Jag hade fått skelettcancer i ryggen och skulle snart dö. Det gjorde ohyggligt ont och jag kunde inte röra mig. För övrigt var det vackert väder.

Jag hade fått en konstig affärsidé, så konstig att jag tyckte den verkade som en bluff eller ett lurendrejeri: Det skulle säljas hönsgödsel. Gödslet skulle sedan blandas med frön. Jag hade fått tag på någon som gillade att skyffla. Gödslet fanns tydligen här inne, för det skyfflades ut på gården. Väl utskyfflat var det ständiga problem: En skåpbil som man måste lägga på sidan för att få in skiten, skottkärra som saknade hjul, ingenting fungerade, alla bara satt, Dagge var här och slängde ut någon pinne på gränden, den höll nästan på att träffa någon förbipasserande. Det växte en massa bräken på gården, och det var snyggt.

Här inne ägde ett annat litet drama rum: Någon hade fått tag på ett extremt sällsynt frö, ett som det bara fanns ett enda av. Det skulle planteras, och det var extremt viktigt hur det gjordes, jord, ovanpå det gödsel, ovanpå det fröet och ovanpå det sågspån, och så överst en liten svart sten som på något sätt markerar var fröet är. En gammal vis man satt och övervakade det hela. När fröet väl börjar gro, så går det väldigt fort, för i fröet finns det inneboende livskraft: Det är en fråga om minuter eller sekunder när det plötsligt växer upp. Nån tjej satt och kollade på det hela, och när fröet började växa upp så tog hon och tryckte ner det igen för hon tyckte att det inte var tillräckligt rotat. Jag blev orolig och sade åt henne att inte trycka så hårt för det går lätt av. Fröet hade också ett huvud med en liten mun, det såg precis ut som barnet i Eraserhead, och det skrek plågat på precis samma sätt. Tjejen tryckte mer och stängeln gick av och den unika lilla varelsen dog. Jag tyckte det var en tragedi, tjejen satt och tjattrade med någon och viftade lite tanklöst med den biten av stängeln som hon hade i handen, och den gamle vise mannen bara satt och tittade på utan att göra något.

---