? Den tron tronarvingen var arvinge till finns inte längre. Alla är döda, och tronarvingen har det bättre här.” Hon: “Har du ett uppdrag eller har du inte ett uppdrag? Jag är ju faktiskt här för att hjälpa dig. Nå, vill du ha hjälp eller inte?”

Och hon guidar mig genom obekanta korridorer, öppnar obekanta lönndörrar, lotsar mig till där tronarvingen hålls i förvar, lurar bort vakter, jag tar barnet, och hon leder mig hela vägen ut ur slottet, och vi står i nutiden på något torg i någon obekant förort. Det är mörkt. Jag undrar vart vi skall nu, och hon svarar irriterat, “Ja vad tror du? ICA Näröppet?” Jag säger att det inte finns något att rädda tronarvingen tillbaka till, och hon blir ännu mer irriterad på min hjälplöshet, så jag blir förbannad på henne och lämpar över ungen på henne och säger att om det var så jävla viktigt att rädda den jävla ungen så får väl för fan hon ta hand om den. Hon blir förbannad på mig och säger att det ju faktiskt är mitt uppdrag men om jag nu vill att hon skall försvinna så kommer hon att ta ungen och sticka tillbaka nu och lämna mig här.

Jag ångrar mig såklart, ber om hjälp på mina bara knän, hon stannar kvar och vi står där och undrar vad vi skall göra och vart vi skall ta vägen.

---