På golvet hittade jag ungen till, eller rättare sagt fostret till, ett oerhört sällsynt och unikt djur, ett som det bara fanns ett enda av, nämligen det här lilla fostret, och som inte var släkt med någonting annat. Jag säger att den var som ett foster eller en unge, för det var som när en känguruunge först föds och innan det krupit ner i pungen: den var liten, bara en centimeter eller två, alldeles skär, såg ut som ett foster, men den levde, och den låg på golvet här i hallen. Jag blev med ens oerhört orolig och engagerad, så engagerad i dess överlevnad att jag strax försköt frågan om hur den kunde ha hamnat här: nu gällde det dess överlevnad. Jag plockade försiktigt försiktigt upp den från golvet, och gick till kylskåpet för att se om det fanns någon mat jag kunde ge den, jag funderade på grädde.

En egendomlighet av många med det här lilla djuret var dess sugsnabel som det liksom kunde skjuta ut och bl a använda för födointag. Det lilla blinda fostret var så hungrigt, och sög sig fast vid mitt finger med sugsnabeln, samtidigt som jag med bara andra handen (och inte med den handen jag höll fostret i såklart, jag var ju jätterädd om det) försökte öppna kylskåpet, öppna en gräddtetra, och hälla ut lite i en sked. Det hela misslyckades såklart, det var för många saker att göra med en hand, och jag tappade det lilla fostret, ja, tappade bort det.

---