Jag är död och begravd, ligger klädd i frack i en gravkammare i ett litet mausoleum, liksom på lit de parade. På något sätt är jag kvar i min kropp, för jag uppfattar det som händer runt omkring mig i realtid, fast på ett lite indirekt sätt, på så sätt att jag liksom ser, hör och känner, och märker vad som händer runt omkring mig, men jag tänker inte, och den känslomässiga reaktionen på händelserna uteblir. Jag känner att jag är liksom förtorkad på ytan, lätt mumifierad, det är väl balsameringen, men att inälvorna ruttnar.

Jag uppfattar som att man kommer in i gravkammaren nånstans ovanifrån borta i hörnet. När jag har varit död ett tag läggs det ner gravgåvor av något slag. Någon som skall lägga nånting nånstans, och därför kliver upp på min lit de parade, råkar kliva på mig, strax under magtrakten, vilket resulterar i att benen åker upp lite grann, och att trögflytande rutten vätska från inälvorna åker via strupen och fyller min mun så att en del rinner över och flyter ut utanför. Den som klev på mig säger en lite skämtsamt förebrående kommentar, "Nämen NN då", som om jag hade gjort mig skyldig till en smaklöshet, typ kräkas.

Det här med gravgåvorna fortsätter sporadiskt, och det börjar bli en del saker där. I mitt kvasidöda tillstånd upplever jag tingen lika kvasidöda som mig själv.

Någon, en liten gammal skintorr magerlagd gumma med schalett, hon ser ut som en zigenare eller egyptier, hon kanske är från nordafrika, någon som jag inte sett förut, men som nu uppenbarligen är bekant med någon och följt med denne dit, hon tittar på mig, ser lite förskräckt ut, och döljer sin reaktion för den andre. Hon är med vid ett senare tillfälle också. När den andre som hon följt med vänder sig bort passar hon på att stoppa en sak i min mun, det är som en liten och alldeles svart pepparkaka, med ett litet emblem, föreställande en silhuett av en råtta på bakbenen, på ena kanten. Hon stänger till min mun om den ett par gånger som om jag tuggade den och ett par smulor trillar ner i halsen.

Det händer något runt käktrakten och i svalget. Käkarna börjar tugga på ett mekaniskt sätt, det sker sväljrörelser, och det transporteras ner fragment av kakan i kroppen. Efter en liten stund kommer en våldsam reaktion, kroppen drar ihop sig som i kramp, armar och ben fäktar, jag faller ner från min lit de parade, bröstkorgen rör sig så att den fylls och töms på luft, och det kommer ut en massa ljud och rutten och förtorkad materia. Så fort detta börjar skriker den andre, den som var med gumman, "Nej! Inte (...)-kakan!!!". Kroppen bryts snabbt ner av all rörelse, och oberoende av detta märker jag hur min uppfattningsförmåga av saker och ting börjar avta, det är som att jag gradvis upphör att finnas, och till slut är det svart och ingenting, och jag vaknar.

---